Men i skolan låtsas de knappt att de känner varandra. De är OK med det bägge två – de vill inte att någon ska tro att de är ihop. Annars är Martin en sån alla vill vara med och alla tjejer blir kära i, så Mira vill inte att alla ska tro att hon är en av dem.
Fast det ÄR hon. Kär i Martin, alltså. Men det är så hemligt att hon inte har berättat om det för någon alls. Och det där är ganska jobbigt i skolan när andra tjejer pratar om och med Martin.
Till exempel Ina, som Mira brukar hänga med i skolan. Hon gillar egentligen inte Ina, som blir sur för minsta lilla och ställer tusen frågor och aldrig låter Mira vara ifred. Men Mira kan inte säga nej när Ina kommer och vill vara.
Det är svårt, det där med prat. Med Martin funkar det alltid när det är bara de två. Men när andra i skolan frågar något? Då brukar inte Mira kunna svara alls, eller om hon får fram något så blir det fel. Som nu när Rocky kommer och frågar om Mira vill spela synth i bandet som hon och Martin bägge är med i, och Mira blir så vansinnigt glad - men inte kan svara alls mer än mmmm…
Hon har ju ingen synth. Och vet att mamma aldrig i hela livet har råd att köpa en till henne. Så hur ska hon svara?
Jag tycker mycket om Miras funderingar, och kan så helt känna igen det där med att aldrig kunna säga rätt saker när det gäller. Och jag gillar den här boken i stort. Men jag kan tycka att det är lite för mycket som ska behandlas, att det blir lite spretigt. Det är Miras och Martins kompis/kanske-kär-i-förhållande, det är den här komplicerade vänskapen med Ina, det är det här med att ha skilda föräldrar och få träffa pappans nya kvinna, det är att bo med mamma som alltid har ont om pengar och att faktiskt vara fattig utan att helst avslöja det för andra. Jag hade gärna läst mycket mer om Mira och Martin. Vad är det som gör att de är kära i varandra? Hur har Martin det hemma hos sig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar