Trojanerna

Den här boken överväldigade mig faktiskt, eftersom jag inte hade några som helst förväntningar på den. Efter att ha läst en positiv recension hos BTJ blev jag nyfiken och lånade hem boken, där den blev liggande i en ganska stor hög böcker och fick vänta på att rätt läshumör skulle infinna sig. Det verkade det inte göra, så faktiskt hade jag greppat boken för att lämna tillbaka den - skulle bara läsa typ två-tre första sidorna ur den först för att se hur den verkade.

Och jag fastnade. Rejält. Det här är en bok som suger in en direkt, smock, och sedan inte släpper taget pga spännande hela tiden. Jag är helt imponerad, och väldigt sugen på att läsa mer av Lova Lovén.

Det är en apokalyps, men inte någon annanstans utan här. Och det är just det där att författaren lyckas få mig att känna att den är just här, i det som är min värld, som gör den här boken så bra. Ja, det är helt övernaturligt och läskigt och nej, jag tror inte på trojaner (fast jag har aldrig gillat nattfjärilar) - men om världen går under så kommer det nog banne mig att vara så här det känns i början? Författaren låter nämligen ofattbar massdöd och skräck landa i miljöer jag själv kan se framför mig. Inte bara se - det är i Malmö! De tre huvudpersonerna (tre kvinnor: en präst, en larmoperatör på SOS (som får det helt hysteriskt på jobbet förresten) och en kommunikatör på Malmö stad) rör sig på gator jag vet hur de ser ut, går in i hus jag har varit i... och låter katastrofen inträffa på ställen jag vet hur de ser ut och funkar. Gah!

Och sen det här? När apokalypsen är i full gång? Då drar liksom inte stora militärkatastrofapparaten igång med helikoptrar, hepp-hepp-soldater, hets och massiv nyhetsrapportering. Nej, då blir det i stället problem i lokaltrafiken och förseningar med tåg och flyg, människor som sjukskriver sig (när deras anhöriga försvunnit), ett samhälle som går sönder i små bitar och med samma start som en februaridag när inget funkar pga snöstorm eller så.

(Eller när en lastbil kör in i folk på Drottninggatan.)

Det är detta som drar in mig. Igenkänningen parad med det helt okända och otäcka, katastrofen i mina miljöer. Att författaren kan skriva om kommunikationsarbete är klart eftersom det är det hon själv jobbar med - men hon skriver precis lika självklart om arbetet på SOS, prästvardag och upprättande av krisgrupper, och det känns äkta och riktigt och inte som hos andra redovisad research. Bra!!

Och så är välskrivet, med bra språk och spänst... och så där himla infernaliskt spännande. Läs!

Ett bra citat måste jag ha, ett citat talande för boken (och ja, apokalypsen är alltså över hela världen och inte bara i Malmö, även om det mest är där bokens personer rör sig):

Säga vad man vill, men USA kan sina katastrofer. I jämförelse med den amerikanska är den svenska nyhetsrapporteringen blygsamt vinklad. Den är fortfarande lite ursäktande, på nivån att den pedagogiskt förklarar varje avvikelse i den normala vardagen, och en överväldigande majoritet som håller sig på respektfullt avstånd. Om USA sugs ner i helvetet i en vrålande apokalyptisk kakofoni, så promenerar Sverige ner i helvetet i maklig takt och vill absolut inte vara till besvär men det var ju väldigt vad mycket folk som dör helt plötsligt, det är ju inte riktigt normalt... FBI, CIA och amerikansk militär har gått all in på sin kontinent och för en gångs skull verkar de skita i vad som händer i resten av världen.
(Trojanerna s. 123)

Titel: Trojanerna
Författare: Lova Lovén
Utg år: 2016
Förlag: Swedish Zombie
Köp den till exempel här eller här