Dödens märken

Klart jag var tvungen att följa med Veronica Roth när hon tyckte att vi skulle åka ut i rymden, till en galaxy far far away? Absolut! I den här galaxen finns det ett diffust och mycket svårförståeligt flöde, som drar fram genom rymden och ibland ses, ungefär som norrsken. När det är blått är det starkt. Vad som styr flödet är oklart, om det är ett naturligt fenomen eller om det är ett något/någon som styr. Eftersom flödet påverkar alla människor i galaxen - det ger dem nämligen varsin flödesgåva, unik för varje person - så är den grunden för religioner, traditioner och politik.

I denna galax finns ett antal planeter som är beboeliga, och som styrs av en Rådsförsamling som vi ännu inte får så mycket att göra med. I stället får vi lära känna två folk som bor på samma planet: Thuvhe i norr och Shotet i söder. De gillar inte varandra och har diverse sanna eller mindre sanna historier och uppfattningar om hur hemska det andra folket är.

Berättelsens kärna är hur Akos från Thuvhe tillfångatas av Shotet, och hos dem lär känna ledarens syster, Cyra. Vartannat kapitel berättas i jag-form av Cyra, vartannat i tredjepersonsperspektiv är Akos. Cyras flödesgåva är att få andra människor att känna smärta (hon slipper inte undan smärtan själv utan har ständigt ont) - Akos vill jag inte beskriva närmare för då spoilar jag för mycket, men grejen är att han kan vara med Cyra utan att dö.

Det hela är mycket mer komplicerat än det jag har nuddat vid i min beskrivning, och det kan vara svårt att komma in i boken - men jag gillar faktiskt Roths världsbygge och tanken om flödet och alltihop. Jag gillar också spänningen mellan Cyra och Akos och deras dialoger. På det hela taget tycker jag boken är helt OK - men den överväldigar mig inte utan blir på sina håll rätt långtråkig trots att det finns många actionscener.

(ja, jag måste kommentera det där stormandet kring boken som tydligen har försiggått på exempelvis Goodreads, som jag inte har följt men visste om innan jag läste boken: jag fattar inte hur det kan läsas in rasism i detta? Rädsla för människor som inte är som en själv - ja. (och det är ju dessutom bra skrivet och en av de sakerna jag gillar mest med boken!) Rasism från författarens sida? Nej. Bägge folkslagen utmärks ju av hur olika människorna ser ut trots att de hör till samma "folk"? Vita, bruna, rödhåriga och blonda hos bägge folken... och jag undrar om de som bråkar ens har läst boken själva? Cyras bror? ("blek") Teka och Zosita Surukta - blonda med blå ögon, Yma Zetsyvis, så blond att håret är nästan vitt, medan andra shoteter är mörkare. Hos thuvhe finns det rödhåriga, svarthåriga, mörka och ljusa personer. Nä, jag begriper inte diskussionen.)


Titel: Dödens märken
Författare: Veronica Roth
Originaltitel: Carve the Mark
Översättning: Katarina Falk
Utg år: 2017
Förlag: Modernista
Köp den till exempel här eller här