torsdag 28 januari 2016

Slightly Dangerous

De senaste dagarna har jag haft separationsångest modell grande. Jag har nämligen läst ut Slightly Dangerous och därmed sagt hejdå till familjen Bedwyn som nu alla är lyckligt gifta. Åh, det är nästan så att jag vill börja om serien från början igen... så bra!

Och den här sista boken, där storebror Wulf, hertigen av Bewcastle, äntligen hittade sin Christine? Den var värd att vänta på. Lätt! Den hade precis allt jag hade hoppats och lite till. Denne extremt förnäme hertig, som var ökänd för sin iskyla och som aldrig skrattade eller log - skulle han visa sig vara människa han också? Absolut. Klart han skulle! Och klart att Mary Balogh låter den här boken blinka till alla Stolthet och fördom-älskare när det nu är just högdragne Wulfric som är huvudperson. Det är ingen Austen-kopia eller spinoff eller så - det är bara det att det finns åtskilliga scener eller repliker som en nörd som jag direkt känner igen fast med mr Darcy och Elizabeth Bennet i rollerna. Det är snyggt gjort, och jag gillar det mycket.

Hertigen av Bewcastle behöver strängt taget inte gifta sig egentligen, trots att han snart fyller 36 och kanske enligt alla hertigregler skulle behöva ha fru och små arvtagare på tillväxt i barnkammaren. Men han har ju fem yngre syskon som alla är gifta och som alla redan har fått flera barn, så arvsföljden är helt klart tryggad. Fast... det är ju lite ensamt på Lindsey Hall nu när inget av syskonen bor kvar där. Det är det ju. Ingen att med låg röst tillrättavisa, spänna sin iskalla blick i och lyfta monokeln halvvägs mot ögat åt. Så helt emot vad han normalt brukar göra så tackar han ja till ett houseparty (av typen fyrtio gäster eller så som bor på någons lantgods ett par veckor och umgås). Och till detta houseparty kommer Christine. Änka sedan två år tillbaka, dotter till en lärare, levnadsglad och en obotlig optimist, i princip helt utan pengar och inneboende hos sin mamma, aldrig svarslös, sanningssägare... och vet verkligen inte hur man uppför sig. Hon springer när det borde skridas, skrattar högt när det bara borde höjas på ett ögonbryn, klättrar i träd om det behövs, leker med barn fast de inte ens är hennes egna, bryr sig inte särskilt mycket om vett och etikett, utseende eller anseende.

Men det är väl så himla självklart att det är en sådan som Christine som Wulf ska bli kär i när det äntligen sker? Han, som alltid uppför sig helt perfekt och är en förebild för alla andra och som aldrig gör bort sig, som aldrig har en fläck på kläderna eller ens någonsin höjer rösten. Han, som inte vill ha någon fru. Och hon då, vill hon bli hertiginna? Nope. Hon vill aldrig mera gifta sig, och definitivt inte in i aristokratin. När Wulf friar till henne första gången säger hon blankt nej och skäller ut honom efter noter. (ja, det där är en av påminner-om-Stolthet-och-fördom-scenerna)

Åh, det finns så mycket i den här boken jag gillar! Ta till exempel det här med Wulfs eviga monokel? Monokel är egentligen ingen bra översättning, för en monokel är mer som några slags gammaldags glasögon på skaft. Det det handlar om är Wulfs quizzing glass som han bär runt halsen i ett sidenband, och använder liksom för att betrakta någon eller något på ett mer avståndstagande sätt. Mycket modernt på den tiden. Ni som har sett Anthony Andrews i The Scarlet Pimpernel vet vad jag menar - han är verkligen en mästare på att använda sitt quizzing glass på just det där sättet.

The Scarlet Pimpernel... eller Sir Percy Blakeney, baronet (med quizzing glass i högsta hugg)


Men Christine börjar störa sig på detta quizzing glass, och på Wulfs ovana att alltid lyfta det som något slags aristokratiskt vapen. Hon funderar flera gånger på att ta det ifrån honom och stoppa ner det i hans hals, eller att bryta itu det, eller bryta hans näsa med hjälp av det. Vid ett annat tillfälle när hon blir arg på sig själv eftersom hon har rusat ifrån Wulf frågar hon sig själv vad hon är rädd för? Att Wulf ska komma efter henne och "beat her into submission with his quizzing glass?"

Men nu är alltså alla Bedwyns i hamn. Och jag vet inte riktigt var jag ska bli av, eller vilken Balogh-svit jag ska ta mig an härnäst. Kanske jag i stället ska gå lite bakåt i hennes produktion och hitta några fristående böcker av det hon skrev långt före Bedwynsagan? Enligt bloggar jag har läst hittas några av Baloghs bästa titlar bland de första. Jag är inte så svår att övertala till att testa det.

Titel: Slightly Dangerous
Serie: The Bedwyn Saga #6
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2005
Förlag: Dell
Köp den till exempel här eller här




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar