Jakten på hwitrerna

Så efter att ha avslutat och gillat bok 1 i den här serien (Slaget om Salajak) fortsatte jag med bok 2, Jakten på hwitrerna. Och hwitrerna som jagas är dels de som överlevde slaget vid Salajak och gömde sig nere i grottgångarna under borgen Salajak, dels marhwitran Risti som lyckades rädda den nerdrogade prins Dhor fast samtidigt rasade ner i själva Jarmaland.

De som jagar är bröderna från Småland, som ska ha tag på Risti för att hämnas det hon gjorde med deras storebror. Jagar gör även en hord riddare och knektar eftersom... ja, det minns jag inte helt klart men tror de måste försäkra sig om att den där prinsen inte kommer undan. Och så har vi Lovisa, fogdedottern som jagar medelst lindorm.

Och så jagar de, och så jagar de, och så klättrar de och så faller de och så jagar de. De jagar ute på de branta klipporna. De jagar på isiga avsatser. De jagar i isrännor. De jagar inne i grottgångar. Och så klättrar de upp lite, jagar lite längre till höger på den där branten. Och så jagar de i Jarmaland, som tydligen börjar precis nedanför borgen Salajak, eller om det börjar lite längre ner, och möjligen är i vi i Jarmaland hela boken igenom och lika möjligen börjar själva Jarmland lite längre ner. Kartan på pärmens insida visar Jarmaland, och jag försöker många gånger kolla på den för att se var våra jägare och de jagade befinner sig, men blir inte klok på avstånd eller förhållanden eller nånting. Så de jagar vidare. Marhwitran Risti tar sig neråt, men den hon skyddar vill bara ha knark, så han smyger in i grottgångarna i stället, och så jagar han lite på egen hand där. Småländska bröderna jagar först tillsammans, sedan skiljs de åt, sedan hänger större brodern med de tuffa knektarna och den lille brodern hänger löst. Och så kommer det monster - men de klarar sig. Och så kommer det monster - men de klarar sig. Och så kommer det banne mig monster igen - men de klarar sig. Och så jagar de.

Hörni - om det inte riktigt har framgått av ovan skrivna så är jag lätt besviken på den här boken. Det jag gillade med den första boken - att det utspelade sig i Sverige på 1300-talet, och med en rätt komplex handling som lovade hemligheter och avslöjanden - det har försvunnit här. Man är hela tiden i Salajak/Jarmaland, vilket alltså har blivit till fantasymiljö vilken som helst, och som fantasy sett så är det här inte bra. Det är ett evigt zappande mellan olika berättarperspektiv och parallellhandlingar, tror vi har en 7-8 på gång samtidigt, och perspektiv växlar alltså för varje kapitel. Kapitlen är mycket korta, och slutar alla i en cliffhanger (hence: "och så kommer det monster - men de klarar sig" eftersom de i nästan samtliga fall är i total dödsfara i kapitelslutet men när vi 3-4 kapitel senare återvänder till just den situationen så har den löst sig liksom av sig självt). Jag hinner aldrig komma in i de olika handlingarna, känna något för de olika personerna, blandar ihop riddare och knektar och drivkrafter och vem som jagar vem.

Det jagas, alltså. Jag får inte många svar på mina varför, och de svar jag får är inte jätteupphetsande. Inte heller känner jag något större sug efter att fortsätta läsa den här serien när/om bok 3 och 4 kommer.


Titel: Jakten på hwitrerna
Serie: Krönikan om Jarmaland #2
Författare: Johan Theorin
Utg år: 2019
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 10-14 år