Vi får läsa om Mary, som bodde på Thornhill på 1980-talet, och om Ella som i nutid flyttar in i ett hus intill det nedlagda Thornhill.
Marys berättande sker genom dagboksutdrag, och redan i det första förstår vi att hennes liv inte är bra. Hon har haft det lugnt en tid, men nu har "Hon" kommit tillbaka, och Mary är så fruktansvärt rädd för att allt ska börja igen. Vem "Hon" är och vad det är som ska börja igen förstår vi så småningom. Och Mary gör rätt i att vara rädd, för vi läsare förstår också redan från början att det inte går bra för Mary.
Hon är annorlunda, och har aldrig varit en i kompisgänget bland flickorna på barnhemmet. Hon pratar inte. Hon är inte fysiskt stum, utan det är "självvald" stumhet som de vuxna i hennes närhet pratar om det som, och att hon ju borde skärpa till sig så att hennes liv blev lite lättare. Hon kan prata, det är bara det att orden sällan vill komma ut. Och är det något som skär i hjärtat när man läser den här boken så är det hur lite de vuxna står på Marys sida.
Ellas berättelse, som växlar med Marys i vartannat kapitel, får vi helt i svartvita bilder. Det gör att boken är ganska tjock, för det krävs en hel del bildserier (det är helsidesbilder, inte "serierutor") för att berätta vad som händer med henne. Ella och hennes pappa flyttar in i ett grannhus till Thornhill, och Ella ser ut genom sitt fönster på det igenbommade huset och den vildvuxna trädgården - och hon ser en flicka där. Vem är det som är inne i en avspärrad trädgård? Ella klurar ut sätt att ta sig in på det förbjudna området, och letar efter flickan utan att hitta henne. Vad hon i stället hittar är spår efter henne: dockor i rätt så risigt skick. Dessa tar hon med sig, lagar och gör fina igen.
Vad man också förstår är att Ella är ett mycket ensamt barn. Pappa är nästan aldrig hemma, och mamman är inte kvar i deras liv (men saknad). Det framgår inte var hon är, om hon lever eller ej.
Det här är så snyggt gjort! Och jag tycker mycket om berättelsen också, hur dåtid och nutid kopplas ihop. För mig är det absolut inte en skräckbok även om det alldeles tydligt finns ett spöke med - det otäcka här är barnens ensamhet och utsatthet vilket i och för sig är nog så otäckt att läsa om. Men bra läsning!
Titel: Thornhill
Författare: Pam Smy
Illustrationer: Pam Smy
Originaltitel: Thornhill
Översättning: Caroline Bruce
Utg år: 2019
Förlag: Berghs
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 12-15 år
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar