Sista stridens bok

I maj 2012 läste jag första boken i trilogin Trolldomens tre skrifter: Smaragdernas bok. Jag gillade den mycket, särskilt den skruvade humorn som drev med alla fantasystereotyper. Bara något halvår senare kom den andra boken i trilogin: Rubinernas bok som var full av alver som kammade håret dagarna i ända och en eldsprutande prinsessa (ja!).

Sen hände...ingenting. Elev efter elev kom in på biblioteket och frågade när sista boken i Trolldomens tre skrifter skulle komma, och vi visste ingenting. Det såg inte ens ut som att trilogin någonsin skulle skrivas färdigt - ingen info fanns någonstans.

Men nu! Äntligen! Rätt vad det var rasslade det till  och Sista stridens bok annonserades i bokkataloger och damp till sist ner på mitt skrivbord. Jag kastade mig över den. (jag, som nästan aldrig har tålamod att avsluta ungdomstrilogier...!) Fast först fick jag skumläsa igenom de två första böckerna igen för att hänga med på vad som hände och hade hänt.

Trolldomens tre skrifter handlar om tre syskon som på känt fantasymaner omtalas i en profetia som de som kommer att rädda världen. De ska också bli väktare av varsin av de "tre skrifterna": storasyster Kate lade i första boken rabarber på Tidens atlas och kan därefter skutta runt i både tid och rum (och det var en hel del tidshopp i den boken). I andra boken visade sig Michael vara den som skulle vara väktare till Livets krönika. Så  nu i tredje boken var det förstås dags för ilskna lillasyster Emma att ta sig an den värsta boken: dödens bok, Domens bok. För att göra det måste hon ta sig till dödens rike.

Det är fortfarande mycket humor här. Ta till exempel det klassiska Stora Rådslaget som måste ske i varje fantasybok av klass - representanter för olika folk, ledare och hjältar ska träffas och avgöra ungefär hur världen ska räddas. I den här boken möts gnälliga häxor och själviska trollkarlar, och alverna och dvärgarna hånar varandra helt öppet. Så här yttrar sig alvkungen helt vänligt:

"Ni måste förstå att vi anser att dvärgar är mycket skickliga på vissa områden - till exempel att banka på plåtbitar med slägga och supa sig redlösa. Men storskaligt strategiskt tänkande är inte dvärgarnas starka sida. Inte småskaligt strategiskt tänkande heller, för den delen. Eller tänkande över huvud taget."

Spännande är det också - action från första sidan. Fast jag vill ofta ha ännu mer av en fantasybok än spänning och humor, och det får jag här mellan storasystern Kate och den Stora Och Förfärliga Fienden Som Ska Besegras, han som kallas för Den ohygglige. Hon är nämligen...kär i honom. Ja. Och hoppsan, liksom.

Titel: Sista stridens bok
Serie: Trolldomens tre skrifter, bok 3
Författare: John Stephens
Orginaltitel: The Black Reckoning
Översättning: Carla Wiberg
Utg år: 2014
Förlag: Semic
Köp den till exempel här eller här