Min fader konungen

På Kulturkollo har vi den här veckan pappatema, och tisdagens utmaning handlar om att skriva om en pappa du tycker särskilt mycket om. Din egen pappa, eller någon annans pappa, eller en pappa som du läst om i en bok, sett i en film eller kanske hört en låt om. Häng med du också!

Jag väljer att skriva om en pappa jag läst om i en bok, och alltid tyckt väldigt mycket om: Mios far i Mio min Mio (Astrid Lindgren). 

"Min fader konungen" som Mio säger är allt det han alltid har längtat efter hos en pappa. Innan han kommer till Landet i Fjärran så bor han hos sina fosterföräldrar tant Edla och farbror Sixten, och den där Sixten är inte mycket till far, han. Om han någonsin säger något till Bosse, som ju Mio ännu kallas för, så är det "Du där, ge dig iväg ut, så jag slipper se dig."

Men för det mesta är Bosse hemma hos kompisen Benka. Och Benkas pappa...åh, vad Bosse önskar att han hade Benkas pappa till sin pappa. Benkas pappa pratar mycket med Benka, hjälper honom att bygga modellflygplan och ritar märken på köksdörren för att se hur mycket Benka växer och så där. Benka får skratta och prata och slänga kläderna omkring sig så mycket han vill, hans pappa tycker om honom ändå. Och han får ta hem kompisar - det får förstås inte Bosse för tant Edla och farbror Sixten tycker att det inte ska vara något spring av ungar: "Vi har nog med pojklunsen som vi har" säger farbror Sixten.

Men så kommer då Mio till Landet i Fjärran och får träffa sin fader konungen. Och denne fader - han är ju allt det som Benkas pappa var där hemma i Stockholm. Så kung han är så har han alltid tid att prata med Mio, och de bygger modellflygplan, och ritar märken på köksdörren för att se hur mycket Mio växer... "Mio min Mio, det var värst vad du har växt nu igen" säger han när de mäter.

Skratta och väsnas får han också göra, förstås. Första gången fader konungen kommer vandrandes i Rosengården och får höra Mio och kompisen Jum-Jum när de skrattar och leker så blir Mio lite förskrämd och tror att pappa ska bli arg. Men nej, då. Det är som det ska vara:

"Jag tycker om fågelsången, sa han. Jag tycker om musiken från mina silverpopplar. Men mest tycker jag om att höra min son skratta i rosengården."

Alltid, alltid har jag älskat att läsa om denne "min fader konungen", som är allt det alla pappor nog skulle vilja orka och kunna vara för sina barn.