Änglafall

Jag blev rätt glatt överraskad av Änglafall - jag vet inte varför jag hade låga förväntningar på den, men det hade jag. Tur jag ändå läste, för jag hade alltså roligt på vägen.

Vi befinner oss på den amerikanska västkusten, och vad jag förstår har hela världen på mycket kort tid fallit omkull i ett antal katastrofer. Det har varit jordbävningar och stormar, eldar, tsunamis och annat elände. och som grädden på moset har horder av änglar nedstigit och visat sig vara allt annat än väna, goda och harpspelande typer. Lite hur allt har gått till är fortfarande mycket diffust, men änglarna använder sina överlägsna egenskaper till att ha ihjäl människor med, och i förlängningen till att ta över världen med och låta människorna vara någon slags tjänande slavar. Eller djur. "Aporna" kallar de dem och hånler åt deras havererade teknik och att de är så lågt stående att de  måste ta trappor eller hiss när de ska upp några våningar i ett hus.

(som sagt - det är lite diffust kring det här med exakt hur änglarna har varit elaka, och hur apokalypsen gick till, men jag återkommer till det nedan)

Penryn flyr från sitt hem tillsammans med sin rullstolsbundna lillasyster och sin psykiskt sjuka mamma - men de hinner inte långt innan de stöter på en grupp änglar i full färd med att såga vingarna av en annan ängel. I tumultet kring detta blir Penryns lillasyster tillfångatagen av änglarna och Penryn själv finner sig har räddat den där numera vinglöse och medvetslöse ängeln sittandes i systerns rullstol. Raffe heter han, och Penryn och han måste hålla ihop. Hon har nämligen hans vingar inlindade i en gammal filt och han är den som vet var de andra änglarna kan ha fört lillasystern. And off we go i sida upp och sida ner fyllda med action.

Lite konstigt är det hur änglarna, trots att de definitivt inte är människor, både pratar som människorna (samma språk dessutom!) och verkar ha samma kulturella referensramar som dem. Mitt sunda förnuft protesterar högljutt när Raffe och Penryn direkt verkar vara på samma våglängd - men samtidigt är det så pass underhållande att läsa att jag för det mesta lyckas koppla bort förnuftet och bara åka med. Njuter av dialoger som den här:

Vi går i ungefär en timme innan Raffe viskar: "Mår människor verkligen bättre av att tjura?"
"Jag tjurar inte" viskar jag tillbaka.
" Klart att du inte gör. En flicka som du, som får umgås med en krigarhalvgud som jag. Vad har du att tjura för?"
Jag snubblar nästan över en nedfallen gren. "Du måste skämta."
"Jag skämtar aldrig om min status som krigarhalvgud."
"Herregud." Jag glömmer att viska och sänker rösten. "Du är inget mer än en stöddig fågel. Okej, du har lite muskler, det medger jag. Men en fågel är bara en ödla som kommit en aning längre i evolutionen. Det är vad du är."

Eller det faktum att Raffe, en ängel, inte riktigt vet om han tror på Gud. En ängel som agnostiker!

Men här skriker mitt förnuft och låter sig inte kopplas bort: Det ska ha gått ynka sex veckor sedan alla katastroferna började. Sex veckor - och på den tiden ska alltså stora delar av världen ha förvandlats till ruiner, maten ha tagit slut, gatugäng tagit över och änglarna inrättat sig i nya maktcentrum med fungerande labb där de utför experiment, motståndsrörelser vuxit fram och all teknologi förstörts. No way. På sex år kanske. Men på sex veckor?

Och om jag fortsätter i avdelningen stör-mig-på kan jag inte komma över det faktum att denne hunk-ängel heter Raffe. Jag vet att det ska uttalas Raff-ee på engelska - men det går inte. Han är Raffe. Och Raffe för mig är sjuttiotal, polisonger, raggare i t-shirt och träskor och... nä. Bara... nej.

Men utöver de där sex veckorna, och "Raffe", så: läsvärt. Absolut. Och roligt. Och spännande. Och klart jag måste läsa nästa bok.

Titel: Änglafall
Serie: Penryn och tidernas slut #1
Författare: Susan Ee
Originaltitel: Angelfall
Översättning: Carina Jansson
Utg år: 2015
Förlag: Modernista
Köp den till exempel här eller här
För vem?  ca 13 och uppåt