Dödsritten

Jo, den handlar om hästar. Men vi är så  långt ifrån gulliga vita shetlandsponnyer som heter Sigge eller guldfärgade söta russ som heter Vitnos så det nästan inte går att använda ordet hästar. Det vore som att jämföra ormar med snören, liksom.

Här handlar det om legendernas vattenhästar, eller capall uisce som en av benämningarna på dem är. Blodtörstiga monster som lever i djupa insjöar, floder eller som här: i havet. Vår egen folktros Näcken är också en variant av vattenhästarna. Vattenhästarna kommer ibland upp från vattnet, och vill då jaga sina byten. Människor, vanliga hästar, hundar eller får - blodigt ska det vara. De vill också bära ner sina offer i vattnet för att dränka dem och sedan äta upp dem - alltså är det inte särskilt tryggt att rida en vattenhäst, och då definitivt inte nära vattnet.

Ändå gör människorna det på ön Thisby som det handlar om i den här boken. För det är också så att om en vattenhäst infångas och tämjs åtminstone någorlunda så är den otroligt snabb. Att rida den är som att flyga, tydligen. Sean Kendrick, som levt på ön och arbetat med dessa capall uisce i hela sitt liv lever för det. För att rida med vinden, skrika över vågornas dån på stranden när vattenhästarna tränas inför det stora och årliga Scorpioloppet.

Scorpioloppet är livsfarligt. Varje år dör flera människor och hästar där - hästarna hugger ihjäl varandra och egna och andras ryttare. De simmar ut i vattnet och dränker sina ryttare. Det är fullständigt kaos - ändå är det varje år många, många som är med. Stora pengar står på spel, turister flockas och det är detta ön lever för och av. Sean Kendrick har vunnit Scorpioloppet fyra gånger, och vill vinna i år igen så att han kan köpa den röda hingsten Corr, en capall uisce, till att bli hans egen.

Det är män som rider i Scorpioloppet. Punkt. Och de rider på capall uisce. Så är det, och så har det alltid varit. Så därför blir det mycket mummel och ilska när nu Puck Connolly anmäler sig till loppet. Hon är en hon. Och hon ska rida på Dove, som är en vanlig häst. Vad ska en vanlig häst att göra bland dessa monsterdjur? Som ser henne som ett mumsigt byte? Va?

Jag borde verkligen gilla den här boken. Fantastiska mytologiska djur som får liv, action och så lite kärlek också. Dessutom en hel del av samma eleganta humor som jag gillar så mycket i Stiefvaters Raven boys-böcker. Men jag blev aldrig särskilt fängslad och är lite dyster för det. Vet inte om det blev för lite huggtandade hästar och för mycket ödsliga hedar (ön Thisby känns mycket Skottland/Shetlandsöarna, hav, grå himmel, ödslighet och sista utposten) eller vad det var, men jag fick verkligen tugga mig igenom boken och var aldrig särskilt förtjust i vare sig Sean eller Puck hur kära de än blev i varandra. Jag kunde inte heller se dessa capall uisce framför mig - att de var hästformade men rörde sig som rovdjur, att deras pupiller var fyrkantiga, att de åt rått kött och drack blod. Att de skrek, morrade och sjöng till havet. Att de nästan inte såg ut som hästar precis när de kommit upp ur havet, utan mer som blöta havsvarelser med långsmala huvuden och smala nosöppningar. I huvudet för mig blev de ändå allihop liksom till Svarta hingsten (om ni minns honom, Walter Farleys mäktiga häst)(han var ju också farlig, minsann)(för att inte tala om hans son, Satan).
 Äsch, jag har svårt att sätta ord på varför jag inte gillade att läsa, eftersom jag borde ha gillat. Jag var nog bara inte på hedochhav-humör.

Titel: Dödsritten
Författare: Maggie Stiefvater
Originaltitel: The Scorpio Races
Översättning: Carina Jansson
Utg år: 2012
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här

The Rithmatist

Men det här borde ju inte funka, va? Vi har för det första en väldigt amerikansk universitetsmiljö, och jag vet inte om jag i något tidigare liv har haft dåliga upplevelser av någon sådan miljö (har aldrig upplevt någon i verkligheten), men jag har aldrig gillat böcker där personerna trampar runt på något amerikanskt campus. (Böcker med Oxford- eller Cambridgemiljö, däremot, dem älskar jag högt. Vill inte diskutera inkonsekvensen i detta.)

Det där amerikanska universitetet ligger inte i verklighetens USA utan i ett påhittat United Isles, en övärld där öarna heter ungefär som de amerikanska staterna. En alternativ värld, där den teknologiska utvecklingen inte har använt sig av elektricitet utan av mekanik. Allting drivs av uppdragna fjädrar, kugghjul och urverk. Tågen drivas av gigantiska, hårt spända fjädrar och till och med taklampan måste dras upp med en skruv för att tändas. Gearpunk kallas detta, och är förstås nästan samma sak som steampunk. Och jag brukar inte vara särskilt lockad av steampunkböcker heller.

Lägg så till gearpunken och aka-miljön det att en rithmatist studerar och utövar något så konstigt som att rita med kritstreck på golvet. Cirklar och streck, och små kritstrecksfigurer. Figurerna får liv, och kan attackera - om inte den som blir attackerad själv står inuti en sinnrikt utförd kritstreckscirkel.

Aggressiva kritstrecksfigurer...oooo läskigt....? Borde ju vara hur trist som helst, och den här boken borde vara en ren katastrof.

Det är den inte. Den är riktigt bra. Det är inte klokt, men jag gillar mynten med små urverk i sig och jag tycker det är riktigt otäckt när någon i boken blir attackerad av en hel hord blodtörstiga kritstrecksgubbar. Lite som att kriga mot Linus på linjen, om ni minns honom? Jag kan ta miljön, eftersom jag blir fascinerad av personerna det handlar om som går på det där Armedius Academy. Det är personerna som lyfter alla knasigheterna till att bli något riktigt bra! Joel, huvudpersonen, har bott på skolan hela sitt liv eftersom hans föräldrar arbetar där (eller, pappan är död numera). Det enda han är intresserad av här i livet är det här rithmatics. Kritstrecksmagin. Men hans stora sorg är den att han själv inte är någon rithmatist, och aldrig kan bli det heller. Det går inte att välja själv - barnen testas i åttaårsåldern, och kanske en på tusen blir rithmatist. Joel är inte en av dem - men det hindrar honom inte att studera ämnet ändå, och försöka slinka in på rithmatisternas föreläsningar i smyg.

Förutom Joel träffar vi Melody - tjejen som är en rithmatist, men som inte vill vara det och som är usel på att rita de där cirklarna med rätt proportioner. Och så har vi professor Finch - en underbar och förvirrad herre som inleder ungefär alla meningar med "umm..." eller "eerr...". För att inte tala om strebern professor Nalizar. Och federal inspector Harding, som leder undersökningarna på de försvunna barnen.

För det är det som händer, nämligen. Det försvinner barn - och i rummen där de har försvunnit finns det blodfläckar och sönderbitna rithamtistcirklar.

Linus på linjen är på krigsstigen, uppenbarligen.

Det här är en ungdomsbok, och långt ifrån den episka fantasy Brandon Sanderson vanligen excellerar i. Men det är en bra ungdomsbok, och så annorlunda och knäpp att man bara måste tycka om den.

Titel: The Rithmatist
Författare: Brandon Sanderson
Utg år: 2013
Förlag: Tor Books
Köp den till exempel här eller här 

Jösses...snart är det ju Vintern, vintern, vintern...

Precis innan hösten skulle slå till gjorde Fanny på Litteraturkvalster och småtankar en enkät om vilken läsning man hade tänkt sig under hösten. Jag längtade, var nyfiken och skulle läsa en hel massa i mina svar här.
Sedan gjorde hon en uppföljning, litteraturkvalstret, och frågade oss vad som hade hänt med alla våra storvulna läs-planer. Hrmf. Dags för mig att redovisa lite, alltså. Vad hände med höstläsningen? Det är ju nästan vinter redan...?

The Slow Regard of Silent Things av Patrick Rothfuss skulle jag läsa. Den har hunnit komma ut, men jag har glömt av att ladda hem den. Nu har jag faktiskt gjort det (ja, Fanny, känner mig lite stressad här faktiskt) men det är inte någon fantasy-tjockis utan mer en längre novell från Kvothes värld. En s.k. novella som de ju heter, mellantingen mellan noveller och vanliga böcker. Jag tycker jag ser fler och fler "novellas" som ges ut, och då nästan alltid från författare som annars aldrig kan skriva böcker som är under tusen sidor. Så den ska jag nog hinna riva av innan jul :)

Outtalat av Sarah Rees Brennan är jag fortfarande nyfiken på. Den har precis kommit ut, och är på väg till mig vårt bibliotek just nu.

Endgame – Kallelsen (James Frey) har jag läst. Blev arg men kunde inte sluta läsa bokeländet.

Den femte boken om Bricken, Glödens färger, väntar jag fortfarande på. Och väntar. Och väntar. Det blir nog julläsning, det. Om den hinner komma ut innan doppedags.

Åsa Larssons barnboksdebut tillsammans med Ingela Korsell: urban fantasy för barn i Nidstången och Grimmen, första två böckerna i serien PAX. Jag har läst! Jag tyckte mycket om!! Jag längtar och väntar nu på nästa PAX-bok: Mylingen.

Bilderboken Bockarna Bruse kommer igen av Björn F. Rörvik sade jag att jag skulle stå och vänta på ute vid brevlådan. Vet ni - det stod redan en annan bibliotekarie där... Hon högg boken, och sedan har den varit utlånad till olika barn och vuxna sedan dess. Är det inte fräckt? Borde det inte vara JAG som får läsa ALLA böckerna först??

Ull av Hugh Howey skulle jag banne mig läsa fast den inte var med i höstutgivningen. Och ja, äntligen! fick jag den faktiskt läst.

Mitt höstmotto, Det finns inga bra väder och bara dåliga kläder. Alltså borde du få sitta inne alla dagar och bara läsa, tycker jag definitivt får kvarstå och även gälla som mitt vintermotto.

Men kom igen nu då.....!

Marcoeffekten

Marcoeffekten börjar litegrann i andra änden än vad deckare normalt gör. Vi får reda på vem som mördar, och varför. Här avslöjas vidriga makt- och pengagalna människors fullständigt samvetslösa metoder att förskingra biståndspengar, och undanröjande av människor som står i vägen för deras förskingring. Allt detta står alltså klart för oss redan efter första kapitlet -  nu återstår det för Carl & Co på avdelning Q att upptäcka det. Och det gör de via Marco.

Marco är egentligen en person som inte finns till för sig själv. Han finns till för att någon annan ska kunna utnyttja honom. Ta pengarna han tjänar (eller, "tjänar"... gör han förstås inte), ta ifrån honom hans rätt till eget liv och hans människovärdighet. Marco bor i en slags storfamilj där överhuvudet Zola bestämmer allt. Storfamiljen drar in pengar på kriminalitet och organiserat tiggeri. Barnen är på dagarna ute i Köpenhamn och drar in pengar via fickstölder och att sitta och tigga. Har de inte tillräckligt mycket pengar med sig hem på kvällen får de rejält med stryk. Att lemlästa dem kan också vara ett bra sätt att få in mer pengar från tiggandet. Storfamiljen, eller "klanen" som de kallar sig, tar sig även an andra uppgifter så som mord på beställning.

Att Marco bidrar till att förskingrande av biståndspengar avslöjas borde vara omöjligt - men det är det som så småningom blir effekten av att han hoppar av sin storfamiljs kriminella leverne och flyr för att försöka skapa ett eget liv. Det gör man inte så där bara. Snart har han farbror Zolas underlydande efter sig. Sina gamla "syskon" och andra, som en hoper östeuropeiska skurkar, afrikaner med mord i blick och snart också poliser.

Trots att jag redan vet vilka skurkarna är och vad som har gjorts så blir det väldigt spännande läsning för det mesta. Det är lite väl många alla-jagar-Marco-som-springer-fort-på-gatorna-och-lyckas-komma-undan-scener men jag skummade igenom dem och tyckte om det andra.

Jag gillar fortfarande Carl, Rose och Assad - de känns nu som ett sammansvetsat team trots sina eviga gliringar mot varandra. Här kommer även "den upprättstående motorvägen", juridikstuderande Glen och ska lägga sig i avdelningens arbete. Hans klantigheter och Assads kamelhistorier är sånt som behövs när allting runt Marco nästan känns för jobbigt att läsa. Jobbigt inte bara för jagandet, utan för allt det där kriminella och känslokalla.

Titel: Marcoeffekten
Serie: Avdelning Q, bok 5
Författare: Jussi Adler-Olsen
Originaltitel: Marco effekten
Översättning: Leif Jacobsen
Utg år: 2013
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Köp den till exempel här eller här

Projekt Rosie

Jag har lyssnat på Projekt Rosie, och vilken helt underbar bok detta är!

Vi har Don Tillman, forskare i genetik. Oerhört smart är han men helt utan social kompetens. Han måste liksom lära sig hur social samvaro går till utantill, så som att "nu förväntas vi hälsa på varandra med ett handslag i si och så många sekunder och med det trycket", och "min blick ska möta den andres blick i så många sekunder och  min blick bör inte landa på kvinnors överkropp". Han kan utföra socialt samspel men han förstår det inte. Han avskyr kallprat och förstår inte vitsen med att prata om annat än det man egentligen vill ha reda på. Han delar in sina dagar i detaljerade minutscheman, och han har ett fast veckoschema för sina middagar. Blir det någon förändring i dags- och veckoschemat blir han irriterad, men räknar blixtsnabbt om det i huvudet (sexton förlorade minuter här kan jag ta in om jag förlägger morgonens joggingtur lite tidigare och tar aikidoövningarna innan sängdags i stället).

Han är en otroligt fascinerande människa att läsa om, och är trots sina sociala problem mycket sympatisk. Dessutom har jag själv en son som i mycket liknar Don, även om han inte är på långa vägar så extrem som honom. Men just det här att mekaniskt behöva lära sig beteendemönster utantill - det känner jag igen och jag fullständigt älskar att läsa om hur Don tänker.

Och in i Dons liv kommer då Rosie. Hon skakar om honom i grunden. Får honom att lyssna på musik, ändra i sina minutscheman, förstå att det kan vara roligt att välja ut en scarf i en välsorterad scarfaffär. Får honom att känna sig lycklig för sådant han aldrig förut upplevt eller förstått. Och det är just alla de där tillfällena, de små små detaljerna som ju egentligen inte är några stora händelser men som har enorm betydelse för Don. Att dansa, och känna att kroppen rör sig i takt med musiken. Att lyssna på Rolling Stones i en nercabbad bil. Att äta brunch helt utanför minutschemat. Att känna lycka.

Och den är så rolig också, boken. Jag har skrattat och suttit och smålett, och vid några tillfällen bara suttit och "nej nej nej" för det har blivit så extremt pinsamt. (Don och skelettet på golvet och dekanen...)(Greaserörelserna)

Så, en feel-good-bok som har så mycket mer än det. Möjligen kan detta vara årets bästa bok för mig.


Titel: Projekt Rosie
Författare: Graeme Simsion
Originaltitel: The Rosie Project
Översättning: Marianne Mattsson
Ljudbok - uppläsning: Mattias Linderoth (och han läser den utmärkt)
Utg år: 2014
Förlag: Bokförlaget HörOpp
Köp den till exempel här eller här

Ruin and Rising - the upplösning of the Grisha

Ettan tyckte jag mycket om, tvåan inte alls lika mycket. Eftersom tredje och sista boken i trilogin The Grisha var skriven och fanns att köpa och jag var tvungen att veta hur det gick och hade allt som hänt väldigt aktuellt i huvudet så var det ju bara att ladda hem den till Kindlen.

Och Ruin and Rising - hur var nu den?

Jodå. Helt OK som avslutande bok. Jag studsar inte runt här hemma av lycka för att allt blev så himlans bra men det var väl ett slut som funkade.

Det som störde mig så väldigt mycket i bok två, kärleksältandet (vi håller oss inte ens till triangel här, utan till fyrkant. Tjejen håller på och velar mellan tre killar. Tre! Jamen suck och stön och ååååå....) och det helsega och helt meningslösa Planerandet Av Räddandet Av Världen - det är fortfarande kvar i den här boken. Som väl är får det inte längre lika mycket tid, för tempot är ganska högt nu. Det överraskas, anfalls ur bakhåll, förråds och ändras planer. Högre tempo blir det också eftersom vi nu slipper de evighetslånga resorna till häst och fots över kontinenten - nu flygs det!

Nytillkommen störa-sig-på-sak är den där jämrans eldfågeln. Eländiga pippi - hur jobbigt är inte jagandet efter den som har hållit på ända sedan början på bok två. Eldfågeln hade gärna fått utgå helt och hållet om jag hade fått bestämma (fast...då hade handlingen liksom blivit lite tamare mot slutet, så kan jag väl säga).

Nytillkommen sak jag tycker om att läsa som saknats förut: framväxande vänskap hos en grupp människor som inte tyckt om varandra särskilt mycket förut, men nu måste jobba och resa och vara hjältemodiga tillsammans. Riktigt fint att läsa om. Och med mycket rolig och dräpande dialog inom gruppen.

Sammantaget: läsvärd fantasytrilogi där första boken är bäst, andra boken transportsträcka och tredje boken har ett OK avslut på det hela. (skulle väl kunna sägas om en hel del andra trilogier också, eller hur?)

Titel: Ruin and Rising
Serie: The Grisha, bok 3
Författare: Leigh Bardugo
Utg år: 2014
Förlag: Orion Publishing Group
Köp den till exempel här eller här

Rädda det som räddas kan!

Veckans utmaning på Kulturkollo handlar om vilken bok jag skulle rädda om en framtida dystopisk regering skulle få för sig att förbjuda alla böcker?
En bok? En? Nä, det går inte, tänkte jag och låtsades som att den där utmaningen inte fanns.

Men sen kom jag på ett fusk...

Jag skulle rädda Nabus bok.

Nabus bok är magisk, och innehåller alla världens berättelser. Jag behöver bara bestämma vilken bok eller berättelse jag vill läsa, öppna den och så finns den där.

(Där ligger till och med min Kindle i lä.)