Nu ser du mig

Ganska länge har jag gått på mörka landsvägar om kvällarna och lyssnat på en deckare som utspelar sig på Londons mörka platser, som har handlat om mord och Jack the Ripper och gruppvåldtäkter och som har drypt av blod. Har jag varit rädd? Nä. Jag må vara naiv, men det kryllar inte av massmördare längs med landsvägarna där jag går. Och jag tyckte inte boken var särskilt läskig heller. Eller ens så där jättespännande. Jag borde nog sättas i deckarkarantän, tror jag, för just nu är det i det närmaste ingen deckare jag läser som faller mig i smaken. Den här har ändå hyllats av en hel del bokbloggare.

Boken börjar med att Lacey Flint står vid sin bil, med en döende kvinna i sin famn. Kvinnan har fått både strupe och mage uppskuren, och det är blod överallt. Ambulans hinner inte fram i tid, och kvinnan dör. Även om Lacey är polis så är hon nu ett vittne, eller till och med en del av brottsplatsen, så hon blir inte inblandad i utredningen. Eller skulle inte bli i alla fall, men det blir hon ändå. Det visar sig nämligen att mordet, och flera mord som följer efter det, har koppling till Jack the Ripper, och Lacey Flint är något av en specialist på Jack the Ripper.

Fast morden är inte bara kopplade till Jack the Ripper - de verkar märkligt sammanbundna med Lacey själv också, och med hennes tidigare liv som definitivt inte varit något ljust och lyckligt liv.

Jodå, jag tyckte det var intressant, och jag gillade Londonmiljöerna, och det om Laceys tidigare liv. Men jag störde mig hyfsat mycket på Lacey själv som envisades med att försätta sig själv i dödsfara gång på gång, och få bli räddad av den manlige polis hon anser är en skitstövel. (jag hänger inte med på det där skitstövelgrejset - jo, jag fattar att han ska vara otrevlig på alla sätt, men det jag hela tiden hör när jag lyssnar är att han bryr sig om huruvida Lacey har fått någon mat, har bra larm på sitt hus, utsätter sig för någon livsfara eller så och verkar helt OK trots att han har en överlägsen attityd och lägger sig i) Dessutom tröttnade jag ganska omgående på Jack the Ripper-tjatandet. Plus att uppläsaren av ljudboken hade en enormt entonig röst och uttalade många av de engelska platserna på väldigt kreativa sätt. Men det kan väl inte Sharon Bolton lastas för.

Nej, deckarkarantän nu ett antal månader. Eller mer.


Titel: Nu ser du mig
Serie: Lacey Flint #1
Författare: Sharon Bolton
Originaltitel: Now You See Me
Översättning: Lilian Fredriksson, Karl G Fredriksson
Ljudbok - uppläsare: Karin Lithman
Utg år: 2012
Förlag: Modernista
Köp den till exempel här eller här

Sju förtrollade kvällar

Den här slukade jag på några timmar och tyckte väldigt, väldigt mycket om. Nu när jag tänker tillbaka på den (var någon vecka sedan jag läste) så är det ganska mycket det handlar om och borde vara hyfsat spretigt - men det funkade, och när jag läste så kändes allt helt rätt. Det är en magisk realism som är en bra blandning.

Buster ska snart fylla tretton, och när han gör det så kan han få tävlingsboxas. Boxningen är livet för Buster och nog det enda han egentligen bryr sig om. Skolan är jobbig. Inte det sociala, för Buster är utan att han gör något för det klassens kung, den alla vill vara med. Men skolarbetet - hur han än pluggar och försöker så blir det aldrig särskilt bra. Annat var det för hans bror Jack, som var så duktig i skolan att han fick priser för det. Men Jack är död. Han dog i en bilolycka för sex år sen.

Det här är intressant nog, och väl egentligen kärnan i berättelsen. Men så lägger vi till massor av magi, och flera personer som är intressanta, till exempel Flickan-som-läser och vaktmästaren med smutsigt skägg. Vi lägger också till en miljö som fascinerar mig: hur kommer det sig att de delar av staden som verkar ligga mest centralt är övergivna och ödsliga? Med igenbommade affärer och en biograf som är stängd?

Buster får sju biobiljetter av vaktmästaren med smutsigt skägg. Biobiljetter till en biograf som är nedstängd. Han får ta med en vän om han vill.

Och allt det här handlar om vänskap, om sorg, om mobbning, kärlek och meningen med livet. Blandat med magi. Missa inte!

Titel: Sju förtrollade kvällar
Författare: Mårten Sandén
Utg år: 2015
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år

Den glömda rosenträdgården

Jag var sugen på lite feelgood, och ville prova något av Marita Conlon-McKenna som jag inte läst tidigare. Fast jag valde kanske fel bok av henne, för det här var verkligen ingenting jag blev så där värst lycklig över. Mest uttråkad.

Molly har blivit änka, och bor nu ensam i det stora Mossbawn House. Det är för stort för henne nu när barnen är utflugna och det bara är hon och hunden kvar - dessutom är det mycket jobb med huset och framförallt den stora trädgården. Frågan är nu om hon måste sälja huset och flytta till något mindre? Hon gillar ju trädgården och huset, och det finns så många minnen där. Efter att hon satt sig och gått igenom alla viktiga papper, rådfrågat bankmän och en släkting som är revisor så kommer hon fram till att hon inte har några inkomster nu sedan maken gick bort. Hon jobbar nämligen inte. (det här kommer i början på boken, och jag höjde alla möjliga ögonbryn... ska man behöva revisor för att inse att 1. jag förvärvsarbetar inte, och har 2. därför ingen inkomst)

Ja. Det är väl ungefär det. Sälja hus eller inte sälja hus. Under tiden fortsätter livet, som raskt efter beskedet "har ingen inkomst" fylls av köp av en klänning, restaurangbesök, taxiåkande, öppnande av sparkonton med tillhörande litet startkapital för de bägge döttrarna samt arrangemanget av en 21-årsfest för ena dottern, med blygsamma 50 eller 75 gäster eller vad det nu är. Jag kan lugnt påstå att begreppet "ont om pengar" och "stå utan inkomst" inte riktigt har samma innebörd för Molly som för mig. Alls.

Det finns fler personer i trädgårdspåtandet och feel-goodandet också: Mollys systerdotter Kim som är arbetslös och som också precis blivit både pojkvänslös och bostadslös, Gina som jobbar på kaféet i byn där Mossbawn House ligger. De tre hittar tillsammans på en feelgood-lösning på Mossbawn House-problemet. Alla nöjda och glada. 

(och ja, glömde: Molly gräver fram några torra rosenbuskar i hörnan på trädgården där maken förvarat bra-att-ha-saker, gödslar dem lite och får dem att ta sig. Det är det som är "den glömda rosenträdgården")(och ja, jag är lätt besviken)

Som sagt - jag blev mest uttråkad. Och rätt irriterad, både på personerna i boken och på språket. Här förekommer ymniga upprepningar, till exempel alla de gånger några av personerna besöker någon restaurang, någon bar eller något fik "som var fullt med folk men de lyckades få ett stort tomt bord vid fönstret/längst in i lokalen/typbästaplatsensomavenhändelse", eller alla dessa eviga "skrattade hon", "fnissade hon" eller "skrockade han", som i "Vi ses säkert i morgon", skrattade hon. Avskyr den formuleringen. (för hur gör man rent praktiskt när man "skrattar" fram en hel mening??)

Sorry. Jag kanske inte var upplagd för den här sortens läsning, helt enkelt. (skrockade hon, innan hon gick in på det överfulla kaféet där hon ändå lyckades hitta ett tomt bord vid fönstret)

Titel: Den glömda rosenträdgården

Författare: Marita Conlon-McKenna

Originaltitel: The Rose Garden

Översättning: Lina Erkelius

Utg år: 2015

Förlag: Norstedts

Köp den till exempel här eller här

Dödens bröder

Opus behöver hjälp med att laga skrivmaskinen han har hittat i förrådet (och den han skriver den här boken på), och hans lärare tycker han ska fråga Vaktis. Men Vaktis är inte på sitt rum eller någon annanstans heller. Det hänger en lapp på hans dörr om att han är "frånvarande" och ett telefonnummer att ringa vid nödsituationer. En helt vanlig lapp om något som de flesta inte verkar reagera så där nämnvärt på. ("han är väl sjuk, eller på semester eller nåt" tycker de vuxna) Men Opus känner på sig att det är något skumt med det hela. Att vaktmästaren är kidnappad, kanske?

Och så drar han igång en undersökning tillsammans med Mosse och Elena. Ni vet, undersökning av arten "detektivklubb på mellanstadiet", med högtidliga möten, anteckningar i en skrivbok och Sökandet Efter Ledtrådar. (jag var också med i en sån klubb när jag var i tioårsåldern...) Vaktis bil står kvar på skolgården! Mystiskt! Det ligger högar med reklam och post innanför Vaktis dörr! (när de här hemma hos honom och snokar) Mystiskt! Och de vuxna verkar inte bry sig...??

Det här är faktiskt en fantastiskt rolig och bra bok. Och det bästa av allt är att det FINNS ett mysterium bakom Vaktis försvinnande! Ett rätt oväntat mysterium också...

Jag tycker mycket om att läsa om Opus och Mosse, och smarta Elena, och jobbiga Gänget (som Opus vägrar ge alltför mycket utrymme i boken), morfar med korvkiosken. Och Dödens bröder. Opus är livrädd för Dödens bröder. De står bakom Opus i kassakön i affären och pratar om hur de ville strypa någon som heter Jeppson (som Vaktis heter i efternamn) med taggtråd. De är muskliga, långa typer som nu verkar vara på jakt efter Opus själv. Varför? Ska han också strypas med taggtråd?

Helt förutom en riktigt bra, rolig och spännande berättelse så är boken dessutom full av Johan Unenges perfekta illustrationer.


Titel: Dödens bröder
Författare: Åsa Lind
Illustrationer: Johan Unenge
Utg år: 2015
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år, och absolut som högläsning från ca 7 år.

Slightly Wicked

Andra boken i The Bedwyn Saga, som totalt består av sex böcker, varsin för de sex syskonen i den väldigt speciella Bedwyn-familjen (med alldeles väldigt specielle Wulfric, hertig av Bewcastle, som äldst)(en stor del av nöjet med att läsa de här böckerna är att få läsa om Bewcastle och hans något höjda ögonbryn eller finlir med monokeln)(sista boken i serien handlar om hur han ska hitta sin enda och rätta. Jag längtar!)
Efter detta missbruk av parenteser återgår jag till Slightly Wicked, som handlar om hur Rannulf Bedwyn hittar Judith Law, kärlek for ever after och schysst sex.

När boken börjar är Judith på väg hem till sin faster och farbror. Hon ska bo där, som oavlönad sällskapsdam och mer eller mindre piga. Osynlig och oviktig kommer hon att vara för resten av sitt liv, sitta längst bak i sällskapsrummen och passa upp på gamla farmor, hämta stickningar, bära te, springa ärenden... och givetvis förbli ogift. Detta är inget hon vill, men av olika anledningar (till exempel den att hennes ohängde bror har förskingrat familjens besparingar) så måste hon. Nu sitter hon och dagdrömmer om att en ståtlig stråtrövare skulle överfalla diligensen där hon sitter och trängs med övriga passagerare. Stråtrövaren skulle kasta upp henne på hästen och galoppera bort mot ett äventyr, och visa sig vara både snygg och snäll längst inne och...

...tja. Inte som mannen med dålig andedräkt som sitter bredvid henne och tafsar på henne när han kommer åt, i alla fall.

Men....!

Diligensen slirar omkull i leran. Det kommer en snygg karl ridandes. (dock ej stråtrövare) Han tar med Judith på hästen, och hon bestämmer sig för att ha ett äventyr ändå. Ett enda. och ett sista, innan hon sätter igång med sitt tråkliv. Hon ljuger för karln och säger att hon är skådespelerska - han ljuger och säger att han heter Ralf Beddard (för det är förstås vår Rannulf). Sedan har de sex hela natten. Tjolahopp! Nu kan Judith sticka iväg till sitt trista sällskapsdamsliv, nu har hon åtminstone blivit av med oskulden och har något fint att minnas. Typ.

Jepp. Ända tills den där Ralf dyker upp hemma hos fastern, och visar sig vara en förnäm herre, bror till en hertig, dessutom tänkt friare till Judiths kusin som är vacker, arton år och helt tom i bollen.

Jag gillar verkligen Mary Baloghs historiska romance. Slukar hennes böcker. Nu ska jag strax ge mig på nästa Bedwynsyskons bok! (nu är det Freyja, kvinnan som bara kan rida på ett sätt (fort!), som svär och inte bär sig åt som någon syster till en hertig alls. Mjuka, väna och ömtåliga människor äter hon till frukost)

Titel: Slightly Wicked
Serie: The Bedwyn Saga #2
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2003
Förlag: Dell
Köp den till exempel här eller här

Brännmärkta - Firnbarnen 2

Brännmärkta är fortsättningen på Inmurade och vi får träffa Leo, Natta och Teddy i Firnby igen.

Det har gått några veckor sedan ondskefulla lärarinnan från för länge sedan fördrevs från skolans källare, och Leo, Natta och Teddy drömmer fortfarande läskiga mardrömmar. Men stackars Firnby får ingen lugn och ro ändå. Nu är det i skogen det verkar hända märkliga grejer, särskilt vid kalhygget. Inledningsscenen på boken med en ensam man i en bil som tvingas stanna i skogen (vid kalhygget) är mer än läskig, men det är inte bara han som blir utsatt. Även de små barnen kommer tillbaka från skogen dit de smitit från skolan på rasterna, och pratar om att "hon i skogen" är sträng och otäck på olika vis.

Och det där kalhygget - det är dit Elin rider med sin häst en kväll. Fast bara hästen kommer tillbaka. Elin återfinns någon dag senare, med rivsår och blåmärken, men har glömt allt som hänt henne sedan hon fallit av hästen. När hon kommer till stallet igen så är hennes häst livrädd... för Elin!

Det är något i skogen. Och det verkar på något sätt ha samband med det som nyligen hände på skolan. Hur?

Jag vet inte - jag får faktiskt inte ihop spökerierna i den här. De spretar lite för mycket tycker jag. Det är skogen, lärarinnan, sägner om rotflickan, besatthet - men ondskan stannar inte där, det går on-line också: Teddy håller på att skapa ett datorspel där han använder sig av sin skräck från lärarinnespökerierna för att få riktigt läskig stämning, men hans spel verkar snart leva sitt eget liv och bära sig konstigt åt.
Det är otäckt, det är många riktigt krypande scener - men det är när allt ska knytas ihop jag inte riktigt hänger med. Det är för mycket, och för många personer inblandade.

Däremot tycker jag mycket om att läsa om Leo, Natta och Teddy, precis som jag gjorde i Inmurade. Deras vardagsliv, funderingar, bekymmer, relationer till föräldrar och kompisar och varandra... det är fint skrivet. Jag önskar att det hade fått råda mer, och det läskiga hade kammats lite, inte varit så spretigt som det är nu.


Titel: Brännmärkta
Serie: Firnbarnen #2
Författare: Lena Ollmark
Utg år: 2015
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här

Evighetens långrandiga rand

Ett par veckor nu har jag haft Evighetens rand av Ken Follett i kindlen. Det är ju verkligen en tjockis som tar tid att läsa, men ännu längre tid tar det förstås om man hela tiden avbryter läsandet för att läsa andra böcker. Som jag har gjort. Gång på gång återvände jag till Kubakrisen och kalla kriget och Berlinmuren, läste lite men smet åter iväg till annat som romance och skräck för mellanstadiebarn, innan jag nu häromdagen insåg fakta: Evighetens rand är förbannat tråkig. Jag orkar inte läsa färdigt den. Ger upp efter lite mer än en tredjedel.

Och varför då, då? Jag gillade ju första boken i Folletts trilogi om 1900-talet: Giganternas fall, och tyckte om andra boken Världens vinter också. 

Det är flera saker. Främst är det nog att jag uppenbarligen inte finner den världshistoria som Follett väljer att ta upp som så där särskilt intressant. Klart jag fattar hur viktiga Kubakrisen, muren, kalla kriget och kampen för en medborgarrättslag var - men ligger nog för nära i tiden för att jag ska gå igång som jag kan göra på dammiga grejer som hände för flera hundra år sedan, eller på första världskriget. Jag vet inte, men Evighetens rand känns mest som en oerhört trist skollektion. Och där Giganternas fall säkert också var mycket skollektion men lyckades få liv ändå tack vare alla intressanta personer som Follett befolkade den med - där kraschlandar Evighetens rand. Karaktärerna är bara namn för mig, namn som råkar vara utplacerade i närheten av viktiga personer och händelsernas centrum, men som definitivt inte får liv. Inte heller vet jag vad som har hänt med berättandet - nu känns det mest som pliktskyldigt rapporterande.

Lite verkar det som att Folletts enda lösning på att få huvudpersonerna att leva upp lite är att låta dem ha sex - det trycks in hela tiden som någon slags försök att krydda all politik med lite hetta, men det blir så platt fall. För även här känns det som ett pliktskyldigt rapporterande, typ "X och Y lade sig på sängen, tog av kläderna, han kom in i henne. Det var skönt. De tog på kläderna igen och gick tillbaka till mötet (eller vad de nu gjorde innan). X undrade om han skulle få ligga med Y fler gånger." Och detta känslolösa alltså instoppat lite här och var utan att det tillför handlingen särskilt mycket. Möjligen kan jag få intrycket av att det första folk gjorde när de insåg att Kubakrisen skulle kunna störta världen i ett tredje världskrig var att hoppa i säng med varandra, så att de fick ha sex en sista gång i livet innan allt tog slut. Så var det kanske.

Sen är det så mycket som inte finns med i boken. Visst, en sådan här bok måste sålla i världshändelserna - men Europa bortom Berlin och muren finns knappt med. För att inte tala om andra kontinenter som Asien och Afrika. Det är amerikansk politik, amerikansk politik, rysk politik, amerikansk politik.... gääääsp. Dessutom hade jag gärna läst lite om vad som hände under de nästan tjugo år som gått från att Världens vinter slutade tills Evighetens rand börjar.

Nope, Evighetens rand, våra vägar skiljs här.

Titel: Evighetens rand
Serie: Århundradet #3
Författare: Ken Follett
Originaltitel: Edge of Eternity
Översättning: Peter Samuelsson, Lena Karlin
Utg år: 2014
Förlag: Albert Bonniers
Köp den till exempel här eller här