Tusende våningen

Hundra år framåt i tiden tänker sig Katharine McGee att det ska ha byggts en enorm skyskrapa på Manhattan, ungefär där Central Park nu ligger. I skyskrapan, "Tornet" kommer det att bo lika många människor som i en normal stad, och vara så stort på de nedre våningsplanen att det behövs kommunikationsmedel att ta sig någonstans helt utöver hissarna som tar dig mellan de olika våningsplanen. Det finns parker med låtsashimlar och riktiga träd, vägar, bostadskomplex och... ja allt, i en synnerligen svåröverblickbar men ganska fantastisk röra. Tornet smalnar av uppåt, och ju högre upp i det man bor, desto rikare är man. Allra högst upp, på tusende våningen, finns det en enda bostad som då förstås är finast, och där bor Avery som alltså har det gott ställt (och dessutom är dna-manipulerat vacker). I våningarna under bor hennes vänner, och deras liv är ett enda långt glitter med dyra kläder, fester och oändlig lycka. Eller?

Nej. Det är ju inte det. Det finns hemligheter, och sorger, och intriger i allt det där dyrglittriga och framtidsteknologikryllande. Boken inleds faktiskt med att en ung kvinna faller från Tornets topp och krossas mot marken. Men vem det är som faller får vi inte reda på förrän på bokens sista sidor, och varför hon faller är det hela boken handlar om.

Jag gillade den här när jag läste den. Jag vet det bestämt eftersom jag mer eller mindre sträckläste den. Problemet är bara att jag nu någon vecka efter jag har läst ut redan har börjat glömma personerna och intrigerandet. Och... ja, det säger kanske en del om hur mycket boken betydde för mig mer än underhållning för stunden? Men, det är gott nog. Det var underhållning för stunden jag ville ha, och sträckläsning, och en glitterglammig framtid.

Det som slog mig när jag läste var hur lik den här boken är Deluxe (Godbersen). Även den inleds med att en ung kvinna dör, och handlar sedan om allt som leder till hennes död, i samma miljö som Tusende våningen fast sisådär 200 år bakåt (1899). Det är New York, det är de rikaste rika som ändå visar sig vara olyckliga och kära i fel personer, och det är samma fokus på kläder och glam och strösslande med lyxdetaljer i bägge böckerna även om det är balklänningar i Deluxe och fantasiteknologi i Tusende våningen. 

Den där teknologin, förresten? Jag älskar att läsa om alla dessa fullständigt utflippade grejer de har för att göra vardagen smidigare - det är nästan det som gör hela boken för mig. Det är handviftningar som styr, irisavläsningar, kontaktlinser för dataflöden (och frammumlade kommandon som jag inte för mitt liv förstår hur de ska funka) och huvudvridningar med mera som öppnar mail och scrollar flöden i sociala media. Jag hade inte stått ut en sekund med så mycket informationsflöde - men roligt att läsa. Påminner om framtidsvisionerna jag själv hade när jag var sisådär 9 år och tänkte att ungefär allt skulle flyga i framtiden (bilar, hästar, hus...). Eller varför inte sf-klassikern Stiftelsen där Asimov tänker sig att allt i framtiden skulle vara "atomdrivet"?

Hursomhelst - den unga kvinnan mosas mot marken (och jag var inte nöjd med slutet, kan jag säga) och boken var raskt genomläst, och roligt hade jag. Men... karaktärerna har jag redan börjat glömma bort.

Titel: Tusende våningen
Författare: Katharine McGee
Originaltitel: The Thousandth Floor
Översättning: Carina Jansson
Utg år: 2017
Förlag: Gilla Böcker
Köp den till exempel här eller här