Det där amerikanska universitetet ligger inte i verklighetens USA utan i ett påhittat United Isles, en övärld där öarna heter ungefär som de amerikanska staterna. En alternativ värld, där den teknologiska utvecklingen inte har använt sig av elektricitet utan av mekanik. Allting drivs av uppdragna fjädrar, kugghjul och urverk. Tågen drivas av gigantiska, hårt spända fjädrar och till och med taklampan måste dras upp med en skruv för att tändas. Gearpunk kallas detta, och är förstås nästan samma sak som steampunk. Och jag brukar inte vara särskilt lockad av steampunkböcker heller.
Lägg så till gearpunken och aka-miljön det att en rithmatist studerar och utövar något så konstigt som att rita med kritstreck på golvet. Cirklar och streck, och små kritstrecksfigurer. Figurerna får liv, och kan attackera - om inte den som blir attackerad själv står inuti en sinnrikt utförd kritstreckscirkel.
Aggressiva kritstrecksfigurer...oooo läskigt....? Borde ju vara hur trist som helst, och den här boken borde vara en ren katastrof.
Det är den inte. Den är riktigt bra. Det är inte klokt, men jag gillar mynten med små urverk i sig och jag tycker det är riktigt otäckt när någon i boken blir attackerad av en hel hord blodtörstiga kritstrecksgubbar. Lite som att kriga mot Linus på linjen, om ni minns honom? Jag kan ta miljön, eftersom jag blir fascinerad av personerna det handlar om som går på det där Armedius Academy. Det är personerna som lyfter alla knasigheterna till att bli något riktigt bra! Joel, huvudpersonen, har bott på skolan hela sitt liv eftersom hans föräldrar arbetar där (eller, pappan är död numera). Det enda han är intresserad av här i livet är det här rithmatics. Kritstrecksmagin. Men hans stora sorg är den att han själv inte är någon rithmatist, och aldrig kan bli det heller. Det går inte att välja själv - barnen testas i åttaårsåldern, och kanske en på tusen blir rithmatist. Joel är inte en av dem - men det hindrar honom inte att studera ämnet ändå, och försöka slinka in på rithmatisternas föreläsningar i smyg.
Förutom Joel träffar vi Melody - tjejen som är en rithmatist, men som inte vill vara det och som är usel på att rita de där cirklarna med rätt proportioner. Och så har vi professor Finch - en underbar och förvirrad herre som inleder ungefär alla meningar med "umm..." eller "eerr...". För att inte tala om strebern professor Nalizar. Och federal inspector Harding, som leder undersökningarna på de försvunna barnen.
För det är det som händer, nämligen. Det försvinner barn - och i rummen där de har försvunnit finns det blodfläckar och sönderbitna rithamtistcirklar.
Linus på linjen är på krigsstigen, uppenbarligen.
Det här är en ungdomsbok, och långt ifrån den episka fantasy Brandon Sanderson vanligen excellerar i. Men det är en bra ungdomsbok, och så annorlunda och knäpp att man bara måste tycka om den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar