Den glömda rosenträdgården

Jag var sugen på lite feelgood, och ville prova något av Marita Conlon-McKenna som jag inte läst tidigare. Fast jag valde kanske fel bok av henne, för det här var verkligen ingenting jag blev så där värst lycklig över. Mest uttråkad.

Molly har blivit änka, och bor nu ensam i det stora Mossbawn House. Det är för stort för henne nu när barnen är utflugna och det bara är hon och hunden kvar - dessutom är det mycket jobb med huset och framförallt den stora trädgården. Frågan är nu om hon måste sälja huset och flytta till något mindre? Hon gillar ju trädgården och huset, och det finns så många minnen där. Efter att hon satt sig och gått igenom alla viktiga papper, rådfrågat bankmän och en släkting som är revisor så kommer hon fram till att hon inte har några inkomster nu sedan maken gick bort. Hon jobbar nämligen inte. (det här kommer i början på boken, och jag höjde alla möjliga ögonbryn... ska man behöva revisor för att inse att 1. jag förvärvsarbetar inte, och har 2. därför ingen inkomst)

Ja. Det är väl ungefär det. Sälja hus eller inte sälja hus. Under tiden fortsätter livet, som raskt efter beskedet "har ingen inkomst" fylls av köp av en klänning, restaurangbesök, taxiåkande, öppnande av sparkonton med tillhörande litet startkapital för de bägge döttrarna samt arrangemanget av en 21-årsfest för ena dottern, med blygsamma 50 eller 75 gäster eller vad det nu är. Jag kan lugnt påstå att begreppet "ont om pengar" och "stå utan inkomst" inte riktigt har samma innebörd för Molly som för mig. Alls.

Det finns fler personer i trädgårdspåtandet och feel-goodandet också: Mollys systerdotter Kim som är arbetslös och som också precis blivit både pojkvänslös och bostadslös, Gina som jobbar på kaféet i byn där Mossbawn House ligger. De tre hittar tillsammans på en feelgood-lösning på Mossbawn House-problemet. Alla nöjda och glada. 

(och ja, glömde: Molly gräver fram några torra rosenbuskar i hörnan på trädgården där maken förvarat bra-att-ha-saker, gödslar dem lite och får dem att ta sig. Det är det som är "den glömda rosenträdgården")(och ja, jag är lätt besviken)

Som sagt - jag blev mest uttråkad. Och rätt irriterad, både på personerna i boken och på språket. Här förekommer ymniga upprepningar, till exempel alla de gånger några av personerna besöker någon restaurang, någon bar eller något fik "som var fullt med folk men de lyckades få ett stort tomt bord vid fönstret/längst in i lokalen/typbästaplatsensomavenhändelse", eller alla dessa eviga "skrattade hon", "fnissade hon" eller "skrockade han", som i "Vi ses säkert i morgon", skrattade hon. Avskyr den formuleringen. (för hur gör man rent praktiskt när man "skrattar" fram en hel mening??)

Sorry. Jag kanske inte var upplagd för den här sortens läsning, helt enkelt. (skrockade hon, innan hon gick in på det överfulla kaféet där hon ändå lyckades hitta ett tomt bord vid fönstret)

Titel: Den glömda rosenträdgården

Författare: Marita Conlon-McKenna

Originaltitel: The Rose Garden

Översättning: Lina Erkelius

Utg år: 2015

Förlag: Norstedts

Köp den till exempel här eller här