måndag 19 juni 2017

War For The Oaks

Eddi McCandry spelar gitarr och sjunger i ett band som det väl går sådär bra för. Samma kväll som hon bestämmer sig för att lämna bandet blir hon förföljd av en man hon såg i publiken under kvällens spelning. Och av en stor hund. Och ganska raskt har hon trillat, slagit i huvudet, vaknat upp och befinner sig i en konversation mellan hunden, mannen och en... eh, fontän.

Mannen och hunden visar sig vara en och samma person, the Phouka. Fontänen är nog som den ska, men vattnet i den är en gleistig, ett vattenväsen. Och Eddi har blivit indragen i ett krig mellan två folk hon inte ens visste att de fanns. Minneapolis, där de befinner sig, verkar krylla av väsen som hon inte förut sett eller vetat om. Faeries får hon definitivt inte kalla dem för då blir de hemskt upprörda. Fey är OK.

Samtidigt som Eddi nu ska befinna sig på älvornas slagfält som en slags katalysator ska hon också starta upp ett nytt rockband. Trummisen Carla, hennes bästa vän, fick hon med sig från det gamla bandet, och Carla rekryterar Dan, keybordist med en hel arsenal av mystiska synthar, kläder och färggranna glasögon. Snart har basisten Hedge, som man aldrig hör vad han säger, samt lead gitarristen Willy (som dessutom spelar fiol OCH är osannolikt snygg) kommit med och bandet drar igång med spelandet.

War For The Oaks kom redan 1987, och kan sägas vara en av de första (den första rentav?) urban fantasy som skrevs. Den tar sagoväsen, gammal folktro och magi och parkerar detta mitt i en storstads sjabbigaste kvarter och finaste parker, och så blandar den in mängder av musik och musikaliska referenser. Det går inte att läsa om the Phouka (nej, han får aldrig något namn, vilket jag stör mig en hel del på) utan att se Prince framför sig, och Dan känns för mig som en mix av Elton John och Howard Jones. Eller nåt.

Hade jag läst den här boken då när den kom och jag var tjugo år och musik mer eller mindre var mitt liv, och min fantasyerfarenhet ännu bestod av i princip Tolkien och C.S Lewis - då hade jag älskat den. Verkligen älskat, med magin, snygge Willy, musiken och allt det där som jag inte hade vetat kunde skrivas och finnas i böcker. Men nu? Det är så synd, men jag tycker den är ganska trist. Jag har läst så mycket urban fantasy som alldeles säkert har sina rötter i detta, men som utvecklats och blivit vassare, roligare och mer spännande. Och slutet på boken tycker jag inte alls om.
Attans att jag missade tåget, då i slutet av 1980-talet!


Titel: War for the Oaks
Författare: Emma Bull
Utg år: 1987 (original), 2016 (den här utgåvan)
Förlag: Penguin Books (den här utgåvan)
Köp den till exempel här eller här




2 kommentarer:

  1. Jag läste den för ett par år sedan och tyckte den var ok. Men du har nog rätt, hade jag läst den ännu tidigare hade jag säkert gillat den ännu mer.

    SvaraRadera
  2. Jo, det är lite synd att man upptäcker vissa böcker försent. Fast... å andra sidan finns det en del böcker som blir mycket bättre om man läser dem senare i livet också! Eller, en del böcker som man läser om senare i livet och tycker mycket bättre om andra gången man läser dem. Det är spännande, det där.

    SvaraRadera