Hugo och kepskampen

I Hugo och kepskampen skriver Christina Lindström för mellanåldern (alltså ungefär 9-12 år) - och så bra hon gör det! Alldeles perfekt fångar hon det där sociala spelet på mellanstadiet, och huvudpersonen Hugo är det bara till att sätta igång att gilla hur många fel han än gör. Han lyckas äntligen bli någon, men hamnar då i jobbigaste dilemmat mellan att äntligen få vara populär - och att ställa upp på en kompis som inte är populär alls (i stället så mobbad att det liksom kan smitta över på den som umgås med honom alltför öppet). 

Hugo är fantastisk att läsa om. Rolig, och smart, och vågar ha egensydda tigerrandiga shorts på sig trots att det är januari, och håller så strikt på godis-bara-på-lördagar att han tror han ser fel när någon bjuder honom på godis en veckodag. (istället har han ständigt ett russinpaket i fickan, som han försöker bjuda andra på med blandad framgång) Det är så mycket integritet och humor att jag bara vill att han ska finnas på riktigt någonstans. Hans kompis Simon är också en person man bara vill krama om och skrika yes! för att han vågar vara sig själv. (minecraftspelare och poesiläsare i en salig blandning)

Det som försätter Hugo i det där dilemmat är att han går med i elevrådet - och där är så duktig på att argumentera att han driver igenom de andra elevernas önskemål åtminstone delvis. Rektorn som sitter med elevrådet har liksom ingen chans. Alla jublar när Hugo når framgång i "kepskampen" - och så plötsligt är Hugo mitt där han alltid drömt om att få vara, mitt i coola gänget. Han får gå med dem på rasterna, hänga med dem efter skolan. Äntligen! Fast... så är det det där med kompisen Simon som envisas med glittriga halsduken och att tjata om att skolan ska ordna poesifestival. Det går inte hem hos coola gänget. Inte något av det. Vad ska Hugo göra? Hur ska han vara? 

Det är så mycket jag tycker om i den här boken. Humorn, personerna, språket, och så det att jag som läsare får läsa mellan raderna och förstå så mycket mer själv om hur Hugo och hans liv är och har varit. Att han har haft det mycket jobbigare än han har det nu förstår jag. Nu får han sitta ensam med sitt knäckebröd i matsalen, som han säger, trots att han skulle kunna ha så mycket att bidra med till de andras gemenskap. Men han får i alla fall vara ifred vilket är en förbättring mot att få mössan nedspolad och sudd kastade på sig som tydligen var sånt som hände förut.

Det jag också förstår är att Hugo pratar ungefär hela tiden, och då också gestikulerar vilt med händerna (så att han kanske råkar slå omkull ett eller annat som står i vägen). Det där pratandet verkar förstås vara behändigt när man ska förmå rektorer att rucka på kepsförbud - men kan också leda till att lärare sätter en längst fram i klassrummet, och kanske är en av de sakerna som gör att Hugo sitter ensam med knäckebrödet eller hela tiden får hitta på förklaringar till varför han aldrig tar med kompisar hem?

Detta är en underbar bok som med både humor och svärta, och med ett på-pricken-språk, fångar hur jobbigt det kan vara att vara tolv år gammal och vilja vända på sig åt alla håll samtidigt men ändå inte förlora sig själv. Jag älskar den, och Hugo, och Simon, och hoppas på ännu fler mellanåldersböcker från Christina Lindström!

Titel: Hugo och kepskampen

Författare: Christina Lindström

Utg år: 2017

Förlag: B. Wahlströms

Köp den till exempel här eller här

För vem? ca 9-13 år