Jag har sett den här bli hyllad på åtskilliga bloggar, men blev aldrig särskilt sugen ändå. Hade inga som helst relevanta anledningar, bara ett "nej, framsidan är trist och känner inte för det.... eller vet inte". Däremot hade jag en bok sedan ett tag liggande på min wishlist på Amazon jag var verkligt sugen på: Aristotle and Dante Discovers the Secrets of the Universe, med en riktigt fin framsida:
Ja, ja, ni fattar hur förvånad jag blev när jag insåg att det där var samma bok som poolboken och töntige solbadande killen?
Nu har jag läst den. Och visst, jag gillar väl. Men jag är inte på något sätt golvad. Jag kan se hur finstämt vänskapen mellan Ari och Dante skildras, bli arg över hur det inte pratas om något i Aris familj men ändå uppskatta att föräldrarna får vara människor med fel och brister, kan förstå hur det här är en bra uppväxtskildring... men jag gör det liksom utifrån. Som om jag såg in någons hemtrevliga hus genom fönstret men inte är inbjuden och strax ska gå vidare och egentligen inte bryr mig. Jag blir aldrig berörd och dras aldrig in. Och varför, varför, varför när detta så tydligt är en bok som ska beröra, och som helt uppenbart har berört många andra?
Miljön är en sak, tror jag. Jag lockas noll av stekhet öken och amerikansk stad. Berättarstilen en annan - det är väldigt korthugget, väldigt isbergsaktigt och krasst skrivet egentligen. Jag vet inte men jag tycker det känns som att författaren inte heller riktigt är engagerad i sina två huvudpersoner, att han ska berätta om en fantastisk vänskap men mest rapporterar den med korthuggen dialog. Jag vill nog ha mer krusidull.
Åh, jag vet, jag är hemskt orättvis nu, men det här funkade helt enkelt inte för mig och jag försöker liksom peta i min läsupplevelse och förstå vad det är som inte tilltalar mig när jag objektivt ser att det borde vara något bra. Fast ibland är det så där - man klickar inte med böcker, och även om jag tycker mycket om slutet på den här (jag är en sucker för smöriga slut...) så blir resan dit aldrig mer än bara OK läsning om två amerikanska tonåringar som testar livet och lär känna sig själva lite bättre.
Titel: Livets outgrundliga mysterier
Författare: Benjamin Alire Sáenz
Originaltitel: Aristotle and Dante Discovers the Secrets of the Universe
Översättning: Emö Malmberg
Utg år: 2015
Förlag: Gilla Böcker
Köp den till exempel här eller här
Hade lite samma känsla som du, men tror i mitt fall att det berodde mycket på att boken kändes så konstruerad, inte särskilt organisk. Allt var liksom planerat och fick inte utvecklas naturligt, hade jag en känsla av...
SvaraRaderaIntressant! Det kanske är det som också medverkar till att jag bara känner att jag iakttar utan att dras in.
SvaraRaderaJag störde mig på det smöriga slutet faktiskt. Mycket annat tyckte jag mycket om, öknen t ex.
SvaraRaderaDet är så fascinerande hur olika man tycker om böcker ibland...? Här är vi precis tvärtemot varandra :)
Radera