The Soulweaver + Daughter of the Ancients

2015 läste jag de två första böckerna i en fantasy-serie jag tyckte mycket om: Bridge of D'Arnath. Författaren Carol Berg lät oss få lära känna först Seri och Karon, och så småningom även Gerrick och många andra intressanta karaktärer, och följa dem i först deras egen värld och sedan en intilliggande värld. Världarna hölls ihop av en magisk bro, the Bridge of D'Arnath. I den ena världen fanns mest vanliga människor som på människors vis mest krigade med varandra, samt avskydde och var rädda för magi och jagade (och brände) magiker i rena häxprocesserna. I den andra världen fanns magi, och utövades av de flesta som bodde i den - men här fanns även några Sällsynt Onda Magi-Lorder som höll denna värld i skräck.

Här är mitt inlägg om första boken, Son of Avonar, och här är mitt inlägg om andra boken, Guardians of the Keep. 

Första boken slutade i en rejäl cliff-hanger, och andra boken tog vid precis där första slutade, och jag var glad att jag läste dem i rätt tät följd - det är rätt komplicerade världar och Carol Berg är inte en författare som skriver sina läsare på näsan utan man får tänka och klura ut rätt mycket på egen hand. Andra bokens slut var dock något mer tillfredsställande, så jag väntade med att läsa tredje boken ett litet tag. Och när jag återvände till Amazon för att köpa den till min Kindle - så fanns den inte längre att få tag på! Elände! Och så här var det i ett antal år - jag har verkligen letat efter böckerna i den här serien utan att hitta dem. Hela tiden har jag haft kvar The Soulweaver, bok 3, på min Amazon-önskelista - och så nu, i somras, så råkade jag se att den fanns igen! Hela serien har kommit i nyupplaga! Såååå glad jag blev! Jag köpte snabbt som ögat bok 3 och 4, men visste redan innan jag försökte läsa dem att nu hade det gått så många år att jag fick läsa om bok 1 och 2 för att ha en susning om vad som hade hänt och vem som var vem. Grejen är att de två första böckerna höll riktigt bra för en omläsning - de blev till och med ännu bättre eftersom jag nu hade en aning om vem som var vem och vad som egentligen hände i bok 1. Det här är en bokserie full av hemligheter, nämligen...

Ja, ja, jag vet, det här inlägget ska handla om bok 3 och 4 och jag har ännu inte ens börjat skriva om dem fast jag redan skrivit så mycket... Men grejen är att det inte går att skriva så himlans mycket om de två sista böckerna i serien utan att spoila det som händer i bok 1 och 2. Så det får bli lite rudimentärt- vad jag däremot kan säga är att jag verkligen tycker om den här serien. Den är riktigt bra! Hela vägen igenom!

The Soulweaver - handlar om hur det inte bara går att rädda en person från fruktansvärda fasor, så som gjordes med Gerrick i bok 2, utan att den personen blir förändrad och har många år eller ett helt liv på sig att försöka laga sig själv. Det Gerrick nu brottas med är allt det han vet om sig själv. Det han har gjort. Det han har sett. Kan han någonsin bli normal? Någon att lita på? Någon som vågar lita på andra? Det absolut finaste i den här boken är vänskapen mellan Gerrick och Paolo. Det absolut märkligaste i den här boken är platsen de mesta tiden vistas på - en tredje värld som är helt mystisk. 
Seri och Karon är såklart fortfarande med, och de två världarna sammanbundna av D'Arnath-bron.

Daughter of the Ancients är ännu mer Gerricks bok. Och nu blir han kär. Kär så det stänker om det- men är det i rätt person? Här dyker upp en ung kvinna som påstår att hon är dotter till kungen av D'Arnath - men denne kung dog för över tusen år sen så det är ju inte möjligt. Jo, säger hon, men jag har suttit i fångenskap i alla dessa år hos Mega-Onda-Magi-Lorderna av Zhevna. Nu när de är besegrade har jag äntligen blivit fri, och här är jag nu. Har det hänt något i världen sen sist jag såg den? 
Det är alltså denna "ancient daughter" som Gerrick blir kär i. Med eventuella världskatastrofala följder.

Titel: The Soulweaver + Daughter of the Ancients
Serie: Bridge of D'Arnath #3 och 4
Författare: Carol Berg
Utg år: 2005
Förlag: Roc

Det sista kungadömet

En bokserie jag läste första boken i men sen aldrig läste vidare i fast jag egentligen ville är Cornwells böcker om England under 800-talet, serien om Uhtred. Det var länge sen jag läste (och då lyssnade jag, och hade stora problem med alla namn, både orts- och personamn, skrev ett inlägg om det här 2013) så jag har tänkt att "när jag väl tar tag i den där jämra Uhtred igen så får jag nog läsa om första boken i serien". Och så har jag sneglat på böckerna där de stått i biblioteken där jag jobbat.

I våras och somras spelade jag ett datorspel, Assassin's Creed Valhalla, som utspelar sig i precis samma miljö: England, 800-tal, med vikingar som härjar i ett land där det fortfarande finns gott om romerska byggnader (även om de flesta är ruiner). Och min karaktär i spelet, Eivor, stötte på diverse personer som var verkliga historiska personer: kung Alfred, Ivar the Boneless, Ubba Ragnarsson och många andra. Och jag kände ju igen namnen... hur?

Jo! Det var ju från Cornwells serie! Fattade jag nu, när jag var på biblioteket och på allvar tänkte ta tag i Uhtred-grejen. Jag bläddrade i första boken och där var de ju, alla namnen på de historiska 800-talspersonerna, fast nu var det Uhtred som träffade dem. 

Så nu läste jag om första boken, och gillade den mycket. Särskilt som jag nu läste den som pappersbok, hängde med i namn på personer och orter (även om orterna fortfarande inte heter som de gör idag, men nu kände jag dessutom igen dem från Assassin's Creed-spelet) och dessutom i översättning till svenska.  Uhtred tycker fortfarande att krig är det bästa som finns, att präster är fåniga och obegripliga, och att en man inte är någon man förrän han varit med om sin första sköldborg i ett slag - men nu kände jag samma fascination som i datorspelet: att få vara i den värld som är brytpunkt för så mycket: romartid, saxare, kristendom, asatro, vikingar som kan vara både plundrare och bosättare. Och den gode Uhtred är rätt rolig, sin krigsiver till trots, med sina anmärkningar om kung Alfred, rika människor och prästerskap.

Jag har lånat hem bok två i serien: Den vite ryttaren. Vad jag kan se finns det tretton böcker totalt, så jag får väl se hur länge jag vill fortsätta vara i Uhtred-land. (om det nu är han som är huvudperson serien igenom)

Titel: Det sista kungadömet
Serie: Uhtred #1
Originaltitel: The Last Kingdom
Översättning: Leif Jacobsen
Utg år: 2006
Förlag: Bazar

Ryttare

Den här boken hade jag sett omskriven på flera ställen som ett kärt läsminne, lite guilty pleasure men helt omöjlig att sluta läsa. Och så råkade jag hitta den för en spottstyver på Myrorna, så trots att omslaget verkligen fick mig att vilja springa åt andra hållet så köpte jag. Kunde ju läsas en vacker dag när jag hade tid? (alltså det här är en tjock bok, 900 sidor eller något sånt).

Och den där vackra dagen kom i början på den här sommaren när jag hade lite lässvacka och bara lyfte lite förstrött på böckerna i mina högar och hyllor här hemma. Ryttare ja, jag kan ju kanske testa den några sidor? 

Joråsåatte... jag fastnade ganska omgående. De 900 sidorna tog slut fortare än jag någonsin hade trott. Och så kul jag hade på vägen!

Vi får lära känna väldigt många människor som alla på något sätt har med hästar och hästtävlingsvärlden att göra. Och då handlar det om hästhoppning på internationell nivå - de riktigt stora tävlingarna med stora prispengar, landslagshoppning och sånt. Jag har inte hållit på med hästar sen jag var tonåring, men det här var spännande och en annorlunda miljö. De är konkurrenter på banan, ryttarna, men utanför är de som ett stort kompisgäng som träffar varandra år efter år. (och när jag nu nyfiket läst om tävlingsryttare på den här nivån nu i verkligheten så uppfattar jag att det fortfarande är likadant). I centrum står Jake Lovell och Rupert Campbell-Black, rivaler och motsatser. Men snart bryr man sig minst lika mycket om alla omkring dem: deras vänner, deras fruar, deras barn, deras hästskötare, deras lagkapten, journalisterna som hänger runt tävlingarna... här finns mängder av människor som man bara måste få veta hur det går för. Och hästarna också, såklart, även om detta inte är en hästbok på det mer gulliga viset. Här är hästarna värda enorma pengar samtidigt som de är arbetskamrater och bästa vänner.

Det jag gillar med Ryttare är, förutom att den drar in mig i den här både väldigt brittiska och internationella världen (engelsk landsbygd, gårdar och gods och smala landsvägar omväxlat med storstäder och stora arenor med hästtävlingskaos), att karaktärerna får vara väldigt mänskliga med både bra och dåliga sidor. Jake Lovell är absolut inte den där genomsnälle och duktige hjälten han framstår som i början utan har ganska ofta ett riktigt dåligt humör och gör en hel del vansinniga grejer. Och Rupert, som man först tror genomgående ska vara hånfulle och elake skurken är förvisso rätt svinig för det mesta men har ändå några goda sidor som lyfter honom till en intressant karaktär. 

Och på 900 sidor hinner det hända väldigt mycket - folk blir kära, gifter sig, skiljer sig, vinner ett tag alla viktiga tävlingar med en fantastisk häst eller försvinner ett par år från tävlingarna pga problem med spriten eller så blev den fantastiska hästen halt eller så var det något annat. Och sen hittas en ny häst eller en ny sponsor och så börjar man vinna igen. Och blir kär igen. I samma som förra gången eller i någon ny. Det är rena berg-och-dalbanan, och mycket underhållande att läsa, och jag engagerade mig alltså i människor och hästar så till den milda grad att jag (precis som jag hade läst att andra mindes) inte kunde sluta läsa.

Vill du ha riktig sträckläsning och skulle råka komma över den här boken (den är inte helt lätt att få tag på längre) - strunta i den fåniga framsidan (OK, de ligger med varandra lite då och då men inte mer än i någon annan feel-good-bok) och läs!

Det finns fortsättningsböcker till Ryttare där personer härifrån dyker upp men miljöerna skiftar alltifrån polotävlingar till konst- och musikvärlden. Jag kanske läser vidare någon gång.

Titel: Ryttare
Författare: Jilly Cooper
Originaltitel: Riders
Översättning: Barbro Tidholm
Utg år: 1985
Förlag: Wahlströms

Sophies historia

Jag har läst en del böcker av Jojo Moyes, och tyckt väldigt mycket om några medan andra mer har varit "jaha" för mig. Sophies historia hamnar nog mer åt "jaha"-hållet. Den är helt OK men inte wow.

Sophie i titeln är Sophie Lefèvre, och hennes historia utspelar sig under första världskriget i det ockuperade Frankrike. Sophie är gift med konstnären Edouard, men har inte träffat honom på många månader (år?) eftersom han tagit värvning och är ute i lerhelvetet vid fronten. Om han ens lever fortfarande? Sophie kan bara hoppas, och lever för att någon gång få återförenas med honom, men under tiden kämpar hon för sin egen överlevnad. Och det är inte lätt - familjen driver ett hotell men verksamheten har inte varit igång på länge eftersom tyskarna har rekvirerat i stort sett all inredning och det är mycket ont om mat. Nu kommer order på att tyska officerare varje kväll ska komma till hotellrestaurangen för att äta middag, så matlådor anländer varje dag till hotellet och byns grannar tittar snett på Sophie och systern som "gör sig till" för de hatade tyskarna. Även om de i verkligheten försöker sköta allt helt korrekt och inte ens vill prata med tyskarna när de kommer på kvällen. Tyskarnas boss, "der Kommendant", är jobbig eftersom han visar sig vara rätt trevlig (ibland) och dessutom konstintresserad. Han är otroligt fascinerad av ett porträtt av Sophie som maken Edouard har målat, och som hänger på väggen på hotellet. Och inte bara av porträttet - han verkar mer och mer fascinerad av Sophie själv också. Och det där är farligt - den sortens intresse från en tysk officer kan bara leda till elände.

Större delen av boken utspelar sig i nutid, London 2006, och vi får läsa om Liv Halston som är nybliven änka med ekonomiska problem trots att hon bor i ett av Londons mest intressanta hus: ett hus gjort i glas, placerat (om jag förstår det rätt) ovanpå andra hus så att det ligger direkt under himlen. Glastaket kan öppnas helt (med hjälp av en knapp). Huset är ritat av arkitekten David Halston - alltså Livs man, han som nyligen hastigt dött. Och nu har Liv inte pengar så det räcker, kan inte betala fastighetsskatt och annat jobbigt - men sälja huset går ju inte. Det är ju Davids hus, fullt av minnen från deras lyckliga men korta äktenskap. 
I huset hänger en tavla, den enda tavlan på i övrigt helt nakna väggar. Det är ett porträtt av en ung kvinna - och det är alltså Sophie, hon från 1916. Det visar sig nu att detta porträtt dels är värt väldigt mycket pengar, dels att det finns släktingar efter Edouard Lefèvre som menar att tavlan stals under kriget och nu måste återbördas till sina ursprungliga ägare. Liv vägrar lämna den ifrån sig, och det blir rättegång. Och advokat i detta (fast på Lefèvresidan) är en viss Paul. Liv och Paul har redan träffats, tycke har uppstått och heta nätter har avnjutits, men så kommer då det här tavelrabaldret och allt blir jobbigt.

Jag gillade att läsa om Sophie, och hur kopplingen mellan hennes historia och nutid görs (även om den inte känns särskilt trovärdig). Men jag gillar inte Liv Halston, och den där rättegången om tavlan blir väldigt utdragen (och vansinnigt överdriven, med pressuppbåd och grejer). Och jag förstår mig inte på förhållandet mellan Liv och Paul - det växlar fritt mellan "du är den rätta/rätte i mitt liv, skit i allt annat vi vill ligga och vi vill ha varandra for ever and ever och det känns fantastiskt" till "jag hatar dig, du är dum, jag vill aldrig se dig mer, du bara ljuger och är en dålig människa". Så sammantaget blir det då ett "OK" men inte mer.

Titel: Sophies historia
Författare: Jojo Moyes
Originaltitel: The Girl You Left Behind
Översättning: Emö Malmberg
Utg år: 2012
Förlag: Printz Publishing

Essex Sisters

I ganska rask följd plöjde jag de fyra böckerna i serien Essex Sisters av Eloisa James: Much Ado About You, Kiss Me Annabel, The Taming of the Duke och Pleasure for Pleasure.

Vi har fyra systrar - Tess, Annabel, Imogen och Josie - som vuxit upp på ett gods i Skottland med sin far. Jag kommer inte riktigt ihåg när modern försvann ur bilden, men vill minnas att det var rätt länge sen, och att det är en grej att Tess fått vara som mamma för sina systrar, och att Annabel har fått vara den som skött ekonomin eftersom pappa godsägare är totalt usel på detta. Hans liv är godsets hästar, alltså dyrbara fullblod som avlas, tränas och tävlas i diverse lopp med höga prispengar. Alla pengar går till dessa hästar, men utan att några större framgångar i tävlingarna någonsin nås, så när pappa godsägare nu hastigt dött finns det absolut inga pengar kvar till någonting. Räddningen är solklar: de fyra systrarna måste gifta sig. Helst rikt, såklart, även om det i praktiken borde räcka med att en av dem gifter sig rikt så kan de andra dra nytta av detta. Deras hemgift är varsin häst. Dyra, fina hästar, förvisso, med utmärkta stamtavlor, men... det hade kanske varit bättre med lite reda pengar? Det är dessutom systrarnas egna hästar som de ridit och älskat i flera år, så sälja dem för att få in kosing vill de inte göra i första taget. Så! Ut på äktenskapsmarknaden!

Pappa godsägare har haft kontakt med en rik hertig han känner, och i brev bett denne att "ta hand om mina flickor ifall något skulle hända mig". Och nu när pappan alltså dött i en ridolycka så är det dags för hertigen att steppa in och ta sitt ansvar. Han inreder raskt en överdådig barnkammare, med fyra ex av varenda pryl: fyra gunghästar, fyra docksängar, fyra bollar, fyra... ja, ni fattar. Han vet ju inte exakt hur gamla de där flickorna är, så det är lika bra att vara på säkra sidan att alla får lika och ingen blir osams.

Sen kommer då "flickorna" och visar sig vara fyra unga kvinnor. Inte ett dyft intresserade av gunghästar, men väl av att ligga, bli kära och gifta sig. Waaaah...! tänker hertigen (som för övrigt heter Holbrook och är en av huvudpersonerna serien igenom) och super sig (som varje dag) full. Sen är han konstant full fram till någonstans i början på bok 3 då han slutar dricka.

Det tog ett tag att vänja mig vid de här böckerna eftersom de inte bär sig åt som romance-böcker i serier brukar göra: de handlar nämligen om alla fyra systrarna i alla fyra böckerna. Jo, det är en av dem i varje bok som hittar sin ende och rätte, men de andra tre är lika mycket med i handlingen, blir också kära (och i fel personer), ställer till det för sig och varandra. Återkommande är dock syster-gemenskapen, att de samlas i någons säng eller soffa och pratar av sig på ett väldigt öppet sätt om sina kärleksliv eller liv i övrigt. Några av systrarna blir rejält osams, och det håller i sig i flera böcker, och de mår dåligt av att inte ta del av systergemenskapen, men det löser sig så småningom. Roligt är också med lillasyster Josie som är några år yngre än sina systrar men mest praktiskt lagd av dem allihop: hon sitter med anteckningsblock och skriver ner saker som är bra att veta under dessa syster-samtal: alltifrån praktiska detaljer gällande sex och samlevnad till mer allmänna relationsfrågor. Så att hon ska vara väl förberedd när det är hennes tur att ge sig ut på äktenskapsmarknaden.

Much Ado About You - är äldsta systern Tess bok. Hon tänker att Annabel och Imogen ska gifta sig först eftersom de har störst chanser att lyckas bäst, och att hon som storasyster bara ska stötta dem i detta. Men den där hertig Holbrook har två vänner: en mr Felton (rik, men med ett förfärligt rykte) och en earl of Mayne (också rik, också förfärligt rykte). Hon blir kär i den ene och förlovar sig med den andre, medan lillasyster Imogen blir kär i en helt olämplig person och rymmer med denne till Skottland. Hej och hå, och mycket för Josie att anteckna.

Kiss Me, Annabel - är näst äldsta systern Annabels bok. Annabel ska gifta sig rikt. Hon är otroligt vacker, smart, och har brottats med familjens ekonomi och bråkat med pappan om vart pengarna ska gå ända sedan hon var väldigt ung. Och hon orkar inte med det mer - hon ska bli rik, skitsamma om den hon gifter sig med är trevlig eller ej. Kärlek är oviktigt. Pengar är viktigt. Och så kommer här en skotsk kille, kallar sig lord av något, och är ju bara precis som Annabels egen far: skotsk herreman utan pengar som lägger alla jämra pengar på sina hästar. Honom ska hon inte ha. Fast... gissa vilka två som är lyckliga for ever after i slutet på den här boken? På ett skotskt gods? (eller, ja, slott) 
Och samtidigt som denna skotska lovestory händer så pratar inte längre Tess och Imogen med varandra pga det som hände i slutet på bok 1, earlen av Mayne har problem och hertigen av Holbrook lämnar konjaken för whiskyn och är konstant asfull på den i stället. (det är Annabels skotske friares fel)

The Taming of the Duke är Imogens bok. Imogen och hertigen av Holbrook. Jo, för hon tvingar honom att förändra hela sitt liv och sluta dricka. (och tro mig, det är inte lätt för  honom - vi får vara med honom i hans plågor här). Och en nykter hertigen av Holbrook är en helt annan man. Imogen förändras också från att ha varit en totalt skitjobbig person i bok 1 och 2 till att bli någon man faktiskt bryr sig rätt mycket om. Och i den här boken får Josie också vara med en hel del mer, och vara med om något som är av stor betydelse för henne (på ett väldigt negativt sätt) och fortsätter in i bok 4 som är:

Pleasure for Plesure, alltså Josies bok. Vad spelar alla dessa anteckningar och förberedelser för roll när hon ändå aldrig kommer att hitta någon egen make? Eller någon som vill vara med henne överhvudtaget? Hon blir utsatt för mobbning och mår väldigt dåligt, och hennes jobbigt skitlyckliga systrar gör inte det hela bättre. Eller, visst, alla har ju blivit rika så egentligen behöver ju Josie inte ens bry sig om det där med äktenskap, för hon kan leva med någon av sina systrar om hon vill. Men.. hon vill vara sin egen. Nu hittar hon oväntad hjälp hos någon som ger hennes självförtroende en rejäl boost, och denna någon blir så överväldigad av förändringen hos Josie att han själv blir kär i henne. Helt olämpligt, eftersom han redan är förlovad och väldigt kär i någon annan.

Det var lite som att läsa en såpopera, de här böckerna. Jag lärde känna personerna väl eftersom alla figurerar i alla böckerna, och jag engagerade mig även i bipersonernas öden och kärleksliv. Så det kändes rätt tomt när sista boken var färdigläst - men Eloisa James har ju skrivit mycket mer, och jag har laddat hem en hel del till min Kindle.

Titlar: Much Ado About You (#1), Kiss Me Annabel (#2), The Taming of the Duke (#3), Pleasure for Pleasure (#4)
Serie: Essex Sisters
Författare: Eloisa James
Utg år: 2004-2006
Förlag: Avon

1794

När jag läste 1793 för några år sedan så gillade jag den, särskilt att få läsa om 1700-talsmiljöerna och alla de personer man får träffa. Men jag kände mig nästan helt överväldigad av allt elände, all smuts och allt superi.

Och ungefär samma tycker jag nu om 1794. Det är otroligt fascinerande att följa med till sena 1700-talets Stockholm, att se allt det där framför sig genom det filter av vet-ungefär-hur-det-ser-ut-i-det-området-i-nutid som jag har. Nästan känna lukterna. I 1794 utspelar sig också några kapitel på den dåtida svenska kolonin i Västindien, St Barthélemy, och det är också spännande att läsa om. 
Jag tycker också fortfarande om att läsa om karaktärerna i boken, Mickel Cardell och Anna Stina Knapp och alla andra. Mickel får en ny partner i Emil Winge, lillebror till förra bokens Cecil. Och om Cecil hade problem av den hostiga sorten så har Emil också problem men av en helt annan art, problem som han försöker lösa genom att hinka i sig sprit.

Och även nu blir jag helt överväldigad av allt elände. Jag trodde inte det kunde bli värre än i 1793 - men det kunde det. Fy farao, så elaka människorna är. Så eländiga mångas liv är. Så mycket sjukdomar och fattigdom och smuts, och så mycket sprit. Det är bra beskrivet och här finns en bra story och intressanta karaktärer och alltihop - men jag vet inte om jag orkar ännu en bok med allt detta elände. Allt som kan gå fel går fel. Och om något är fruktansvärt så blir det sällan bättre utan bara mer fruktansvärt. När vi trott vi nått botten av elände och elakhet så når vi några meter längre ner i förtvivlan. Det begås de mest vidriga brott - bara "ha ihjäl" finns inte här utan det ska torteras, förnedras, borras i hjärnor. styckas, våldtas. Det verkar hela tiden vara natt, och snöstorm, eller stekhet sommardag med svett och stank. Eller regnig november och lera. Alltså egentligen vilket väder och vilken årstid som helst bara det är de mest eländiga ytterligheterna av varje sort. Och det stjäls, knuffas, görs sura kommentarer och jag tappar allt mer tron på mänskligheten överhuvudtaget. 

Så även om jag med någon slags skräckblandad och äcklad fascination läste hela boken till slut (och nej, det går inte bra för någon) så kände jag nu lite samma som jag gjorde efter att ha avslutat 1793: fanns det verkligen inget som var åtminstone lite fint och bra då i slutet av 1700-talet i Stockholm? Någon liten näktergal? Några blommor? Skön sol mot ansiktet? Någon som åtminstone lite då och då är glad (och kan glädjas åt helt vanliga saker och inte bara hittar sin glädje i en rejäl fylla eller att få tortera någon medmänniska eller så)?

Jag vet alltså inte om jag orkar läsa trilogins sista bok 1795. Kanske. Jag måste nog bara hämta mig några år till, och läsa rejält många snälla feelgood- och romance-böcker först för att väga upp.

Titel: 1794
Serie: Bellman Noir #2
Författare: Niklas Natt och Dag
Utg år: 2019
Förlag: Forum

3 x Loe: Volvo lastvagnar, Slutet på världen som vi känner den och Fvonk

Jag gör ju, när andan faller på, lite nedslag i min långa lista av böcker jag inte bloggat om, och skriver försenade blogginlägg om de jag känner för att skriva om.

Problemet som då ganska raskt uppstår är att: jag har glömt stora delar av innehållet i böckerna. Och det är ju högst irriterande, för även om jag vill skriva om dem (för jag vet att jag gillade, eller att jag tyckte något så mycket att det vore roligt att skriva om detta tyckande) så har jag liksom inget att hänga upp skrivandet på. Jag nöjer mig inte med "jag tror jag minns att den var bra", för varför liksom? Och helt ärligt: hur bra är en bok när jag har glömt innehållet efter några månader? Eller säger det mer om min teflonhjärna än om bokens eventuella kvaliteter?

Precis det här händer nu med de tre Erlend Loe-böcker jag läst: jag vill skriva om dem men jag har börjat glömma dem, så det blir lite sisådär med detaljerna...

Någon gång under semestern läste jag Volvo lastvagnar. Det var ett par år sedan jag läste, och gillade, Doppler, och nu hittade jag den här i en bokbytarhylla någonstans (älskar bokbytarhyllor, särskilt under semestertider, typ i servicehus på campingplatser och sånt). Dags att återknyta bekantskapen med Andreas Doppler, alltså.  Volvo lastvagnar är en direkt fortsättning på Doppler som ju slutade med att Doppler vandrade ut i skogen tillsammans med sin älg Bongo. Här kommer han ut ur skogen, på andra sidan gränsen, och befinner sig i svenska Värmland. Jag gillade redan inledningen som går något i stil med "Maj-Britt hade för alltid fråntagits rätten att äga undulater" och sedan sträckläste jag boken, och hade väldigt roligt på vägen.  Absurd humor precis i min smak. 
Men nu när jag ska skriva om den så minns jag i princip ingenting av vad det var som var så roligt. Det var den där Maj-Britt, en äldre dam (mycket äldre, någonstans 80-90-årsstrecket) som är helt begiven på att röka marijuana. Och så är det den äldre herren som bor ensam på en herrgård i närheten, och som alltid sover utomhus och är en mycket hängiven scout. När Doppler kommer så bor han först hos Maj-Britt, och sedan hos herrgårds-herren (och det råder någon fiendskap mellan dessa bägge), och älgen Bongo försvinner iväg på egna äventyr. Och det låter ju inte så där himlans kul, men det var det, och Loe hade dessutom en meta-vinkling på boken där han vänder sig direkt till läsaren på ett sätt jag gillar. 

Och eftersom jag gillade den så fortsatte jag med den tredje, och avslutande, boken om Andreas Doppler: Slutet på världen som vi känner den. Men den gillade jag inte alls lika mycket. Här kommer Doppler hem till Oslo (är det väl?) igen, och vill ta upp familjelivet med frun och barnen i sitt hus. Men frun har en ny man. Huset har målats om, och det står en annan mans namn på brevlådan. Denne man ska såklart bort, det här är ju ändå Dopplers hus och kvinna (även om han nu har råkat bo till skogs några år). Och såklart blir det ganska snabbt helt absurt, med en Doppler som bosätter sig i trädet utanför sitt forna hem. En del av det som händer sen är kul (exempelvis när Doppler ska bränna alla onödiga saker på bål) - men när långa stycken handlar om Dopplers runkande så tappar boken mig rejält. 

Jag har också läst Fvonk som handlar om en väldigt ensam man som mer eller mindre blir tvingad att hyra ut rum i sitt hus åt en man som först ska vara väldigt hemlig och inkognito, men som ganska raskt visar sig vara statsministern som behöver ha någonstans där han kan slappna av och bara vara sig själv. Fvonk och statsministern blir vänner. Jag vet inte riktigt hur man ska beskriva den här boken, den är rolig i detaljerna och Loes sätt att skriva är väldigt mycket Loe - men berättelsen och särskilt karaktären Fvonk är egentligen väldigt sorglig. Fvonks liv är så ensamt och misslyckat och utan framtidstro alls, och när statsministern blir hans vän så är det väldigt mycket på statsministerns villkor. Fvonk är egentligen fortfarande väldigt ensam.

Titel: Volvo lastvagnar
Författare: Erlend Loe
Orginaltitel: Volvo lastvagnar
Översättning: Lotta Eklund
Utg år: 2006
Förlag: Alfabeta

Titel: Slutet på världen som vi känner den
Författare: Erlend Loe
Orginaltitel: Slutten på verden slik vi kjenner den
Översättning: Lotta Eklund
Utg år: 2016
Förlag: Alfabeta

Titel: Fvonk
Författare: Erlend Loe
Orginaltitel: Fvonk
Översättning: Lotta Eklund
Utg år: 2012
Förlag: Alfabeta

The Leopard Prince

Jag gav mig direkt på andra boken i Princes-serien eftersom jag tyckte så mycket om första, The Raven Prince. Men den här? Njae. 

Här har vi en miss Georgina Maitland, som ärvt ett eget gods i Yorkshire. Hon är 28 år och ogift och trivs rätt bra med det, hon samlar sagor och har ett besvärligt hår och... ja, det är väl ungefär det vi får veta om henne. Plus att hennes pappa inte var jättesnäll, hennes mamma ofta ligger till sängs med diverse inbillade sjukdomar och att hon har tre yngre bröder som i bokens andra halva försöker bestämma saker utan att lyckas.

Vi har också en mr Harry Pye, som nyligen blivit anställd som steward för Georginas gods. Han har gröna ögon och är duktig på att tälja små djur. Och så har han blivit steward trots att han inte kommer från någon rik familj alls. 

Nu reser Georgina till sitt gods i Yorkshire, och med sig på resan har hon Harry, och när de har ett missöde med vagnen på vägen upp och tvingas övernatta i en stuga så inser Georgina att "oj hoppsan, ser man på, min steward är en människa! Han har ett namn, och en kropp, och den tror jag att jag vill ha!" Harry vill inte ha några affärer som helst med aristokratin, tack så mycket, för det leder bara till elände.

Och så håller de på så där (hon: jag vill ligga! han: jo, det tror jag säkert att du vill, men jag vill inte ligga med en aristokrat för det leder bara till elände) tills hon tycker att det har gått tillräckligt många sidor i boken (halva, ungefär) och går till Harrys stuga mitt i natten, säger återigen ungefär "jag vill ligga!". Och: "OK då", säger han. Sen ligger de. Många gånger. 

Andra halvan av boken ältar han: "jag vill ligga, jag vill ligga, jag vill ligga men jag vill inte vara ihop med en aristokrat för det leder bara till elände. Och jag vill fan inte gifta mig med en aristokrat, för då tror alla bara att jag tagit henne för pengarna. Ovärdigt och omanligt." Och hon ältar: "jag vill fortsätta ligga med honom! varför har alla ett problem med det? Jag vill, jag vill, jag vill! " Och så stampar hon med foten, och så fortsätter de ligga. 

Och under tiden pågår någon typ av deckarstory, där någon har ihjäl först bygdens får och sedan också en människa, och så lägger alla skulden på Harry för att... ja, lorden i granngodset vill att skulden ska läggas på Harry. Det är en ond lord. Men han får minsann sitt straff i slutet. 

Jahaja. Till sist, när hjälten ändå verkar kunna komma över det här med att "det är hon som har pengarna" och eventuellt överväga äktenskap ändå - så får hjältinnan någon typ hjärnblödning och får för sig att "även om han nu TROR att han vill gifta sig med mig så VILL han nog inte det ändå, så det är bäst jag ger honom fri så han får ligga med vem han vill i stället. För tänk om vi gifter oss och han tröttnar på mig? Bäst jag drar." Och så drar hon. Tyvärr blir hjälten lite förhindrad att direkt följa efter henne (det är lite brand, mord och annat som han manligt måste avstyra)(plus att hästen blir halt)(och det regnar) så hjältinnan hinner komma till London, och ända fram till altaret med en ANNAN man (men var kom HAN ifrån???) innan hjälten dänger upp dörren till kyrkan och vrålar "det är min kvinna, det här. Ingen annan än jag ska ligga med henne! Undan eller väck!" varpå han sliter in hjältinnan i sakristian och så... ligger de. Sen går de ut igen och gifter sig med varandra. (Den andre tilltänkte brudgummen ler lite snett och tycker att jo, helt OK, ta henne du.)

Att huvudpersonerna attraheras av varandra och har bra sex framgår ganska tydligt - men varför de blev kära i varandra är för mig fortfarande en gåta. Det är inte jättemycket dialog mellan dem, vi får inte lära känna dem ordentligt, det är ingen romantisk känsla alls utan bara "nu ligger vi!" "OK!". De finaste ställen i boken handlar inte ens om vårt kärlekspar utan om relationerna mellan Harry och hans halvbröder.

Så: nja. 

Men jag ska läsa nästa bok i serien för säkerhets skull, den kan ju vara lika bra som bok 1.

Titel: The Leopard Prince
Serie: Princes Trilogy #2
Författare: Elizabeth Hoyt
Utg år: 2007

De sju systrarna (hela serien)

I somras gick jag in i Sju-systrarna-böckerna, och vistades där ganska många dagar. Vilket läs-sug! Och vilken perfekt tajming att komma in i detta när det var semestertider också! Så för dig som ännu inte läst dessa böcker, och som nu kanske har lite ledigt i jul och vill försjunka i en riktigt bra bokserie: in i systervärlden med dig!

Det tog alltså ett tag för mig att komma igång med att läsa dem. När första boken i serien kom, och lånades allt mer på det bibliotek jag jobbade på, så ville jag också prova och började lyssna på De sju systrarna som ljudbok. Men det funkade inte alls. Jag gillade inte inledningen, jag gillade inte de rika miljöerna, jag gillade inte personerna och jag gillade inte uppläsaren. Nope, tänkte jag, det här är inget för mig. Ärligt talat gav jag inte boken någon större chans, hann nog bara träffa Maia och skepparen på båten och möjligen någon syster till och kanske hushållerskan i det där flådiga slottet/huset vid Genèvesjön innan jag bestämde att jag inte orkade imponeras av vackra-människor-i-rik-miljö-grejen och avslutade lyssnandet. 

Ja, och så gick ju månaderna, bok efter bok i serien kom ut och suget efter dessa böcker växte från stort till enormt. Hur kunde alla dessa människor vara så galna efter dessa böcker? Ställa sig i långa reservationsköer och verka desperata efter dessa Månsystern och Skuggsystern och allt vad det var? Vad var det som fick dem att älska böckerna som jag inte hade uppfattat? Hade jag missat något? (hehe, jo Carolina, du läste kanske 20 sidor i första boken, kaaaanske att du möjligen missade något??) 

Så nu då, i somras. Sista boken (trodde jag) i serien hade kommit ut, alla fanns att få tag på som e-bok, inga ursäkter fanns. Jag laddade ner första och andra boken i min Kindle, åkte åter med Maia ut över Genévesjön till det där flådiga huset och den rätt fåniga storyn med den mystiske fosterpappan Pa Salt som nu gått bort och lämnat ett märkligt testamente efter sig. Kände mig fortfarande ointresserad av de olika systrarnas egenheter och märkligheter (och märkliga namn) och irriterad på att Pa Salt inte bara kunde berätta för dem alla var de egentligen var födda utan äntligen skulle lämna ytterst svårtydda ledtrådar till deras ursprung. Men... det gick lättare att läsa vidare när det inte var ljudbok, så jag gav inte upp, utan följde med Maia ner till Rio där hon nu skulle träffa översättaren som jobbat med hennes böcker samt möjligen även kolla upp "sin" ledtråd om sitt ursprung.

Och sen? Sen hoppar boken tillbaka i tiden, vi är i Rio och Paris på 1920-talet, och det är nu som boken drar mig in och inte släpper. Alltså, jag kunde inte sluta läsa. Det var det här som höll mig kvar: historierna bakåt, kvinnor i historien, bakgrunder, miljöer och verkliga historiska personer som knyts ihop med fiktiva personer som har anknytning till våra huvudpersoner på olika sätt. Och varje bok i serien handlar om en av döttrarna, och har sitt särskilda tema, sin miljö och sin historiska tid. Mina favoriter är nog Electras och Maias böcker tror jag. Men jäklar i min lilla låda vad jag läste! Och googlade - det här är precis den sortens böcker som får en att googla vidare om saker: Happy Valley i Kenya under mellankrigstid, Kristusstatyn i Rio och hur den byggdes (och av vem), premiären på Peer Gynt i Oslo på 1870-talet (och så var jag tvungen att lyssna på stycket "Morgonstämning" igen, älskar det men nu ville jag höra särskilt flöjten i inledningen), seglingstävlingar, Beatrix Potter... hela tiden var det något jag blev nyfiken på och ville läsa mer om.

Så sammanfattningsvis: jag är fortfarande inte särskilt övertygad om ramberättelsen i nutid med testamentet och Pa Salt och allt det "mystiska" kring det. Men bokserien totalt, med alla dessa kvinnor i historien och deras liv och berättelser: jag älskar dem.

Däremot älskar jag dem inte så besinningslöst att varje bok nu får ett eget blogginlägg - det hade jag nog gått iland med om jag skrivit inläggen direkt efter läsning. Men nu har det gått några månader, detaljerna har börjat falla i glömska och det får helt enkelt bli en kortis om varje bok:

De sju systrarna - Vi börjar alltså med Maias bok, och (så småningom) Rio under Belle Epoque på 1920-talet. Vi får också följa med till Paris (konstnärskretsarna!) under samma tidsperiod. Och så Kristusstatyn då: dels får vi besöka den i nutid, dels får vi vara med om dess konstruktion, från idé till 4 meter hög modell i en ateljé till den gigantiska staty som står och håller sina händer över Rio idag. Visste ni att statyn är täckt av en mosaik av små täljstensskärvor? (sant) Visste ni att statyns händer har Maias mormors händer som förlaga? (kanske inte fullt så sant)(inte minns jag nu heller om det var mormor eller mormorsmor)(orkar inte kolla upp men en släkting var det iallafall)

Stormsystern - Allys bok, och den inleds av en hel del segling och båtliv och en kärlek som går åt fanders. Sen får vi komma till Bergen i Norge, och snart också tillbaka i tiden till 1870-tal, en ung kvinna från djupaste landsbygden som har en fantastisk sångröst, och så är självaste Edvard Grieg med i boken. Han skriver nämligen på musiken till Peer Gynt, och vi får veta (hehe) vem som spelar flöjten i inledningen till Morgonstämning. Samt besöka Leipzig men får (tyvärr) inte följa med in på musikkonservatoriet där.

Skuggsystern - handlar om Star, och miljön är både London och Lake District. Antikvariat i London! Med en mycket excentrisk innehavare som hämtar alla sina luncher från Claridges! (om jag inte minns helt fel) Vi får också komma till ett gammalt gods ute på engelska landsbygden, ett gods i stort behov av renovering och pengar. Och vi får träffa Alice Keppel, som (på riktigt) i början av 1900-talet var älskarinna åt "Bertie", dvs Edward VII. Inte nog med det: vi får även träffa Beatrix Potter. Mycket brittisk bok, detta.

Pärlsystern -  är om CeCe, den konstnärliga systern som allra helst rastlöst reser jorden runt. Hon har här lite äventyr först i Thailand, och tar sig sedan till Australien på jakt efter sina rötter som tydligen finns där. Och vi får läsa om pärlfiske i en kuststad i norra Australien för hundra år sedan - hit kommer Kitty McBride, en prästdotter från Edinburgh. Här finns en pärla med en förbannelse, och så finns här mycket konst. Aboriginernas konst, och kultur, och historia är viktiga i den här boken. 

Månsystern - här dippar serien lite i mitt tycke, och den här boken var jag inte så förtjust i. Den handlar om Tiggy som arbetar i en slags nationalpark knuten till ett gods i Skottland, och mer specifikt jobbar hon med ett projekt som ska försöka införa vildkatter i sin naturliga miljö. Grejen är att Tiggy har övernaturliga förmågor - bland annat kan hon lägga händerna på djur och känna vad som fattas dem, och ibland (oklart hur premisserna är här) också hela dem genom sin handpåläggning. Hon blir på en slags andlig väg kallad till södra Spanien, till grottorna vid Sacromonte dit hennes ursprung kan spåras, och vi får sedan läsa om detta Sacromonte, romer och flamenco på 1930-talet. Jag blev oerhört fascinerad av grottorna (som alltså är bostäder, finns än idag) och den miljön, flamencodansen och tiden i Spanien med inbördeskriget. Men jag bara KAN inte med huvudpersonen från den här historiska återblicken, flamencodansösen La Candela. Så djur-helar-grejen och La Candela tillsammans pajar boken rätt mycket för mig.

Solsystern - boken om supermodellen Electra är den av böckerna där jag verkligen gillade nutidsskildringen. Fortfarande inte mystiska-testamentet-sju-systrarna-grejen (och Electra kunde från början inte bry sig mindre hon heller, hon tappar till och med bort Pa Salts ledtråd), utan mer Electras egen utveckling. Det är ett liv som går för snabbt, med droger och party och på väg mot katastrof. Men här kommer en ny sekreterare in i Electras liv, och dessutom någon som påstår sig vara hennes mormor, och Electras liv förändras. Vi får också läsa om hur Cecily från New Yorks societet kommer till Kenya på 1940-talet, och hur hon där kommer i kontakt med den tidens jetset i det som kallades Happy Valley. 

Den saknade systern - nutidsgrejen blir urfånig i sjunde bokens jakt efter den "saknade systern" så att hon kan vara med om Pa Salts begravning, men den historiska berättelsen är desto mer intressant: Vi får läsa om Irlands kamp för självständighet under början av 1900-talet, en period jag nästan inte visste något alls om. Särskilt kvinnorna får vi läsa om, och att de är med i ett eget kvinnoråd som hette Cumann na mBan, ett råd som i hemlighet (och under stor fara) stödde frihetskampen.

När jag började läsa sjunde boken trodde jag att det skulle vara sista i serien - jamen, "sju systrar, sju böcker"? Väl? Ju längre mot slutet jag kom desto mer irriterad blev jag: skulle vi aldrig komma till själva "vem fasen är Pa Salt och varför adopterade han sju döttrar??" Irland var nog bra och intressant, men avslutandet? Hopknytandet av säcken? Nope. Det kom inte. När boken var slut - då först kom ett efterord som pratade om en åttonde bok. En bok som skulle handla om Pa Salt. Och det värsta: den har inte kommit ut än. Våren 2023? Men åååååhh.... sjukt irriterande. Men klart jag kommer läsa den. Jag har en liten aning om vem Pa Salt egentligen är, men inte alls varför han gillar mysterier och fick för sig att adoptera sju döttrar (och varför just dessa??) och vilken historisk koppling vi kommer få... allt detta vill jag veta. Och jag längtar efter denna sista (?) bok.

Serie: De sju systrarna
Författare: Lucinda Riley
Översättning: Gabriella Andersson
Utg år: 2021-2022
Förlag: Bazar
Titlar:
1. De sju systrarna
2. Stormsystern
3. Skuggsystern
4. Pärlsystern
5. Månsystern
6. Solsystern
7. Den saknade systern
(8. Atlantis - kommer våren 2023)

The Raven Prince

Jag har så många romance-böcker nedladdade i min Kindle som det aldrig blivit av att jag läst. Den här är en av dem, och den är den första i en serie om fyra böcker där de tre första heter något med "prince" och i den sista finns en "princess" med. Personerna i böckerna är inte kungligheter själva (särskilt inte prinsessan, huvudpersonen i den finns med som karaktär i den här Raven Prince-boken, och hon rör sig väldigt, väldigt långt ifrån hovet kan jag säga) - men varje bok har en anknytning till en särskild folksaga. Sagan om The Raven Prince återges här i början på varje kapitel, och är en variant på vår "egna" (vet egentligen inte om det är en svensk folksaga) Prins Hatt under jord. Och delvis också Skönheten och odjuret.

Boken inleds med att Anna, prästdotter och ung änka, kommer gående på landsvägen. En ryttare kommer galopperandes i oansvarigt hög fart, håller på att rida ner Anna, får stopp på hästen men det bär sig inte bättre än att han kastas av, och landar rätt i en dypöl. Han är inte glad när han reser sig, det är han inte, och han tycker allt är Annas fel eftersom hon var i vägen. Otrevlig karl. Ful är han också, koppärrig i ansiktet och stor näsa, stor hela han och med svart hår och svarta ögon. Anna upplyser honom om att hon inte visste att han "behövde hela vägens bredd för att framföra sin häst" eller något liknande, varpå den fule, arge karln blir ännu argare, sätter sig på sin häst och galopperar därifrån utan att ens bry sig om att plocka upp sin hatt eller sitt ridspö som ligger kvar i leran. 

Denne så osympatiske karl är earlen av Swartingham, Edward de Raaf. Och givetvis ska han och Anna i slutet av boken vara kära i varandra bortom allt förnuft och för evigt och alltid (och förlåt mig för spoilern)(men vad fasen, det här är romance och sånt här VET man). Hur går det till, då?

Jo, Edward är som vi förstår lite lätt hetsig i humöret. Han har de senaste veckorna haft ett antal sekreterare som alla sagt upp sig eftersom de inte orkar med honom. Den senaste drog mitt i natten, lät hälsa att hans föräldrar fått feber och att han måste hem och sköta dem. Dessutom hade hans syskon också fått febern. Alla fem. Samt moster. Och morbror. Farföräldrarna också. Samt familjens katt. Så han kunde verkligen inte vara kvar i tjänst hos earlen en minut till, det förstår ju vem som helst.

Anna har ingen inkomst, och har börjat leta efter tjänst som guvernant eller sällskapsdam, men lyckas inte så bra. Nu råkar hon få veta att det finns en sekreterartjänst ledig i earlens hushåll. Men inte kan väl en kvinna arbeta som sekreterare? (detta är alltså på mitten av 1700-talet...) Unheard of! 

Anna är Anna, och hon är tuff och inte rädd för någon. Så givetvis blir hon sekreterare åt earlen. Som, ja, är argsint och ful. Och har en stor läskig hund. 

Jag fullständigt älskade den här boken. Det var länge sen jag läst romance som drog in mig så - jag kunde inte släppa boken. Alls. (förrän sisådär 2 på natten)(dagen efter var en vanlig jobbvardag... att jag aldrig lär mig)

Titel: The Raven Prince
Serie: Princes Trilogy #1 (fast det är fyra böcker)
Författare: Elizabeth Hoyt
Utg år: 2006

Arvejord

Jag har läst allt av Maria Turtschaninoff, och jag beundrar gränslöst hennes vackra språk. En av mina bästa böcker ever är Anaché, och ni som inte läst den bör göra det. Typ nu. 

Så jag var beredd på språket, och miljöbeskrivningarna, och en människornas tro på myter, sagor och legender så stark att de får liv och blir riktiga. Ändå...ändå blev prologen (som är skriven som prosapoesi) en fullständig spark i magen. En kvinna vars mamma precis har dött, och som funderar på vems dotter hon nu är. När dör mamma - är det när kroppen dör? När hennes vanor glöms bort? När man städar undan hennes tofflor? När den sista av hennes hemkokta lingonsylt tar slut? När minnena bleknar? 

Men alltså... åh! Så vackert!

Sen fick jag hämta mig en stund, och sedan börjar första kapitlet då vi förflyttas till Österbotten i Finland, till 1600-talet, och till en man som med beslutsamhet går längre och längre ut i skogen för att ta sin marklott där i bruk. Han hugger träd, odlar, jagar, bygger ett hus, och det är här gården Nevbacka föds. Sedan får vi följa människorna på Nevbacka genom åren, med nedslag som på olika vis skildrar dem, deras liv, deras förhållande till skogen och naturen, till religion, till staden. Vi får följa människorna genom svält och krig, kärlek, elände, envist trädgårdsmästeri på karg mark och envist kämpande genom långa vintrar. Och vi får läsa om dem på så många olika sätt: genom dagboksskildringar, brev, berättelser som nästan drar mot sagor, eller med olika teman. 

En av mina favoriter är den där vi får läsa om drängen som knappt kan läsa, som inte är duktig på att prata (orden liksom fastnar i honom) men som älskar kartor. Han ritar kartor över allt: stigar, bästa bärställena, var våren kommer först, husen, händelser han minns... all ledig tid lägger han på att rita kartor över Nevbacka med omgivningar. Men han har aldrig varit utanför sockengränsen. Inte förrän han blir inkallad att gå ut i krig. Då måste han lämna den plats han har dokumenterat i så många kartor. Han kommer aldrig tillbaka.

En annan favorit är den om bröd och sten, som nästan känns som ett grekiskt drama med omkväde. Den berättar om en kvinna under värsta hungeråren på 1800-talet, och det gör ont i själen att läsa den. Så mycket sorg, så mycket lidande, så mycket envishet att ändå leva vidare.

Jag kommer nu i efterhand inte ihåg några namn på personerna i boken - de är ju huvudpersoner bara i sina egna tider, sina egna nedslag i den här episodiska boken. En person som är huvudperson i en episod kanske skymtar i nästa, som äldre släkting eller någon man hört om från äldre tider eller så där - detta är inte en släktsaga på traditionellt sätt. Kanske skulle man kunna säga att Nevbacka är huvudperson i den här boken? Eller den österbottniska skogen? Jo, det tror jag. Skogen, och livet i skogen - det är navet i den här boken. Mäktig, skrämmande, livgivande, fridfull. Maria Turtschaninoffs språk klarar av att låta en skog och en bygd vara huvudperson.

Åh, förresten, en favorit till: den gamla kvinnan som ensam lever kvar på Nevbacka alldeles i slutet på boken. Hon som försöker upprätthålla alla gamla rutiner och allt som som man "alltid har gjort" och som måste göras eftersom man alltid har gjort så. Ta vara på äpplena. Gräva upp potatisen (fast man är långt över 80). Inte ta hjälp av någon, för då kanske hjälplösheten gör att man hamnar på ålderdomshemmet, och då blir man ju gammal och då väntar döden. Hugga ved. Bita ihop och kämpa och vara envis.

Det här är en fantastisk bok. Fantastisk.

Titel: Arvejord
Författare: Maria Turtschaninoff
Utg år: 2022
Förlag: Förlaget M

En lista på 34 böcker

Hej hallå! Jodå, jag finns fortfarande, lever och trivs alldeles utmärkt med livet och allting. Men jag vet, jag VET... jag har inte hörts av här på bloggen sedan i maj så man kunde ju tro att jag krupit in under en sten och försvunnit. Det har jag inte. Däremot gick jag nog in i någon slags bloggvägg samtidigt som jag nästan inte läste alls. Så jag lät bloggandet vila lite. 

Det som hände då var: läslusten kom tillbaka! Med utropstecken! Jag kände ungefär att "wow, jag kan läsa precis vad jag vill, utan att behöva formulera något om varför jag gillade eller varför jag inte gillade". Och det är ju jätteknäppt, för jag har alltid läst precis vad jag vill och inte haft några läsplaneringar eller krav hängande över mig, alltid undvikit recex just för att slippa kraven. Och jag älskar ju att skriva, älskar att öppna ett tomt blogginlägg och skriva loss om en bok - så varför, varför, varför kände jag den där friheten "slipper att skriva om boken och kan läsa vad jag vill"...? Har ingen aning. Förstår mig inte på mig själv. 

Och så nu kände jag ett plötsligt skriv-kli. För det ÄR ju kul att blogga. Och jag har saknat att själv gå in och läsa vad jag tyckte om vissa böcker jag läst (hehe, jodå, jag är själv mitt största fan och står säkert för över 50% av trafiken till min blogg...). Så: nu skriver jag.

Grejen är då att jag har läst och läst och läst och läst och inte skrivit ett dugg, och har alltså en oöverkomligt lång lista över böcker att blogga om som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med. Inte orkar jag skriva om dem alla, för då dödar jag säkert all skrivlust jag nu har fått, och kanske läslusten, och kanske tangentbordet och nattsömnen och allt möjligt, så det låter jag bli.

Jag gör så här:

Nedan är en lista över alla böcker jag läst sedan maj. De jag nu känner att "DEN bara MÅSTE jag skriva om" kommer jag (troligen) att skriva blogginlägg om framöver. Men de andra får vara. Vad jag dock skulle bli glad över (om det finns någon bloggläsare som orkat läsa ända hit) är en kommentar här eller på facebooksidan om det är någon av böckerna i listan nedan du väldigt gärna hade läst ett blogginlägg av mig om. Så kan jag prioritera lite :)

The hills have spies (Mercedes Lackey)

The burning white (Brent Weeks)

Ryttare (Jilly Cooper)

Delhis vackraste händer (Mikael Bergstrand)

Volvo lastvagnar (Erlend Loe)

De sju systrarna (Lucinda Riley) (jamen, jag var ju tvungen att prova?)

Stormsystern (Riley) (...och gissa om jag fastnade...jodå)

Skuggsystern (Riley) (hårt, alltså jag sträckläste de här, allihop!)

Pärlsystern (Riley)

Månsystern (Riley)

Solsystern (Riley)

Den saknade systern (Riley) (men vad fasen, den är ju inte sista i serien utan jag måste VÄNTA på en bok TILL? Inte OK!)

Hemmet (Mats Strandberg)

Kvinnan på tåget (Paula Hawkins)

Kungariket (Jo Nesbö)

A deadly education (Naomi Novik)

The Soul weaver (Carol Berg)

The Perfect Rake (Ann Gracie)

Much ado about you (Eloisa James)

Kiss me Annabel (Eloisa James)

Daughter of the ancients (Carol Berg)

Slutet på världen som vi känner den (Erlend Loe)

The taming of the duke (Eloisa James)

Pleasure for pleasure (Eloisa James)

Under samma tak (Christina Lindström & Jan Andersson)

Fvonk (Erlend Loe)

Devil's Bride (Stephanie Laurens)

Det sista kungadömet (Bernard Cornwell)

1794 (Niklas Natt och dag)

Arvejord (Maria Turtschaninoff)

När vargarna kom (Charlotte McConaghy)

Fugitive Telemetry (Martha Wells)

Som i en dröm (Julia Quinn)

The Raven Prince (Elizabeth Hoyt)

Vårjakt i Rosengädda

Jag läser vidare om livet i den lilla byn Rosengädda, och de personer som bor där. Tessan har blivit mamma, och fortsätter som restaurang- och getägare eftersom hon har flera vänner som hjälper henne med Marta (det är dottern som heter det, geten heter alltså fortfarande Bella) och vardagslivet. Dock är det såklart fortfarande enormt mycket jobb med restaurangen och renoverandet och alltihop, och hon har inte särskilt mycket pengar. Eller några pengar alls. Så hon annonserar på Blocket efter en person som kan tänka sig att komma och arbeta hos henne, med (god) kost och logi men utan betalning.

Godsherre Gustav tycker fortfarande det bästa vore om Tessan helt enkelt blev ihop med honom - han har ju pengar och är störtkär i henne? Och visst vore det himla praktiskt, det tycker Tessan också. Snygg, snäll, rik, rolig ung man som vill ha henne med på alla möjliga äventyr - vad finns det att inte gilla med en sån sak? Bara det att det liksom inte spritter av lycka i kroppen på henne när hon tänker på Gustav, och borde det inte göra det ändå?

Flatan och Camilla och Johnny och människorna i byrådet och alla andra är fortfarande med i boken och förgyller min lästillvaro - och så kommer det in två nya personer som rör om i grytan. Det är Tessans mamma Ann-Kristin, hon med skyddsplasten på soffan, och så Erland Josephson som dyker upp en sen kväll i luggslitna kläder och visar sig vara arbetssökande. Det är den där annonsen på Blocket om gratisjobb han har läst - men hur mystisk är inte han som dyker upp så där jättesent en kväll? Kan man lita på honom och släppa in honom i sitt hem?

Ann-Kristin och Erland för med sig allvarliga teman i boken, det är död, lidanden, livsångest och förfärligheter - ändå är Vårjakt i Rosengädda en feel-goodroman. Jo, för svärtan blir tillsammans med allt det underbara med naturen i april-maj, all kärlek och medmänsklighet och all den där goda maten som lagas till en väldigt bra blandning. Och jag sträckläste igen.

Titel: Vårjakt i Rosengädda
Serie: Rosengädda #3
Författare: Emma Hamberg
Utg år: 2015
Förlag: Piratförlaget

The Blood Mirror

Serien Lightbringer av Brent Weeks läste jag för några år sedan, men bara tre böcker av seriens fem. Något golvad av tredje bokens för mig rätt omotiverade tjocklek avslutade jag inlägget här om den med att "jag håller på att samla energi för att läsa den fjärde boken" eftersom jag trots allt tyckte så mycket om personerna i den och ville veta hur det gick för dem. Nu har jag alltså "samlat energi" i ungefär fyra år och retat mig mer och mer på att jag aldrig fått serien färdigläst. 

Så! Hopp in i denna värld med det mest märkliga och svårförståeliga magisystem jag läst om, tror jag. Det handlar om att denna världens makt, religion och styrelseskick bygger på färger, och de människor som kan drafta olika färger till att anta fysisk form. De kan alltså skapa olika föremål ur luften, om det bara finns ljus och de i ljuset kan urskilja "sin" färg. De flesta kan bara drafta en färg, några ovanliga personer kan göra det med två färger och så finns det unika personer (två av våra huvudpersoner) som kan göra det med alla färger. 

Nej, jag kan fortfarande inte efter fyra tjocka böckers läsande försöka föreställa mig ens i tanken hur detta draftande går till. Men strunt i det, jag läser och ser glad ut, och intresserar mig i stället för personerna som vi får följa:

Gavin, som i första boken var helt oövervinnerlig, kunde drafta alla färger och stod högst i samhällets hierarki såsom varande "prism". Nu har han fråntagits allt, och är till och med färgblind. Han sitter boken igenom i en djup och hemlig fängelsecell, och håller sakta på att bli galen. Kanske. Eller så är det en verklig person eller varelse, den där dead man som syns i fängelseväggen och som han pratar med. En hel boks fängelsesittande borde inte vara särskilt rafflande, men det är det, och det är fortfarande Gavins partier i boken jag gillar mest.

Kip, som fortfarande har dåligt självförtroende, men som blir alltmer superhjälte-som-kan-drafta-alla-färger och som i den här boken för ett gerillakrig i en djup skog samtidigt som han har relationsproblem med sin alldeles nya fru Tisis. Och denna Tisis växer oerhört som karaktär - från visst-är-hon-väl-snygg-men-måste-vi-ha-henne-med till kompetent och strategisk krigsledare.

Teia, som kämpar med uppdraget att vara lönnmördare för Broken Eye-sekten som under cover-uppdrag, men som för att vara trovärdig i rollen faktiskt måste mörda folk. 

Där finns fler, och såklart mängder av andra detaljer och subplots och avslöjanden. Den här boken är lika tjock som den förra, men på något sätt upplevde jag inte den här särskilt stillastående, och jag tycker fortfarande väldigt mycket om personerna. Nu ska det absolut inte gå några fyra år innan jag läser sista och avslutande boken i serien - jag har den redan inköpt till min Kindle.

Titel: The Blood Mirror
Serie: Lightbringer #4
Författare: Brent Weeks
Utg år: 2016
Förlag: Orbit

A Promise of Spring

Den här låg och skvalpade i min Kindle, och jag kände ett behov av Mary Balogh-romance så jag plockade upp den. Men det är tyvärr inte någon av hennes bättre böcker, faktiskt. När jag läst färdigt den hade jag en känsla av att den nog hängde ihop med en av hennes andra serier, och jodå: när jag kollade visade den sig vara en spin-off till Web-serien. Mary Balogh blev så nyfiken på ett udda par som figurerade i en av Web-böckerna - en ung livlig man som gift sig med en tio år äldre stillsam och allvarlig kvinna - att hon bestämde sig för att utforska paret genom att skriva en egen bok om dem. Det blev alltså A Promise of Spring. 

Vi har Grace, 35 år, som de senaste ca 10 åren bott tillsammans med sin yngre bror Paul som hans hushållerska. Lillebroren är präst och en Ytterligt God och Trevlig Man. Tyvärr försvinner han ut från handlingen redan på sidan 2 i boken ungefär, då han skyddar två små barn från en ilsken tjur. Tjuren anfaller i stället prästen som omkommer ögonblickligen. Hans syster kan då förstås inte bo kvar i prästgården, och har ingen förmögenhet och ingen alls i hela världen att vända sig till - syskonen har sedan länge helt sagt upp kontakten med sin familj. 

En av prästens vänner är Perry, eller Sir Peregrine Lampwick, 25 år och ganska nytillträdd godsherre sedan pappan nyligen gick bort. Han har träffat Grace när han besökt sin vän prästen, och tyckt hon verkat behaglig där hon i bakgrunden fixat fram te och pysslat i trädgården och suttit med sitt broderi och annat stämningshöjande. Han har egentligen aldrig pratat med henne, men nu gör han en god sak och det enda gentlemannamässiga rätta tycker han, när han precis efter begravningen av den tjurstångade prästen besöker Grace och erbjuder henne äktenskap och räddning undan fattigdom och ensamhet. 

Hon avböjer först: "du har ju ingen aning om vem jag är, jag är inte alls den du tror". "Jodå", tycker sir Perry, "du är en trevlig kvinna som jag tror jag kommer trivas med". "Nej nej", säger hon, "jag är en fallen kvinna. Jag har haft sex med en man när jag var ung, flera gånger hade vi det och vi var inte gifta. Och så fick jag ett barn. Och så drog min älskare ut i kriget och försvann, och där var jag ensam med en oäkting. Pappa var arg, storebror var arg, alla var arga, och jag var ledsen. Och så drunknade mitt barn vid 4 års ålder och familjen ba: "så skönt ändå". Då blev jag och lillebror så arga att vi sa upp kontakten med familjen och flyttade hit, och här har vi bott de senaste tio åren. Fattar du nu att du inte kan gifta dig med mig? Dessutom är jag tio år äldre än dig, det funkar ju inte fattar du väl." Varpå sir Perry svarar "eh, oj, det var värst. Men jag vill ändå gifta mig med dig.". Och så gör de det. 

Detta är ungefär på sidan 3 i boken. Och alla i grannskapet beskärmar sig: men oj, hur ska det bara gå, han som är så ung och livlig och hon som är så mycket äldre och allvarsam? Men jodå, de trivs rätt bra ihop. Hon pysslar i trädgården som hör till sir Perrys gods, och fortsätter brodera på ett trevligt sätt. 

Det låter ju lite ljummet, det hela. Resten av boken består av ältande: hon ältar hur Perry ju är så ung och livlig och hon så himla gammal och trist, hur många månader eller veckor kommer det ta innan han börjar bli kär i och vara med andra, yngre kvinnor? Och han ältar detta med Grace gamla kärlek, pappan till barnet som dog - han visar sig inte alls vara död i kriget utan i högsta grad levande, och är Grace fortfarande kär i honom? Och när ska Grace lämna Perry för sin gamla kärlek?

Efter många sidors ältande av detta hittar vi i slutet av boken Perry och Grace sittande framför brasan, han med en bok och hon med ett broderi. De trivs ihop. Trots sin åldersskillnad. De är till och med kära i varandra. Och har en jättefin trädgård.

Jaha.

När jag läste mina egna inlägg om Webseriens böcker kom jag ihåg att jag inte var odelat förtjust i dem. Första och andra i serien var helt OK men den tredje blev jag direkt förbannad när jag läste:
1. The Gilded Web
2. Web of Love
3. The Devil's Web
 Så det här är väl helt enkelt en period i Mary Baloghs skrivarliv som jag tycker är rätt trist. Men vad gör väl det - hon har ju skrivit såååå många andra riktigt bra böcker!

Titel: A Promise of Spring
Serie: hänger löst ihop med The Web Trilogi, typ #0.5
Författare: Mary Balogh
Utg år: 1990
Förlag: Signet

It's in His Kiss

Sjunde boken om Bridgertons och det är dags för lillasyster Hyacinth att hitta sin ende och rätte. Hon har inte varit med så mycket i tidigare böcker, mer än som någon som i början av serien mest bråkade med sin rätt jämnårige bror Gregory, och i de senare böckerna någon som man skulle undanhålla information från eller eventuellt muta för att få henne att hålla tyst. Nu har åren gått och det är dags för även henne att lämna boet. 

Och det blir Gareth som är han med kyssen i titeln. Snygg, med dåligt rykte, och det alla också vet om honom är att han och hans pappa avskyr varandra som pesten. Pappan så till den milda grad att han systematiskt försöker slösa bort familjeförmögenheten så att Gareth enbart kommer att ärva skulder och elände. Grejen är (och det får man veta redan i inledningskapitlet) att Gareth inte är hans son. Gareths mamma var alltså otrogen, men det hela tystades ner och Gareth växte upp som en av två söner inom äktenskapet. Inte förrän han blev arton år fick han veta varför hans pappa aldrig tyckte om honom vad han än gjorde. De tio åren efter det har han alltså inte träffat eller talat med sin (oäkte) far. Nu har Gareth fått tag på sin farmors dagbok, och tänker att det i den kunde tänkas stå vem som faktiskt är hans verklige far. Problemet är att dagboken är på italienska.

Och via Lady Danbury (som alltså är Gareths mormor, och som är med en hel del i den här boken - jag gillar henne!) träffas nu Gareth och Hyacinth. Lady Danbury har såklart den listiga baktanken att de två passar ihop, ska bli kära och gifta sig - hon är inte jättediskret med det hela, men det funkar ju... Hyacinth kan en del italienska, och tar på sig att översätta dagboken åt Gareth. Och så börjar de träffas. Hyacinth tycker Gareth är snygg och trevlig, men ingen man borde bli kär i eftersom man säkert ändå blir besviken (pga dåligt rykte och det där). Gareth tycker Hyacinth är rätt rapp i käften och kul, men liksom alldeles för mycket även om han nog trivs rätt bra i hennes sällskap. Och så rätt vad det är har de blivit kära i varandra samtidigt som de jagar några undangömda diamanter det talas om i den där dagboken, och samtidigt som Gareth och hans (icke)far hånar varandra så fort de ses.

Jodå, rätt OK, men jag förstår faktiskt inte riktigt när övergången sker från "kul att umgås men..." till "smäktande kär klart vi ska ligga och leva forever med varandra". Det riktiga pirret saknas lite, men jag har trevligt på vägen ändå.

Titel: It's in His Kiss
Serie: Bridgertons #7
Författare: Julia Quinn
Utg år: 2005
Förlag: Avon

Larma, släcka, rädda i Rosengädda

Tessan stannar kvar i lilla byn Rosengädda, och sliter i denna andra bok i serien med att renovera stationshuset med dess restaurang. Hon kämpar, vänder på slantarna (hon har knappt några) men får också hjälp från andra i byn. Bror, Chantelle och Jane från första boken är inte med här (men de ska komma och hälsa på till jul, och Tessans målbild är att allt med renoveringen då ska vara klart). I stället får vi träffa nya och intressanta karaktärer: Johnny, den ensamme och olycklige brandinspektören som inte känner sig behövd längre. Camilla, gymägaren som tycker att en rejäl grogg är en bra inledning på ett hårt fyspass. Gustav på godset Smörkulla är med igen ett tag i början på boken innan han reser till Nice - och då kommer i stället Rafael, Gustavs vän som bor på Smörkulla och passar huset medan Gustav med familj är bortresta. Rafael tycker att man ska säga ja till allt och inte ha några regler för något.

Tessan spacklar och målar och slipar och jobbar på, och lagar fortfarande så himmelsk mat att den här boken borde förses med varningsetikett ("läs ej när du är hungrig!"), och så småningom får hon hjälp av Johnny, som dock låser in sig på toaletten där han kaklar och försöker hålla sig från att gråta.

Jag läste igenom den här boken i samma rasande tempo som jag läste första, det gick inte att lägga ner den alls. Och jag gillade karaktärerna, och matlagningen, och geten, och bygemenskapen (älskar byrådet!) och alltihop. Dock finns det i den här boken ett slags triangeldrama, och jag har så svårt för dem och hann bli ganska irriterad innan det löste sig med en rätt rejäl smäll. (och så klart står maten mitt i vägen för smällen, så här blir det en havererad skaldjursplatå...) Men inte så irriterad att jag inte vill läsa vidare, så jag har redan lånat nästa bok om Rosengädda. Ser fram emot att få träffa nya, intressanta karaktärer och återse de gamla!

Titel: Larma, släcka, rädda i Rosengädda
Serie: Rosengädda #2
Författare: Emma Hamberg
Utg år: 2013
Förlag: Piratförlaget

Rosengädda nästa!

Det är någonting i Emma Hambergs böcker som gör mig på gott humör - det är det livsbejakande och att allt på bokvärldars vis är möjligt. Det är alla personer som befolkar hennes böcker, troliga och otroliga karaktärer men som alla verkar ha någon passion här i livet (alltifrån att ta hand om djur till dans, matlagning eller att sy fantastiska underkläder). Det är det faktum att hon skriver så att jag omedelbart dras in i berättandet, och inte kan sluta läsa, och blir på gott humör av att drabbas av detta lässug så till den grad att jag sträckläser ut böckerna. Det är nog alltihop. Jag har ännu bara läst några böcker av Hamberg, men vill absolut läsa fler, är glad att jag har så många framför mig. 

I Rosengädda nästa! börjar vi inte alls i den lilla byn Rosengädda i Västergötland. Nej, den kommer vi till först senare, i sällskap med en udda samling människor. Först börjar vi i Stockholm, och lär känna Tessan som jobbar i korvkiosk och hittills byggt upp sitt liv på att vara snygg, hänga ihop med snygge killen, hänga med de tuffa i skolan (ja, hon är vuxen nu men attityden är liksom kvar), men som nu börjar fundera på varför. Och som nog egentligen hellre bara skulle vilja laga god mat. Till Stockholm kommer också Bror, en mycket speciell trettonårig kille som har ordförråd som en beläst sjuttioåring (och som använder sig av det också), som klär sig i kvalitetskostymer och som har ett oerhört stort intresse för allt franskt. Brors föräldrar grälar ständigt, och nu har han rymt hemifrån för att ge dem tid att vara utan honom och i lugn och ro hitta tillbaka till varandra igen. 

Bror och Tessan möts hemma hos Jane, som i ett hus med tillhörande trädgård mitt i stan ägnar sitt liv åt att ta hand om vilda djur som skadats. Ekorrar, rävar, fåglar, you name it. Bror får som egen uppgift att ta hand om en svalunge, och Tessan blir adopterad av en get. (inte tvärtom) Jane syr också kläder, och en av hennes kunder är Svante (som dansar typ power-folkdans) och han har en dotter som heter Chantelle (som Bror omedelbums blir störtkär i). Bror, Tessan, Jane, Svante, Chantelle och geten beger sig mot Rosengädda så småningom, men då har det redan hänt en hel del i boken. Och lagats en hel del mat. Alltså, maten...! Det var likadant när jag läste Je m'appelle Agneta att jag älskade att läsa om matlagningen som en passion, lyckan i att göra en sås från grunden och annat (för mig) obegripligt, och här är det ännu mer av den varan. Tessan lagar mat, och ofta handlar det här om att hon lagar mat utifrån de matvaror som råkar finnas till hands, och får ihop fantastiska maträtter av dem. Jag blir så inspirerad att jag nästan själv går till köket och räddar saker från grönsakslådan för att testa... men sen lugnar jag ner mig. Jag tycker inte om att laga mat - men jag tycker om att läsa om när andra lagar mat. 

Jag har redan lånat hem nästa bok i serien, och vet att Tessan stannar i Rosengädda och fortsätter att laga mat. Jag ser fram emot att få läsa om det.

Titel: Rosengädda nästa!
Serie: Rosengädda #1
Författare: Emma Hamberg
Utg år: 2012
Förlag: Piratförlaget

When he was wicked

Sjätte boken om Bridgertons är Francescas bok, hon som i tidigare böcker varit den lite osynliga familjemedlemmen, hon som gått egna vägar. Det man fått veta är att hon gift sig med någon earl i Skottland, och dit är det långt att resa så klart. (en rolig passage i den här boken är när hon via brev får reda på det som hänt i bok 4 och 5, att Colin gift sig med Penelope och att Eloise fick ett blixtäktenskap efter sitt tilltag att söka upp sin manlige brevvän Phillip. Och Francesca blir helt sur och upprörd: varför får jag aldrig reda på något? Varför tänkte ingen på att berätta för mig? varpå Michael kommenterar något i stil med att "du brukar ju hålla dig lite utanför familjens angelägenheter") Earlen hon är gift med är earl av Kilmartin och heter John, och de är lyckliga och kära i varandra.

Men vem är då Michael? Jo, det är Michael Stirling, kusin till John, och eftersom John och Michael vuxit upp tillsammans så är de nästan mer som bröder. Grejen är den att Michael är hopplöst kär i Francesca, och har varit ända sedan han träffade henne första gången dagen innan hon gifte sig med John. Det är hans djupaste hemlighet som han inte berättar för någon: han är kär i sin bäste väns fru. Och eftersom de ofta umgås alla tre som nära vänner och han fortsätter att vara lika förbjudet kär så är livet rätt jobbigt.

Men så händer det totalt oväntade (i bokens början, så inte så mycket till spoiler) att John dör. Francesca blir änka och Michael blir den nye earlen av Kilmartin. Men även om hon nu inte längre är någon annans så är det om möjligt ännu mer fel om Michael skulle berätta om sin kärlek. Det är fruktansvärt nog för honom att ta Johns plats som earl samtidigt som han sörjer sin bäste vän - att då ens tänka tanken på att gifta sig med Johns fru gör bara för ont. Skuldkänslorna håller på att knäcka honom, och han flyr till Indien, och bor där några år.

Och Francesca sörjer sin avlidne make, och saknar sin bäste vän Michael som hon inte alls förstår varför han skulle dra till Indien nu när hon hade behövt honom som bäst? När den här boken börjar på allvar har det gått fyra år, Francesca har bestämt sig för att lägga sorgkläderna och börja leta efter en ny make (hon vill så gärna ha ett barn), och Michael kommer hem till Storbritannien igen. Ska de komma över sina skuldkänslor och inse att de är perfekta för varandra?

Den här boken är intressant, eftersom den faktiskt har två lyckliga kärlekar, att den låter en person att älska flera gånger i livet, älska olika personer. Det är ju så livet är, men i romance brukar förstås regelverket säga: två personer som i varandra hittar den enda och rätta kärleken for ever after. Jag gillar Francesca och jag gillar Michael och jag gillar boken rätt mycket - ändå blir den inte någon favorit i serien. För mig blir det lite för mycket ältande av skuldkänslor, och så (jag blir irriterad på mig själv, men så är det) blir jag lite störd på att den tredje personen John finns med som osynlig i rummet boken igenom. Lite som ett triangeldrama, fast utan valmöjligheterna. 

Nå. Två syskon kvar att gifta bort: Hyacinth och Gregory. Jag läser vidare.

Titel: When He Was Wicked
Serie: Bridgertons #6
Författare: Julia Quinn
Utg år: 2004
Förlag: Avon

To Sir Phillip, With Love

Femte boken om Bridgertons, och nu är det Eloise som ska hitta sin ende och rätte. Eloise, som ju gått rätt många år utan att gifta sig eftersom hon inte har haft lust och nog inte tror att det här med äktenskap är hennes grej. Hon har haft ett antal frierier, men tackat nej till dem alla. Tanken är att hon och bästisen Penelope Featerington ska bli gamla och ogifta tillsammans, och det känns som en bra plan. Ända tills Penelope går och gifter sig med Eloise storebror Colin...?! (i fjärde boken, läs vad jag skrev om den här) Jaha, hur ska det nu gå med deras spinster-partnerskap, liksom? 

Nu är det så att Eloise sedan en tid brevväxlat med en viss sir Phillip Crane. Det började med ett kondoleansbrev från Eloise när Phillips fru Marina, en avlägsen kusin till Eloise, hade gått bort, och så bara fortsatte det sen. Och nu har denne sir Phillip lite oväntat kastat ut frågan om hon kunde tänka sig att bli fru Crane eftersom han behöver en kvinna som tar hand om allt praktiskt i huset. Det är nu det helt märkliga sker när Eloise, som hittills varit Stark Ung Kvinna Med Åsikter, som gärna debatterat hur orättvist det är att männen har det så lätt här i livet och kvinnorna bara förväntas gifta sig och inte alls har samma val, när denna Eloise tänker att: "hm, han behöver en kvinna, och han skriver vackra brev och gillar blommor, och jo, jag kan väl åtminstone åka och hälsa på honom och se om han verkar vara intressant?". Och så sticker hon i väg i hemlighet, alldeles ensam utan det för denna tiden oh så viktiga "förklädet", och knackar på dörren hos sir Phillip Crane, förklarar med en strid ström av ord att nu har hon kommit för att testa om det verkar vara en bra plan, det där med äktenskap. Och Phillip blir så överrumplad av alla dessa ord, och över att hon är ung och snygg, och att hon kommit ensam och utan att säga till i förväg, så han... går ut i växthuset till sina blommor. (Det gör han ganska ofta genom hela boken.) Ungefär i den här vevan gör två barn en bullrande entré, sir Phillips barn alltså, de som han inte sagt något alls om i sina brev. Och det framgår att Phillip vill ha en fru eftersom han 1. behöver en mamma till barnen, och 2. han behöver någon som styr upp det praktiska, så att han 3. kan få vara med sina blommor i växthuset utan att bli störd.

Och här har vi då Eloise, som inte velat gifta sig, som håller starkt på att göra egna val i livet och leva sitt eget liv och göra det hon vill. Drar hon snabbt sin kos? Nä. Hon stannar. Hon försöker tämja och göra sig vän med barnen. Hon väntar på att Phillip ska sluta vara blyg och ränna till sina blommor och faktiskt sätta sig och prata med henne. Hon styr upp det praktiska. Och jag, som ganska snart förväntar mig att sitta och vara irriterad på denne fullblodsegoist till karl och irriterad på Eloise som går med på dessa märkliga krav - jag lägger inte ner boken, märkligt nog. Nä, jag läser vidare, och tycker på något mystiskt sätt mycket om att läsa den här. Tycker om när Eloise får barnens förtroende. Blir irriterad när alla (ja alla) brorsorna Bridgerton någonstans halvvägs in i boken kommer galopperande för att klå upp sir Phillip och skälla ut Eloise (herregud, de har ju bott flera dagar ensamma i ett hus utan något förkläde som sällskap...)(nä, tjänstefolket räknas ju såklart inte) och tvinga till äktenskap. Men läser vidare och gillar läsningen, mot bättre vetande. Så den boken jag väntade mig minst av, egentligen inte tyckte om huvudpersonerna i - den gillar jag. 

Titel: To Sir Phillip, With Love
Serie: Bridgertons #5
Författare: Julia Quinn
Utg år: 2003
Förlag: Avon

Do Androids Dream Of Electric Sheep?

Jag hade inte läst något av Philip K. Dick, och jag hade inte sett Blade Runner (ja, ja, jag veeet, jag är hopplös), så nu när jag bar hem en trave böcker från SF-bokhandelns bokrea blev det den här jag valde först (med planen att sedan se filmen också).

Rick Deckard försörjer sig som prisjägare i ett framtida San Francisco - han jagar androider som rymt tillbaka till jorden från rymdkolonierna. De nyaste modellerna av androider är så utvecklade att det är mycket svårt att skilja dem från människor, men Deckard kan genomföra ett visst test som mäter empati (som androider inte kan känna) och på så sätt förhoppningsvis hitta dem. Det är farligt men ger bra belöning om han lyckas - och Deckard behöver verkligen pengar eftersom han vill köpa ett får. Allra helst vill han köpa en häst, eller en struts (eller egentligen vilket stort djur som helst, han har en katalog över alla djur som finns med aktuella dagspriser, och han bär den i innerfickan som en bibel, plockar upp den och kollar priser så fort han har en stund över). Grejen är att han och hans fru Iran hade ett får, men det dog av någon sjukdom, och för att inte grannarna skulle ana något fick de i stället köpa ett elektriskt får och låtsas som att det var det riktiga fåret. Djur har efter det slutliga världskriget blivit en riktig statussymbol eftersom det radioaktiva avfallet har gjort att de flesta djur har dött, många arter är helt utrotade. De som är lyckliga nog att äga ett eget djur har dem i burar ovanpå hustaken, och man går alltså runt och sneglar på grannarnas djur och funderar på hur han eller hon har råd att ha en häst/katt/tvättbjörn eller vad det nu är. Skulle nu Deckard hitta dessa sex "andys" som han kallar dem så kunde han kanske äntligen få råd med den där strutsen han drömmer om.

Men de är inte lätta att hitta och avslöja, de där androiderna, inte ens med empatitestet, och frågan är om det går att lita på testet. Tänk om en människa reagerar fel på det och visar för lite empati? Är det androider eller människor som polisen jagar och dödar? Det är det här som gör att boken blir så bra och spännande - vem kan Deckard lita på? Och vidare: vad är på riktigt och "äkta" och vad är konstgjort, och spelar det egentligen någon roll? Kan man inte tycka lika mycket om ett elektriskt djur om det bär sig åt som ett riktigt (och kräver lika mycket vård och omsorg)? Kan inte en android ha ett "liv" som är lika mycket värt som en människas ? Särskilt som de tillverkas med inbyggda minnen och kanske inte ens är medvetna om att de är androider. En av androiderna Deckard jagar är operasångerska, och hon sjunger gudomligt - men det ska hon inte få fortsätta med. Dö ska hon, eftersom hon är en förrymd maskin som inte kunde hålla sig till sin plats som tjänare till en mänsklig ägare på rymdkolonin Mars. Men... varför? Hennes sång är lika vacker vare sig hon är maskin eller människa?

Det är spännande, samtidigt som det är mycket att fundera på (och mycket har jag inte ens tagit upp här, som de inledande sidorna där Rick Deckard grälar med sin fru Iran om olika inställningar på deras respektive "känsloinställningsmaskiner", eller hela grejen med empatireligionen "mercerism", eller karaktären John R. Isidore som är mänsklig men ansedd som lägre stående, "chickenhead", pga att hans intelligens förstörts av det radioaktiva dammet) - jag gillar den här boken väldigt mycket. Jag köpte fler böcker av Philip K. Dick, ser fram emot att läsa dem!

Och jadå, nu har jag sett Blade Runner. Den var helt OK, och jag tyckte om musiken och miljöerna - men de saker jag gillade allra mest med boken var inte med i filmen. Alltså: här fanns inte alls grejen med levande djur som svindyra statussymboler (eller ens boktitelns elektriska får...). Och inte heller det parti i boken där huvudpersonen blir osäker på vad som är verkligt, där han blir tagen till en polisstation han inte känner igen, ska ringa till sin fru men får upp en kvinna han aldrig förr sett på skärmen, alltså den del av boken där jag absolut inte kunde släppa läsningen pga riktigt, riktigt bra. Det är inte med. Å andra sidan har vi nu den replikant som spelas av Rutger Hauer, och som i filmen är perfekt förvirrat läskig - i boken är den karaktären inte alls lika viktig eller intressant. Så jag tycker om boken och jag tycker om filmen - men på olika sätt och av olika anledningar.

Titel: Do Androids Dream Of Electric Sheep?
Författare: Philip K. Dick
Utg år: 2010 (den här utgåvan), 1968 (originalet)
Förlag: Orion