torsdag 27 april 2017

Northanger Abbey

Nästa vecka är det dags för vår lilla (vi är tre) Jane Austen-bokcirkel att träffas. Vi ska ha afternoon tea inklusive scones, kakor och små sandwiches, vi ska se film och vi ska den här gången prata om Northanger Abbey. (filmen är förstås en Northanger Abbey-filmatisering men det är ännu oklart vilken av dem det blir)

Ja, vi har det hur mysigt som helst på våra Austenträffar!

Nå. Northanger Abbey, då? Jag gillar den, och tänker att den kan vara den mest lättillgängliga av Austens böcker (inte för att jag tycker de andra är svåra på något sätt, men mer komplexa kanske?). Dock är det inte min favorit.

Det är två halvor på boken - i första halvan får vi följa med Catherine Morland till Bath och uppleva societetslivet där i Brunnshuset, i Övre och Nedre Societeshuset, på affärsgatan och i parken, och den här gången njuter jag av hur Austen får det där att kännas mer som att "så här var det nog på riktigt". Det är ju nämligen samma miljö som många av mina älskade Mary Balogh-böcker utspelar sig i, men där Balogh bara tänker sig hur det var och Austen faktiskt var där på riktigt (och säkert har ju Balogh läst Austen...). Första gången Catherine följer med på bal i Övre Societshuset är det bara väldigt trångt, och hon och mrs Allen känner ingen de kan sitta med och ingen är det som vill dansa med Catherine heller. Det är inte gloriöst alls utan mest en besvikelse, och känns väldigt äkta och upplevt.

I andra halvan på boken får Catherine följa med syskonen Henry och Eleanor Tilney till deras hem Northanger Abbey, och hon är helt uppfylld av det här med att få bo på ett urgammalt kloster fyllt av hemligheter. Men... det är ju renoverat? Och modernt? Och ingen spindelväv...? Och den lilla rullen med dokument hon hittar i ett mystiskt skåp är inte ett kvarglömt manuskript utan... trista tvättnotor? Men visst måste general Tilney vara en man som gömmer en svart hemlighet åtminstone?

Kärlekshistorien mellan Catherine och Henry är rätt platt och får väl egentligen inte särskilt mycket utrymme, så det är inte alls för den jag läser - nej, det bästa för mig i den här boken är när Catherines fantasier möter den väldigt verkliga verkligheten. Och jepp, jag kan relatera...!


Titel: Northanger Abbey
Författare: Jane Austen
Originaltitel: Northanger Abbey
Översättning: Rose-Marie Nielsen
Utg år: originalet 1817, den här utgåvan 2016
Förlag: Bonnier Pocket/Albert Bonniers klassiker

4 kommentarer:

  1. Jag var tonåring när jag läste Northanger Abbey (tjugo år sedan, kanske dags för omläsning), men jag minns tydligt just scenen med tvättnotorna, som jag tyckte var jätterolig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Eller hur? Vilken antiklimax!!

      Radera
  2. Jag läste om den inför vår resa till Bath förra sommaren och jag tyckte mycket om miljöerna och det sociala spelet på kurorten. Perfekt läsning om man planerar att resa dit!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, och jag måste verkligen, verkligen åka dit någon gång!

      Radera