Blandband

Jag älskar titeln och omslaget på den här boken! Pärmarnas insidor är också blandbandsinspirerade - de är kassettbandens flikar där man skulle skriva låtarna. Hela grejen får mig att bli riktigt nostalgisk eftersom min ungdomstid (80-talet) var smockfull med blandband. Inspelade från Tracks på radion, eller inspelade LP-skivor, eller de riktiga blandbanden: de där jag eller någon annan kärleksfullt hade blandat låtar från olika skivor till en genomtänkt blandning. Vilket jobb! Men oj, vad jag har lyssnat på blandband - kunde ordningen på dem utantill, och inspelningsfel som när radiorösten kom in och avbröt låten, eller hack i skivorna. Även nu när jag lyssnar på vissa låtar väntar jag på de där grejerna som jag är inlärd att de ska komma - Kaj Kindvalls röst där, hackandet där i den låten eftersom just den skivan var repig.

Men boken då? Nä, jag blev lite besviken på den, faktiskt. Hade väntat mig mer referenser till min egen ungdomstid, men bokens då utspelar sig -93 och då var jag redan (typ) vuxen. Det kan ju inte boken hjälpa, men även i övrigt var den inte alls vad jag hade tänkt mig.

Vi får omväxlande följa Ameliah och Ryan när de är ungefär tretton år gamla. Berättarperspektiven skiftar mycket ofta, ibland nästan varannan sida. Typsnitten skiftar också (och nä, varför då? Jag fattar ju ändå om det handlar om Ameliah eller Ryan?). Redan från början förstår läsaren att Ryan är Ameliahs pappa. Bägge har sorg - Ryans mamma dog för en tid sedan, och nu har hans pappa flyttat ihop med en ny kvinna och hennes son Nathan. Nathan och Ryan är lika gamla, men avskyr varandra intensivt, och Ryan tycker att Nathan förstör hans liv. Ameliah har på kort tid blivit av med både sin mamma och sin pappa - först dog mamman i en trafikolycka, och därefter pappan i cancer. Hon bor nu hos sin mormor.

Det är när Ameliah går igenom sin mammas och pappas efterlämnade tillhörigheter hon hittar flera lådor med kassettband, och bland dem ett där etiketten är avriven. Det är samma band vi får läsa om som Ryan använder som en slags dagbok, att prata av sig om sin sorg och sina problem på. När Ameliah lyssnar på bandet är det mest brus, men hon hör Ryans röst här och där.

Läsaren får sedan genom att i princip följa både Ryan och Ameliah samtidigt reda på hur Ryans liv var, hur han träffade henne som skulle bli Ameliahs mamma, och hur Ameliah försöker bearbeta sin sorg efter föräldrarna genom att ta reda på deras historia genom deras kvarlämnade saker, musik, smycken. Det är bra tänkt, och i och för sig lättläst, men blir för mig bara ett väldigt hoppande mellan de olika personerna och jag har väldigt svårt att hålla isär dem och deras berättelser. Dessutom tenderar det hela att vilja avslöja hur allt "hänger ihop" mer än att skildra Ameliah och Ryan och deras utveckling. Jag lär inte känna dem särskilt bra, och jag känner inte ett dugg för dem.

Jag märker nu att jag inte riktigt kan återge vad boken handlar om, mer än att minnas vissa detaljer som snäckhalsbandet Ameliahs mamma aldrig tog av sig och Nathans protester mot nya familjelivet - och då är det ändå bara 2-3 dagar sedan jag läste den färdigt. Så för mig var tyvärr omslaget och titeln den största behållningen med hela boken.

Titel: Blandband

Författare: Steven Camden

Orginaltitel: Tape

Översättning: Helena Ridelberg

Utg år: 2014

Förlag: Atrium förlag

Köp den till exempel här eller här

För vem? ca 12-15 år