Trojanerna

Den här boken överväldigade mig faktiskt, eftersom jag inte hade några som helst förväntningar på den. Efter att ha läst en positiv recension hos BTJ blev jag nyfiken och lånade hem boken, där den blev liggande i en ganska stor hög böcker och fick vänta på att rätt läshumör skulle infinna sig. Det verkade det inte göra, så faktiskt hade jag greppat boken för att lämna tillbaka den - skulle bara läsa typ två-tre första sidorna ur den först för att se hur den verkade.

Och jag fastnade. Rejält. Det här är en bok som suger in en direkt, smock, och sedan inte släpper taget pga spännande hela tiden. Jag är helt imponerad, och väldigt sugen på att läsa mer av Lova Lovén.

Det är en apokalyps, men inte någon annanstans utan här. Och det är just det där att författaren lyckas få mig att känna att den är just här, i det som är min värld, som gör den här boken så bra. Ja, det är helt övernaturligt och läskigt och nej, jag tror inte på trojaner (fast jag har aldrig gillat nattfjärilar) - men om världen går under så kommer det nog banne mig att vara så här det känns i början? Författaren låter nämligen ofattbar massdöd och skräck landa i miljöer jag själv kan se framför mig. Inte bara se - det är i Malmö! De tre huvudpersonerna (tre kvinnor: en präst, en larmoperatör på SOS (som får det helt hysteriskt på jobbet förresten) och en kommunikatör på Malmö stad) rör sig på gator jag vet hur de ser ut, går in i hus jag har varit i... och låter katastrofen inträffa på ställen jag vet hur de ser ut och funkar. Gah!

Och sen det här? När apokalypsen är i full gång? Då drar liksom inte stora militärkatastrofapparaten igång med helikoptrar, hepp-hepp-soldater, hets och massiv nyhetsrapportering. Nej, då blir det i stället problem i lokaltrafiken och förseningar med tåg och flyg, människor som sjukskriver sig (när deras anhöriga försvunnit), ett samhälle som går sönder i små bitar och med samma start som en februaridag när inget funkar pga snöstorm eller så.

(Eller när en lastbil kör in i folk på Drottninggatan.)

Det är detta som drar in mig. Igenkänningen parad med det helt okända och otäcka, katastrofen i mina miljöer. Att författaren kan skriva om kommunikationsarbete är klart eftersom det är det hon själv jobbar med - men hon skriver precis lika självklart om arbetet på SOS, prästvardag och upprättande av krisgrupper, och det känns äkta och riktigt och inte som hos andra redovisad research. Bra!!

Och så är välskrivet, med bra språk och spänst... och så där himla infernaliskt spännande. Läs!

Ett bra citat måste jag ha, ett citat talande för boken (och ja, apokalypsen är alltså över hela världen och inte bara i Malmö, även om det mest är där bokens personer rör sig):

Säga vad man vill, men USA kan sina katastrofer. I jämförelse med den amerikanska är den svenska nyhetsrapporteringen blygsamt vinklad. Den är fortfarande lite ursäktande, på nivån att den pedagogiskt förklarar varje avvikelse i den normala vardagen, och en överväldigande majoritet som håller sig på respektfullt avstånd. Om USA sugs ner i helvetet i en vrålande apokalyptisk kakofoni, så promenerar Sverige ner i helvetet i maklig takt och vill absolut inte vara till besvär men det var ju väldigt vad mycket folk som dör helt plötsligt, det är ju inte riktigt normalt... FBI, CIA och amerikansk militär har gått all in på sin kontinent och för en gångs skull verkar de skita i vad som händer i resten av världen.
(Trojanerna s. 123)

Titel: Trojanerna
Författare: Lova Lovén
Utg år: 2016
Förlag: Swedish Zombie
Köp den till exempel här eller här

Northanger Abbey

Nästa vecka är det dags för vår lilla (vi är tre) Jane Austen-bokcirkel att träffas. Vi ska ha afternoon tea inklusive scones, kakor och små sandwiches, vi ska se film och vi ska den här gången prata om Northanger Abbey. (filmen är förstås en Northanger Abbey-filmatisering men det är ännu oklart vilken av dem det blir)

Ja, vi har det hur mysigt som helst på våra Austenträffar!

Nå. Northanger Abbey, då? Jag gillar den, och tänker att den kan vara den mest lättillgängliga av Austens böcker (inte för att jag tycker de andra är svåra på något sätt, men mer komplexa kanske?). Dock är det inte min favorit.

Det är två halvor på boken - i första halvan får vi följa med Catherine Morland till Bath och uppleva societetslivet där i Brunnshuset, i Övre och Nedre Societeshuset, på affärsgatan och i parken, och den här gången njuter jag av hur Austen får det där att kännas mer som att "så här var det nog på riktigt". Det är ju nämligen samma miljö som många av mina älskade Mary Balogh-böcker utspelar sig i, men där Balogh bara tänker sig hur det var och Austen faktiskt var där på riktigt (och säkert har ju Balogh läst Austen...). Första gången Catherine följer med på bal i Övre Societshuset är det bara väldigt trångt, och hon och mrs Allen känner ingen de kan sitta med och ingen är det som vill dansa med Catherine heller. Det är inte gloriöst alls utan mest en besvikelse, och känns väldigt äkta och upplevt.

I andra halvan på boken får Catherine följa med syskonen Henry och Eleanor Tilney till deras hem Northanger Abbey, och hon är helt uppfylld av det här med att få bo på ett urgammalt kloster fyllt av hemligheter. Men... det är ju renoverat? Och modernt? Och ingen spindelväv...? Och den lilla rullen med dokument hon hittar i ett mystiskt skåp är inte ett kvarglömt manuskript utan... trista tvättnotor? Men visst måste general Tilney vara en man som gömmer en svart hemlighet åtminstone?

Kärlekshistorien mellan Catherine och Henry är rätt platt och får väl egentligen inte särskilt mycket utrymme, så det är inte alls för den jag läser - nej, det bästa för mig i den här boken är när Catherines fantasier möter den väldigt verkliga verkligheten. Och jepp, jag kan relatera...!


Titel: Northanger Abbey
Författare: Jane Austen
Originaltitel: Northanger Abbey
Översättning: Rose-Marie Nielsen
Utg år: originalet 1817, den här utgåvan 2016
Förlag: Bonnier Pocket/Albert Bonniers klassiker

Sidan 9 ¾

Känner ni till bilderboken Jag vill ha min hatt av Jon Klassen? Den är rätt annorlunda och låter barnen få tänka rätt mycket själva om vad det är som händer. Jag har precis testat att läsa den högt på en sagostund för ungefär fyrtio 3-4-åringar - har aldrig läst den högt på en sagostund förut och var rätt nyfiken på hur barnen skulle reagera eller om de alls skulle reagera.

Det gjorde de.

Storyn är (och, hehe, här är risk för spoilers...) att björnen är av med sin lilla röda hatt och går och frågar alla djuren i skogen om de har sett den. Ett av djuren är kaninen, som på bilden tydligt och klart bär en illröd liten trekantig hatt men i texten säger att den "inte sett någon hatt någonstans" och aldrig skulle stjäla en hatt. (Barnen ba "jamen KANINEN HAR JU HATTEN PÅ SIG!") Björnen ser dock inte hatten och går vidare till de andra djuren och frågar. Så småningom kommer han i efterhand på att han ju faktiskt såg den där hatten, och lubbar iväg för konfrontation. Ett bilduppslag har ingen text, bara kanin (med röd hatt) och björn som stirrar på varandra. Nästa sida visar björnen, iförd röd hatt, och med texten "Jag älskar min hatt." Av kaninen syns inte ett spår.

När bävern sedan frågar björnen om denne "sett en kanin i hatt?" svarar björnen, ungefär som kaninen gjorde förut, att han inte sett någon kanin någonstans, och att han "skulle aldrig äta en kanin".

Och ja, så är boken slut. Bild på björn med röd hatt. Ingen kanin.

Och nu började barnaspekulationerna. Har björnen ÄTIT kaninen? Har björnen SATT SIG PÅ kaninen? Har kaninen stuckit iväg? Var är kaninen? Vad hände...??? "Det kan ni själva bestämma" tyckte jag. "Mellan bilden på kaninen och björnen som tittar på varandra och björnen som sitter med sin hatt har det hänt något, och nu får ni använda er fantasi".

Vad gjorde de? Jo, de bestämde att det saknades sidor. Det skulle finnas ett uppslag till i boken. Sidorna hade klistrats ihop! De skulle gå att ta isär! Och sagostunden fick ett kortare anarkistiskt inslag när något barn klättrade upp i famnen på mig för att handgripligen försöka pilla isär de där sidorna i boken som så uppenbarligen gömde sagans kärna.

Boksamtal på bilderboksnivå - jag älskar't! Och barn? Ni kommer att stöta på många, många böcker där ni själva får tänka vidare, fylla på, fylla ut, vara medskapare, använda er fantasi... det är en väldigt bra sorts böcker!

Min nypåfyllda ljudbokshylla

Min bokhylla på Storytel börjar alltmer likna min riktiga bokhylla därhemma, dvs med böcker i rader framför rader och bokhögar (i olika sugenhets- och prioriteringsgrader) upptravade framför de andra bokraderna. Varje gång jag kollar upp någon bok eller någon författare på Storytel råkar jag alltid ladda ner två eller tre böcker som jag hittar på vägen, och min digitala bokhylla börjar nu bli så lång att jag nog inte hinner lyssna på allt jag tänkt mig på mina pendlingsresor fram och tillbaka från jobbet innan pensionen inträder.

Nå. Igår skulle jag leta efter några böcker till vår bokcirkel, och råkade lägga till de här till bokhyllan:

Ulrikas bok av Maria Gustavsdotter
Jag har tänkt läsa den här trilogin ungefär hur länge som helst, och är överhuvudtaget nyfiken på Maria Gustavsdotter som jag ännu inte läst något av. Nu ska det (snart) bli av.

... och ja, jag passade även på att klicka hem Den gyllene hårnålen av samma författare.

Blybröllop av Sara Paborn
Om bibliotekarien Irene som sent omsider ledsnar på sin triste man kabeldragaren Horst och ska göra sig av med honom. You had me at "bibliotekarie".

Belle av Lesley Pearse
Detta är en författare vars tjocka böcker pryder stora delar av alla biblioteks P-hyllor på skönlitteraturavdelningen. Det är Belle, det är Hope, det är Adèle och det är det ena kvinnonamnet efter det andra, och jag kände mig länge trött på dem alla efter att tillsammans med någon låntagare försöka reda ut om det var någon särskild ordning de skulle läsas. Men... jag har hört en hel del gott om den här författarens böcker, och den senaste verkar har fått bra kritik så jag börjar undra om feel-goodläsaren i mig kanske har gått miste om x antal böcker hon hade gillat? Måste alltså testa. Råkade samtidigt klicka hem även Belles löfte och så just den där senaste: Utan ett spår (fast bara som e-bok).

Svart stjärna av Joakim & Jesper Ersgård, säsong 2
Jo, jag fastnade ju stenhårt i säsong 1 av Svart stjärna? Och den slutade i en jobbig cliffhanger, så klart jag nu måste lyssna vidare på säsong 2!

Hitchhiker's Guide to the Galaxy av Douglas Adams
Jo, jag har läst den här tidigare, hela serien faktiskt. Men det här är i en uppläsning av Stephen Fry, och var tvungen att klicka hem pga love Stephen Fry's röst.

Just nu har jag sedan ganska länge lyssnat på femte boken om Harry Potter, men efter snart 28 lyssnade timmar börjar jag närma mig slutet och ska ha lite avbrott i Hogwartslivet med något annat. Är svårt sugen på Blybröllop så det blir nog den.

Nuvarande hemvist.

A Darker Shade of Magic

Som jag älskar den här idén med de fyra parallella världarna och de fyra olika London: röda London med magi (därifrån kommer Kell), vita London där magin är maktmedel, svarta London man har stängt ute pga magin blev skogstokig, och så grå London som är "vårt" riktiga London, utan någon egentlig magi (och därifrån kommer Lila)(och nej, inte Lila som i färgen lila utan som i förkortning av Delilah). Bara bilden av de där fyra är så fin - och det är de som är på framsidan.

Men det som ger boken och alltihop liv är Kell. Han är magiker, och kan förflytta sig mellan de olika världarna (utom till svarta London). Och han utnyttjar det, genom att smuggla prylar mellan de olika världarna. Det som till exempel är en bagatell i röda London kan inbringa stora pengar till rätt köpare i grå London. Och det som sätter igång storyn är när Kell råkar få med sig en sten från vita London till först röda, sedan grå London. En sten fullsmockad med magi. Magi från svarta London, en sten som inte borde kunna finnas. Och vad gör då Kell med denna sten? Jo - han blir bestulen på den.

Under läsningen störde jag mig rätt mycket på att det gång på gång uppstod fullständigt omöjliga situationer och dödsfaror för Kell och Lila - men att de hela tiden fick hjälp och räddning i sista sekunden. Det blir liksom inte riktigt lika spännande att läsa när Überfarlig Omöjlig Situation nummer 23 uppstår och Kell och/eller Lila håller på att dö eller möjligen redan har dött, när de 22 föregående situationerna också var lika omöjliga och farliga... man blir liksom lite avtrubbad?

Det som gör att jag gillar boken väldigt mycket är alltså inte storyn, utan personerna som (tillsammans med världsbygget) lyfter den här boken till något alldeles extra: Kell och Lila, och dynamiken och dialogerna mellan dem. Rhy, Kells bortskämde prinspolare. Holland, som också kan resa mellan världarna, men som är väldigt obehaglig. Astrid och Athos, barägaren Barron, och så galne kung Georg III...  Nu, när jag läst färdigt boken så känner jag att jag är långtifrån klar med Kell och Lila och måste läsa mer om vad de har för sig - även om A Darker Shade of Magic rundar av och knyter ihop allt rätt snyggt så finns det så mycket kvar som kan hända i alla de där parallella världarna.


Titel: A Darker Shade of Magic
Serie: Shades of Magic #1
Författare: V.E. Schwab
Utg år: 2015
Förlag: Titan Books
Köp den till exempel här eller här

Dödens märken

Klart jag var tvungen att följa med Veronica Roth när hon tyckte att vi skulle åka ut i rymden, till en galaxy far far away? Absolut! I den här galaxen finns det ett diffust och mycket svårförståeligt flöde, som drar fram genom rymden och ibland ses, ungefär som norrsken. När det är blått är det starkt. Vad som styr flödet är oklart, om det är ett naturligt fenomen eller om det är ett något/någon som styr. Eftersom flödet påverkar alla människor i galaxen - det ger dem nämligen varsin flödesgåva, unik för varje person - så är den grunden för religioner, traditioner och politik.

I denna galax finns ett antal planeter som är beboeliga, och som styrs av en Rådsförsamling som vi ännu inte får så mycket att göra med. I stället får vi lära känna två folk som bor på samma planet: Thuvhe i norr och Shotet i söder. De gillar inte varandra och har diverse sanna eller mindre sanna historier och uppfattningar om hur hemska det andra folket är.

Berättelsens kärna är hur Akos från Thuvhe tillfångatas av Shotet, och hos dem lär känna ledarens syster, Cyra. Vartannat kapitel berättas i jag-form av Cyra, vartannat i tredjepersonsperspektiv är Akos. Cyras flödesgåva är att få andra människor att känna smärta (hon slipper inte undan smärtan själv utan har ständigt ont) - Akos vill jag inte beskriva närmare för då spoilar jag för mycket, men grejen är att han kan vara med Cyra utan att dö.

Det hela är mycket mer komplicerat än det jag har nuddat vid i min beskrivning, och det kan vara svårt att komma in i boken - men jag gillar faktiskt Roths världsbygge och tanken om flödet och alltihop. Jag gillar också spänningen mellan Cyra och Akos och deras dialoger. På det hela taget tycker jag boken är helt OK - men den överväldigar mig inte utan blir på sina håll rätt långtråkig trots att det finns många actionscener.

(ja, jag måste kommentera det där stormandet kring boken som tydligen har försiggått på exempelvis Goodreads, som jag inte har följt men visste om innan jag läste boken: jag fattar inte hur det kan läsas in rasism i detta? Rädsla för människor som inte är som en själv - ja. (och det är ju dessutom bra skrivet och en av de sakerna jag gillar mest med boken!) Rasism från författarens sida? Nej. Bägge folkslagen utmärks ju av hur olika människorna ser ut trots att de hör till samma "folk"? Vita, bruna, rödhåriga och blonda hos bägge folken... och jag undrar om de som bråkar ens har läst boken själva? Cyras bror? ("blek") Teka och Zosita Surukta - blonda med blå ögon, Yma Zetsyvis, så blond att håret är nästan vitt, medan andra shoteter är mörkare. Hos thuvhe finns det rödhåriga, svarthåriga, mörka och ljusa personer. Nä, jag begriper inte diskussionen.)


Titel: Dödens märken
Författare: Veronica Roth
Originaltitel: Carve the Mark
Översättning: Katarina Falk
Utg år: 2017
Förlag: Modernista
Köp den till exempel här eller här

Farlig mark

Tamaya och Marshall går på en privatskola (i staden "Heath Cliff", hehe...) och brukar ha sällskap till och från skolan. Väl i skolan är det en regel (Marshalls) att de inte ska låtsas om att de är kompisar - för tänk om någon skulle få för sig att de skulle vara ihop? Tamaya går bara i femman och Marshall i sjuan, och han har tillräckligt mycket problem med sitt sociala liv utan att behöva bli ihopparad med en småunge, tack så mycket.

Det som gör att jag gillar den här boken väldigt mycket är nog just Tamaya och Marshall själva, deras funderingar och problem som det ovan, eller till exempel det här med att Tamaya är en ordentlig person som gör sina läxor och inte bryter några regler. När hon var yngre var det något fint och bra - men nu när hon går in i tonåren är det plötsligt töntigt och konstigt att vara en regelföljare?

Nå. Den som ställer till det för Marshall är nye killen Chad som vill vara tuffare än tuffast och ganska snart utsett Marshall till sitt mobbingoffer. Denne Chad har nu retat upp sig mer än vanligt och hotar Marshall med stryk på vägen hem. Därför bestämmer Marshall att han och Tamaya ska ta vägen genom skogen istället för att som vanligt ta den mycket längre vägen runt om. Det är absolut förbjudet att gå genom skogen, det är därför de aldrig gör det annars.
Men Chad är inte den som ger sig. Han följer efter dem och hinner upp dem, och ger sig på Marshall - men får ge sig när Tamaya trycker upp lera i ansiktet på honom. Jättekonstig lera som ligger där i en pöl med gulaktigt skum ovanpå. När Tamaya kommer hem känns hennes hand, den som tog i leran, konstig och pirrig och den är röd. Och Chad? Han kommer inte till skolan dagen därpå.

Varvat med berättelsen om Tamaya och Marshall får vi läsa utdrag och vittnesmål från förhör med ansvariga på Sun Ray Farm, ett forskningslaboratorium i närheten av Heath Cliff, och om de små "ergonymer" eller "ergisar" som de fått fram i säker laboratoriemiljö. Dessutom inleds varje kapitel med en illustration av ett slags provglas med först en prick på, sedan två prickar, sedan fyra, sedan... väääldigt många prickar. Förhörsprotokollen och illustrationerna får läsaren att fatta vad som händer i den där skogen och vad det kan vara i leran. Jag gillar greppet - men tycker att det som avslöjas i protokollen görs det lite för tidigt, så att själva berättelsen kanske tappar en del överraskningsmoment. Fast i det stora hela gillar jag som sagt den här boken väldigt mycket - den är spännande, och oroande, och med intressanta karaktärer.


Titel: Farlig mark
Författare: Louis Sachar
Originaltitel: Fuzzy Mud
Översättning: Klara Lindell
Utg år: 2017
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 10-15 år

Mosca Mye och de bannlysta böckerna

Jag läste för ett tag sedan Lögnernas träd av Frances Hardinge, och blev fullständigt golvad av hur bra den var. När jag kollade upptäckte jag att det fanns en tidigare bok av Hardinge översatt till svenska, hennes debutbok: Mosca Mye och de bannlysta böckerna. Jag var förstås tvungen att testa den också!

Mosca Mye skiljer sig rejält från Lögnernas träd. Hennes värld är en helt påhittad värld som mycket löst ska baseras på 1700-talets England, och är mer av en riktig äventyrsberättelse. Det som känns igen från Hardinges senare bok är det fantastiska språket! Som hon kan leka med ord och meningar... underbart!

Dock tappar jag ganska snart bort mig i detaljerna. En grej med Lögnernas träd var att den innehöll så många olika element men trots det ändå hölls ihop och blev ett fantastiskt helt. I denna debutbok känns det som att författaren inte riktigt har fått den förmågan - här finns så mycket olika händelser, personer, bakgrundshistoria, politik, namn, platser som ska in att det blir ett myller av alltihop. Men här faller det isär och blir svåröverblickbart. Språket finns där, som sagt, och de intressanta karaktärerna, och humorn... men det håller inte ihop och jag tappar intresset.

Lite kort kan jag nämna vad den handlar om: Mosca Mye är föräldralös, men fick av sin pappa innan han dog lära sig att läsa, vilket är ytterst ovanligt att ett barn ska kunna. Mosca Mye lever i ett land i kaos - efter många år av inbördeskrig och politiskt intrigerande och några år av rena skräckväldet av några som kallades fågelfångarna är det nu några av hantverkarnas gillen som har den verkliga makten. Båtkarlarna, låssmederna och så pappershandlarna som också är de enda som har skolor för utvalda barn och de enda som får lov att trycka böcker och sprida det tryckta ordet.

Nu rymmer Mosca från staden där hon vuxit upp, tillsammans med en slags professionell bedragare som heter Eponymus Clent, och förstås med sin argsinta gås Saracen. När hon kommit till staden Mandelion blir hon och Clent omedelbart indragna i maktkampen mellan de där olika gillena, med hertigen och hertiginnan, med de olika rojalistiska fraktionerna och andra mystiska personer med egna agendor. Det är spioneri, hemligheter och hänsynslösa skurkar och, som sagt, hundratals namn att hålla reda på känns det som. Och då har jag ändå inte kommit till alla "Älsklingar" som gudarna kallas. Det finns gudar för att få deg att jäsa, att hålla flugor borta från sylt, att hålla kläderna oskrynkliga, att... ja, för allt.

Så bra att jag började med Lögnernas träd, där Frances Hardinge har mognat till ett fantastiskt författarskap. Hon har skrivit fler böcker mellan den här om Mosca Mye och den om lögnträdet, men de är inte översatta till svenska. Möjligen provar jag att läsa någon av dem också, ifall de kanske är lika bra som Lögnernas träd. Tänk om!

Måste bara avsluta med ett citat från Mosca Mye och de bannlysta böckerna som illustrerar Hardinges underfundiga språk. Påminner lite om Selma Lagerlöf??

"Stigen var besvärlig och grinig. Den oroade sig för att den skulle gå miste om utsikten från kullarna mittemot och envisades med att klättra upp på dem för att se efter. Sedan tyckte den att vinden var ovanligt kall och duckade ned bland träden igen. Plötsligt trodde den att den hade glömt någonting och vände tillbaka i sina egna spår, men kom på att det hade den inte gjort och vände en gång till. Till slut trasslade den sig loss ur tallskogen, damp ned bredvid floden, beklagade sig över sina värkande stenar och vägrade att gå längre. En förnuftig, vältrampad väg tog över."
(s. 35-36)

Titel: Mosca Mye och de bannlysta böckerna
Författare: Frances Hardinge
Originaltitel: Fly By Night
Översättning: Ylva Spångberg
Utg år: 2007
Förlag: Bonnier Carlsen
Köpa? Går inte längre att köpa på svenska, men kolla på ditt bibliotek ifall de har den. Eller köp på engelska till exempel här.

Nine Rules to Break When Romancing a Rake

Callie, eller Calpurnia som hon är döpt till men inte så gärna vill kallas, är tjugoåtta år och som syster till en earl en självklar medlem av Londons högsta societet. Hennes lillasyster har precis gjort debut i sällskapslivet och blev omgående kär i en hertig som blev kär tillbaka och de två planerar nu bröllop. Callies liv borde vara glittrande och guldkantat, i en virvel av nöjen, baler, operabesök, dyra klänningar och allt det där?

Nej. Hon är ju gammal. (eehh...?) Hon har misslyckats på äktenskapsmarknaden och inte blivit gift. Hon har väl fått några erbjudanden om äktenskap men inte från någon hon velat gifta sig med, så hon har hamnat på spinster shelf och får varken dansa, kyssas eller ligga. Faktiskt fick hon inte dansa så där värst mycket på sina första baler heller, då när hon var ung (arton?) och hennes mamma klädde upp henne i fantastiska orangefärgade balklänningskreationer och hoppades på det bästa. Nej, Callie fick sitta vid sidan om och titta på när alla andra dansade och hade kul. Helst går hon inte på baler alls, utan vill mest sitta och läsa en bra bok. Gärna om romantik. (viss igenkänning här...)

Men, när hennes syster ska gifta sig och deras mamma äntligen får ställa till det där bröllopet hon har längtat efter så länge, då börjar Callie fundera och drömma. Om hon kunde strunta i alla konvenansens regler och göra det hon hade lust med? Vad hade hon gjort då? Hon skriver en lista på nio grejer hon skulle velat göra. Bli kysst, gå till en herrklubb och spela, rida grensle på en häst och annat.

Och sen? Sen gör hon det.

Upplägget för den här boken är bara att älska. Ungmön som struntar i alla regler och förväntningar och gör saker hon inte får, till storebrors och andras fasa. Och jag gillar boken en hel del, det gör jag. Men inte alls lika mycket som jag trodde när jag började läsa den. Den "rake" hon är kär i, Gabriel St John, marquess of Ralston, tar liksom över alldeles för mycket och blir ett tryggt skyddsnät som tar emot när Callie försöker flyga och följa punkterna på sin lista. Typ "ja, ja, lilla vän, det blir nog bra" och sen skyddar han henne, kysser henne och tar fram hennes bröst ur klänningen och kysser dem också.

Och det är något som saknas för mig för att jag ska tycka om personerna och gilla storyn. Vet inte riktigt vad, för här är gott om bra dialoger och mycket humor. Det bara klickar inte för mig. Jag ska testa någon bok till av Sarah MacLean för detta är hennes första och jag tänker att hennes senare böcker kan vara mer sådana som drar in mig - det känns som att möjligheterna för det finns men att det bara var den här boken som inte funkade.


Titel: Nine Rules to Break When Romancing a Rake
Författare: Sarah MacLean
Utg år: 2010
Förlag: Avon Books
Köp den till exempel här eller här

The Wheel of Osheim

Förra boken i The Red Queen's War slutade i en cliffhanger, där det bokstavligen gick åt helvete för prins Jalan. Jag kastade mig därför över denna tredje och sista bok i trilogin, och ville förstås veta hur, hur, hur han och Snorri tog sig fram i helvetet. Hittar de Snorris familj? Hur ser det ut där, eld eller snö eller bara läskigt??

Men... The Wheel of Osheim börjar med att prins Jalan kastas ut från en spricka i luften och landar med en duns i Saharas öken (varpå han bara flyger upp och skriker att det är varmt! varmt! aj! aj! typ, fast med fulare ordval) mitt framför en hel karavan komplett med kameler, beslöjade kvinnor och män med kroksablar.

Hallå??? Hur?? Och var är Snorri ver Snagason?

Alltså, jag får svar. Men de dröjer. Under tiden skumpar Jal vidare i öknen via kamel och kommer till en stad där han vid ett minnesvärt tillfälle i boken sitter och festar loss tillsammans med Jorg Ancrath från The Broken Empire...
Det är inte bara öken i den här boken. Nejdå, det blir krig med en armé av döda som attackerar en stad, det blir återblickar till helvetesresan och så är det då det där "hjulet" i Osheim som hotar att göra slut på hela världen. Precis som i The Broken Empire är det intressant att fundera över vilka platser de är på och deras motsvarighet i nutid (det här är i någon avlägsen postapokalyptisk framtid) och vad det är för teknologiska kvarlämningar Jalan stöter på som han tror är magi men som jag känner igen som en vanlig mobiltelefon till exempel.

Men av trilogins böcker är detta den jag är minst nöjd med. Trots att det är mycket action händer det ändå inte så mycket och inga giganto-hemligheter avslöjas. Och nu närmare jag kommer slutet desto mer undrar jag hur allt ska knytas ihop och hur alla hot ska avvärjas. Jag blev inte helt nöjd, kan jag säga och hade nog velat ha lite mer, lite listigare och mer aha! 

Men på det stora hela har jag tyckt mycket om att läsa om Jalan och hans krumbukter för att slippa undan allt ansvar och alla faror (som han ändå hamnade mitt i). Nu är jag mycket nyfiken på den splitter nya bok av Mark Lawrence som precis släppts: Red Sister. Vad jag förstår inte samma värld som Jorgs och Jalans utan något nytt. Måste läsas!


Titel: The Wheel of Osheim
Serie: The Red Queen's War
Författare: Mark Lawrence
Utg år: 2016
Förlag: Ace Books
Köp den till exempel här eller här

The Duchess War

Helt tagen av Courtney Milans novella The Governess Affair råkade jag klicka hem hela serien The Brothers Sinister (där The Governess Affair är upptakten) som ett boxed set. Vadådå, att beställa allihop kostade lika mycket som att köpa två av böckerna separat så det var inte mycket att fundera över? Sedan kastade jag mig över bok 1: The Duchess War. 

Jag gillar mycket, dock inte lika mycket som The Governess Affair. Den var koncentrerat perfekt och den här tenderar att dra ut lite för länge samt att kanske plocka in lite för många andra element än just det där de-blir-kära-i-varandra som förstås är centralt. Courtney Milan vill utöver kärleken också skriva om fabriksmiljö, arbetarnas villkor och första protester, om vaccinationer och om protester mot dåligt steriliserade sprutor, om schack och om olikhet mellan könen (som hon låter huvudpersonen Minnie uppleva på ett mycket specifikt sätt men hur hon gör det hänger mycket ihop med storyn så jag vill inte spoila det) och lite annat smått och gott. Hon får det hela att hänga ihop, men bara med ett nödrop, och fortfarande är det dialogerna och personkemin mellan kärleksparet som får mig att gilla.

Minnie har sedan hon varit tolv bott med två äldre släktingar, "aunts" av något slag, som har gett Minnie trygghet och en uppfostran som ungefär gått ut på att "syns inte, märks inte". Minnie vill helst inte att någon ska lägga märke till henne, och hon får panikångest av folksamlingar.

Robert Blaisdell, hertigen av Clermont, är son till den där tölpaktige hertigen som höll på att förstöra Serenas liv i The Governess Affair, och lever fortfarande sitt liv i skuggan av sin far och dennes gärningar. Han vill inte bli som sin pappa. Jobbigt nog är han en avbild av honom till utseendet, och ganska många tror därför att han också måste vara som pappan även till karaktären. Men nej - Robert är annorlunda, och har dessutom ganska radikala åsikter om samhället, om klasskillnader och om arbetarnas villkor.

Minnie och Robert möts på någon slags officiell tillställning där de bägge smugit sig undan i ett rum på ovanvåningen för att få vara ifred och råkar gömma sig på ungefär samma ställe. Efter dem kommer två herrar in i rummet varav den ene är Minnies eventuellt blivande man som letar efter henne. Av herrarnas konversation förstår man att det här med att gifta sig med Minnie bara är en praktikalitet, att få en fru som håller sig tyst och ur vägen och producerar lämpligt antal arvingar men som annars inte är till något besvär. När herrarna gått ut drämmer tysta och diskreta Minnie en knuten näve i närmaste möbel på ett sätt som en diskret äkta maka aldrig skulle göra - och blir inte helt nöjd när hon inser att hertigen av Clermont står bakom gardinen bakom henne och ser det hon gör.

Jag läser vidare om The Brothers Sinister - härnäst kommer åter en novella, en kortis om Minnies bästa vän Lydia och hennes kärlekshistoria.

Titel: The Duchess War
Serie: The Brothers Sinister #1
Författare: Courtney Milan
Utg år: 2013
Förlag: Femtopress
Köp den till exempel här eller här