Här handlar det om legendernas vattenhästar, eller capall uisce som en av benämningarna på dem är. Blodtörstiga monster som lever i djupa insjöar, floder eller som här: i havet. Vår egen folktros Näcken är också en variant av vattenhästarna. Vattenhästarna kommer ibland upp från vattnet, och vill då jaga sina byten. Människor, vanliga hästar, hundar eller får - blodigt ska det vara. De vill också bära ner sina offer i vattnet för att dränka dem och sedan äta upp dem - alltså är det inte särskilt tryggt att rida en vattenhäst, och då definitivt inte nära vattnet.
Ändå gör människorna det på ön Thisby som det handlar om i den här boken. För det är också så att om en vattenhäst infångas och tämjs åtminstone någorlunda så är den otroligt snabb. Att rida den är som att flyga, tydligen. Sean Kendrick, som levt på ön och arbetat med dessa capall uisce i hela sitt liv lever för det. För att rida med vinden, skrika över vågornas dån på stranden när vattenhästarna tränas inför det stora och årliga Scorpioloppet.
Scorpioloppet är livsfarligt. Varje år dör flera människor och hästar där - hästarna hugger ihjäl varandra och egna och andras ryttare. De simmar ut i vattnet och dränker sina ryttare. Det är fullständigt kaos - ändå är det varje år många, många som är med. Stora pengar står på spel, turister flockas och det är detta ön lever för och av. Sean Kendrick har vunnit Scorpioloppet fyra gånger, och vill vinna i år igen så att han kan köpa den röda hingsten Corr, en capall uisce, till att bli hans egen.
Det är män som rider i Scorpioloppet. Punkt. Och de rider på capall uisce. Så är det, och så har det alltid varit. Så därför blir det mycket mummel och ilska när nu Puck Connolly anmäler sig till loppet. Hon är en hon. Och hon ska rida på Dove, som är en vanlig häst. Vad ska en vanlig häst att göra bland dessa monsterdjur? Som ser henne som ett mumsigt byte? Va?
Jag borde verkligen gilla den här boken. Fantastiska mytologiska djur som får liv, action och så lite kärlek också. Dessutom en hel del av samma eleganta humor som jag gillar så mycket i Stiefvaters Raven boys-böcker. Men jag blev aldrig särskilt fängslad och är lite dyster för det. Vet inte om det blev för lite huggtandade hästar och för mycket ödsliga hedar (ön Thisby känns mycket Skottland/Shetlandsöarna, hav, grå himmel, ödslighet och sista utposten) eller vad det var, men jag fick verkligen tugga mig igenom boken och var aldrig särskilt förtjust i vare sig Sean eller Puck hur kära de än blev i varandra. Jag kunde inte heller se dessa capall uisce framför mig - att de var hästformade men rörde sig som rovdjur, att deras pupiller var fyrkantiga, att de åt rått kött och drack blod. Att de skrek, morrade och sjöng till havet. Att de nästan inte såg ut som hästar precis när de kommit upp ur havet, utan mer som blöta havsvarelser med långsmala huvuden och smala nosöppningar. I huvudet för mig blev de ändå allihop liksom till Svarta hingsten (om ni minns honom, Walter Farleys mäktiga häst)(han var ju också farlig, minsann)(för att inte tala om hans son, Satan).
Äsch, jag har svårt att sätta ord på varför jag inte gillade att läsa, eftersom jag borde ha gillat. Jag var nog bara inte på hedochhav-humör.
Titel: Dödsritten
Författare: Maggie Stiefvater
Originaltitel: The Scorpio Races
Översättning: Carina Jansson
Utg år: 2012
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar