The Duke and I

Lite vardags-edge så där är det när Carolina vågar ge sig på en annan historisk romance-författare än Mary Balogh... Julia Quinn har lockat mig ett tag och nu testade jag. Nå?

The Duke and I är första boken i en serie på åtta böcker där åtta syskon ska hitta sina respektive himlastormande kärlekar for ever after. Sånt gillar jag! Det är kul när karaktärer från tidigare böcker dyker upp och lever vidare i sina tvåsamma liv. Bridgertons är alltså en stor och bullrig familj där Daphne, den här bokens huvudperson, är nummer fyra i syskonskaran. (de är döpta i bokstavsordning: Anthony, Benedict, Colin, Daphne osv till minstingen Hyacinth som i den här boken bara är tio år)

Det är nu Daphnes tredje Season i London, och hennes mamma tycker att hon inte kan hålla på och fjanta runt längre utan borde ta tag i det där med att hitta sig en äkta make. På varje bal och tillställning vallas hon nu runt av mamman och presenteras för en evig rad potentiella äktenskapskandidater, och börjar tycka att det är ganska tröttsamt. Hon vill inte ha vem som helst! Han ska ha humor och helst inte vara på andra sidan sextio, tack så mycket, hur fin titel han än må ha.

Simon, nybliven hertig av Hastings, har ett liknande problem. Han tänker inte gifta sig alls av ett antal olika anledningar (en av dem är det fullständigt havererade förhållandet till fadern, alltså f.d. hertigen av Hastings) - men en ogift hertig kan definitivt inte gå runt i Londons sällskapsliv utan att ständigt bli påhoppad av mödrar med ogifta döttrar i släptåg. Vilket kap han vore, va?

Simon och Daphne träffas (i en helt osannolik situation, där Daphne precis har golvat en efterhängsen friare medelst rak höger mitt i plytet) och ingår ett avtal: de ska låtsas vara förlovade. Så slipper bägge bli plågade av mödrar och eventuella äktenskapskandidater och kan roa sig lite mer fritt på alla fester.

Låtsas vara förlovade... jodå. Visst. Sure.

Nå - hur är då Julia Quinn? Jodå, helt OK. Det är inte riktigt regency romance så som jag vill ha det, eftersom känslan inte riktigt är där. Det känns mycket mer som att hon har tagit moderna personer och klätt ut dem i tidstypiska kläder och hängt lite 1800-talsgrejs i kulisserna. Ta bara det här att alla kallar varandra vid förnamn! I den här sortens böcker ska det förstås vara ett evigt mrs Bridgerton hit och your grace för en hertig och my Lord hit och my Lady dit och miss Bridgerton för Daphne medan hennes yngre systrar heter miss Francesca Bridgerton osv. Men inte här - här dyker det upp en "Violet" redan på första sidorna som visar sig vara Daphnes mamma. Hon benämns sedan "Violet" boken igenom istället för "maman" eller Mrs Bridgerton. För att inte tala om att hertigen av Hastings är "Simon" med sina vänner i stället för "Hastings". Nonono....
Dessutom tenderar boken att mest bestå av olika dialogscener - jag får lite sitcom-känsla av den.

Men om jag väl släpper det där med att det inte är "riktig" regencyromance så är det hela ganska underhållande ändå, och det är just dialogerna som fångar mig snarare än kläderna och miljön och det där som brukar fascinera mig i den här sortens böcker. Det är kul när Simon och Daphne pratar med varandra! Eller när Bridgertonsyskonen gnabbas. Eller när mamma Bridgerton försöker förklara för Daphne vad som ska hända på bröllopsnatten. Fel tidsfärg, men underhållande ändå. Och jag tror minsann att jag kommer fortsätta att följa Bridgertonsyskonen ett tag till.


Titel: The Duke and I
Serie: Bridgertons #1
Författare: Julia Quinn
Utg år: 2006
Förlag: Avon Books
Köp den till exempel här eller här

Trollkarlens hatt

Nackdelen med att lyssna på muminböckerna som ljudböcker är (som jag nog har skrivit redan) att man inte får se de fina illustrationerna. (och fördelen är förstås att man får lyssna på Mark Levengood när han läser så där perfekt som bara han kan) Alltså satte jag mig nu när jag skulle skriva det här inlägget en stund och bläddrade igenom pappersboken för att se på illustrationerna. Och när jag gjorde det så hittade jag alla de ställen i boken som jag hade tyckt så mycket om att höra, och påmindes igen om alla figurerna som bor i Mumindalen. Det är många av dem som dyker upp i Trollkarlens hatt och jag har svårt att välja min favorit. Ena stunden är det hemulen, andra är det den lätt introverte bisamråttan, eller så är det Snusmumrikens lugn. Eller hattifnattarna... älskar dem och deras mystiskhet. För att inte tala om stackars Mårran som skrämde slag på mig när jag var liten.

Trollkarlens hatt är mycket episodisk - det är nästan så att varje kapitel är en egen berättelse. Visst, trollkarlens letande efter Kungsrubinen, och hans hatt som ställer till det med olika magiska krångligheter går lite som en röd tråd genom boken - men det är ju inte för den spännande handlingens skull jag läser muminböckerna, och särskilt inte den här. Nej, det är för de små kloka och roliga funderingarna och livsfilosofiska uttalandena jag läser. Sådant som hemulens förtvivlan när han är färdig med sin frimärkssamling. Den är inte rolig längre när den är färdig. Snusmumriken konstaterar att han ju inte längre är en samlare utan en ägare, och det är inte samma sak. Sedan blir hemulen helt lycklig igen när han påbörjar en ny samling, det som ska bli ett herbarium. Om vi får alla drömmar och mål uppfyllda - vad ska vi då drömma om? Vad ska vi sträva mot?

Jag skulle förresten väldigt gärna vilja ha en muminmugg med bisamråttan på, för alla de dagar jag vill gå och muttra över "alltings onödighet", men det finns inte ännu. Hoppas han står på tur snart - jag har sett att till och med Förfadern finns på mugg nu så varför inte bisamråttan?


Titel: Trollkarlens hatt
Författare: Tove Jansson
Ljudbok - uppläsning: Mark Levengood
Utg år: 2007
Förlag: Bonnier Audio
Köp den till exempel här eller här

Prince of Thorns

Om jag börjar med huvudpersonen? Det är han på den (snygga! gillar!) framsidan, alltså Prince of Thorns själv. Kollar man in ansiktet nära kan man ana (fantisera, sånt är jag mycket duktig på) ett ungt ansikte med en blick som inte missar någonting där under huvan. Som står på högvis med döda men inte verkar bry sig det minsta utan bara "jaha? nu då?"

Det där är Jorg Ancrath. Han är fjorton år, och prins, och jag-berättare i boken. Och om du tänker ett litet "hu..!" när du ser honom på bilden så tänker du rätt. Han kan vara en av de otrevligaste huvudpersoner jag har läst om. Han får Joffrey Baratheon i Game of Thrones att framstå som en hyvens och hjärtego kille. Han är ledare för ett gäng skurkar och råskinn av värsta sorten, som rider landet runt för att bränna byar, ha ihjäl folk och ta det de vill ha. Och Jorg är deras ledare fast han bara är fjorton, och det är inte för att han råkar vara prins och de vill hålla sig väl med honom. Nä, när boken börjar har skurkgänget (ett fyrtiotal, som kallar varandra för bröder) inte ens reda på att Jorg är en prins. Han leder dem helt enkelt eftersom han har mördat, hotat och huggit sig till ledarpositionen.

Varför är han då så vedervärdig? Jo, det är det där med en taskig barndom. Han och hans pappa kungen hade (eller har, för de träffas igen) inget så där värst hjärtligt förhållande. Och när Jorg var sådär tio år blev han vittne till hur hans mamma och lillebror blev överfallna och ihjälslagna. Själv blev han kastad ut i ett törnrossnår och höll på att förblöda på taggarna, men hittades inte av mördarna. Det finns andra orsaker till Jorgs iskalla inställning och onaturliga skickligheter, men de avslöjas allteftersom i boken. Det han nu drivs av är hämndlystnad. Ja, plus det att han tänker sig bli kung innan han är femton. Gärna kejsare innan han är tjugo också. (och... fortsättningsböckerna i trilogin heter King of Thorns och Emperor of Thorns så kanske?)

Det är inte lätt att läsa om Jorg - han är så himla obehaglig. Jovisst, jag förstår varför, men han är det ändå. Plus att han lite väl mycket av allting. För smart, för livserfaren, för skicklig, för cynisk... för att bara vara fjorton. Det finns anledningar till det också, men det spelar ingen roll för han är så motbjudande. Samtidigt... fascinerande. Han är ju smart, killen, och har en plan. Han lyckas med det han föresätter sig. Och så fuskar han. Han struntar högaktningsfullt i sånt där som spelregler och etikettsregler och sånt som förväntas, och därför vinner han.

Och fuskar - det gör författaren också! På ungefär samma sätt som Jorg - han struntar i reglerna för fantasyvärldar och kör sitt eget race. Jorg når framgång på sätt som inte följer fantasyregler, och jag kan inte säga hur eftersom det spoilar boken för mycket.

Miljön är märklig, men fascinerande, eftersom det efter ett tag börjar anas att det är vår egen värld fast det först bara verkar som vilken standard-fantasy-medeltidsvärld som helst. Men det är ett Europa fast långt in i en postapokalyptisk framtid. Det finns magi, men den uppstod tydligen då när allt gick åt fanders och alldeles för många människor dog på en gång. Då blev väggen mellan världarna för tunn, liksom.

Jag gillar inte Jorg. Men jag gillar fuskandet och de fullständigt oväntade sätten att lösa både strider och bokhandling. Jag måste läsa hela trilogin, det är helt klart.

Ha, när jag bildgooglade Prince of Thorns hittade jag den här bilden. Någon annan tycker uppenbarligen precis som jag!

Titel: Prince of Thorns
Serie: Broken Empire #1
Författare: Mark Lawrence
Utg år: 2012
Förlag: HarperCollins
Köp den till exempel här eller här

Ready Player One

När jag hade läst ut den här boken för någon vecka sedan, och på kvällen satte mig för att spela lite Skyrim, så fick jag en lätt minsann-känsla. Likaså när jag brände sisådär 45 minuter eller kanske lite mer av mitt liv på att klara av ytterligare en nivå i Candy Crush på mobilen. Minsann som i jag lägger inte alls onödig tid på märkliga spel... jag TRÄNAR minsann!!

För lite så känns egentligen hela Ready Player One om man ser bortom storyn. Den är upprättelse för någon som har lagt sjukt många timmar på att spela Pacman, som har stått timme efter timme nere på pizzerian för att slå sitt rekord i Ghosts n Goblins, eller något annat arkadspel, som gång på gång på gång har svurit och startat om spelet i Nintendo 8-bitarslådan eller Atarin, som har lagt löjligt många timmar på att själv medelst rutat papper ritat upp kartor på världarna hen utforskat i något tidigt rpg-datorspel (ja, hrm, jo, hej-Carolina-spelar-Ultima-Underworld...). Eller någon som för åttiofemtiofjärde gången ser om Monty Pythons Quest for the Holy Grail fast denne någon redan kan alla repliker utantill.

Det är inte tidsslöseri det har handlat om alla dessa timmar. Det är träning. Det är forskande. Det är viljan att vara beredd, att kunna vara den som räddar hela världen. 

Minsann.

Alltså, denna bok. Själva storyn är... ja, jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den. Den är förutsägbar, helknäpp och fullständigt lökig. (men hallå... en bit in finner vi huvudpersonen inne i en virtual realityvärld, inne på ett quest i en Dungeon Modell 1A, längst inne med huvudbossen som är en liche-king, typ odödlig demonmagiker, inbegripen i en fajt på liv och virtuell död, där fajten försiggår i ett arkadspel, i det gamla spelet Joust... nänä, lichekungen använder ingen magi eller så, han spelar Joust) Ändå är den spännande, och rätt läskig också. Världen som vi känner den har i princip gått åt skogen, och alla människor ägnar sig mer eller mindre åt verklighetsflykt på heltid via OASIS, virtual reality-universat där du kan göra allt, till och med gå i skolan. Livet här och nu IRL verkar knappt finnas - alla sitter bara med sina VR-glasögon på sig och är någon annanstans. Lite som att gå in på en restaurang där alla människor bara sitter och glor ner i sina mobiler, fast värre.

Men efter avslutad läsning kan jag inte sluta tänka på boken. Det finns trots den knäppa, förutsägbara men ändå spännande handlingen massor i den som jag bara måste älska. För att vinna ett slags spel i den där VR-världen behöver man vara extremt insatt i 80-talets kultur - inte bara spel utan även filmer och musik, serier, böcker och typ allt (och det är här en sådan sak som att vara slängd i Holy-Grail-replikerna inte längre är nördigt utan vältränat och forskningsinriktat...) Och jag var ju tonåring på 80-talet. Det är min kultur, det här. Mina filmer, mina spel. Och hur knäpp jag än tycker boken är, så kan jag inte låta bli att älska den.

Så är det. Jag älskar den. Helt förutom det där att den får mig upprättad i min verklighetsflykt och i mitt tidsödande spelande. Jag ödar inte tid. Jag tränar. Minsann.

Ready Player One lär bli film (2018), med Spielberg som regissör. Undras hur det blir att titta på: en film om någon som är i en annan värld, och i den världen förflyttas in i en film som samtidigt är ett spel som ger poäng om personen kan leverera rätt repliker, gärna på samma sätt och med samma gester som filmens originalhuvudperson...
Jag måste bara se den.

Titel: Ready Player One
Författare: Ernest Cline
Utg år: 2011
Förlag: Crown Publishing Group
Köp den till exempel här eller här

The Convenient Marriage

Jo, det har ju varit en viss övervikt åt romance på den här bloggen de senaste månaderna? Min kulturkollokollega Helena (Fiktiviteter) petade lite i sidan på mig och viskade om att det Finns Andra Författare Som Skriver Romance Än Mary Balogh... till exempel en viss Georgette Heyer. Heyer var liksom först - hon började skriva historisk romance redan på 1930-talet eller nåt, inspirerad av Jane Austen.  Tydligen plankade Barbara Cartland (min 80- och 90-talshovleverantör av romance) en hel del av Heyer.

Georgette Heyer var otroligt produktiv, så det var lite svårt att veta i vilken ände jag skulle börja läsa henne. På Storytel fanns en hel del av hennes böcker som ljudböcker, så jag gav mig i kast med The Convenient Marriage, inläst av Richard Armitage.

(och som vanligt är jag hopplös på att känna igen namn och kändisar och sånt... det tog mer än halva boken innan jag efter en googling förstod att den som läste för mig är densamme som spelar Thorin Oakenshield i The Hobbit. Men sen kände jag mer igen den där trevliga basrösten)

Storebror Winwood har i princip spelat bort familjens pengar, så nu måste någon av hans systrar gifta sig rikt för att täcka upp det hela (att karln själv skaffar ett jobb och betalar sina skulder tas överhuvudtaget aldrig upp till diskussion). Som på beställning kommer svinrike earlen av Rule och friar till Elizabeth Winwood. Denna tackar ja av plikt, men är ju egentligen kär och halvt förlovad med en annan man. Yngsta systern Horatia tar då saken i egna händer och erbjuder lord Rule att hon ska gifta sig med honom i stället. Det spelar ju ingen roll för lord Rule som bara vill gifta in sig i familjen Winwood, och Horatia tänker sig ett fint societetsliv med obegränsat med pengar att köpa skor, kläder, vagnar, hattar, whatnot för, att festa hela nätterna och att spela bort summor som skulle få hennes storebror att baxna. Ingen kärlek ska vara inblandad, det är överenskommelsen.

Så, de gifter sig. Horatia spenderar. Lord Rule fortsätter träffa sin hålldam. Och in på scenen kommer den ondsinte och skurkaktige lord Lethbridge med ondsinta och skurkaktiga planer.

Vad tyckte jag då? Jo. Jag gillar miljön. Och den lätta tonen. Och dialogerna. Och humorn. Men huvudpersonen Horatia gillade jag inte - hon bär sig så förutsägbart åt. Hon slösar och gör dumma saker och måste bli tillrättavisad av den mycket äldre (hon är sjutton, han över trettio) och o så vise lord Rule. Rule är först så överseende och sedan löser han alla problem på egen hand och går överlägset runt och småmyser och sitter inne med alla svar. Han är så outhärdligt felfri medan stackars Horatia (och hennes bror med flera) får göra bort sig hela tiden.

Vad gäller inläsningen gillar jag Armitages röst väldigt mycket. Jag gillar dock inte när han gör för mycket dramatik av det hela och för många olika röster, särskilt inte när han gör kvinnornas röster (han väser liksom fram dem). Och stackars Horatia stammar, och hon gör det i varenda replik. Det är riktigt jobbigt att lyssna på.
Dessutom misstänker jag att det här är en avkortad variant av boken, trots att det inte står någonstans. Inläsningen är på bara dryga 5 timmar men boken ska vara på nästan 300 sidor - det går inte ihop. (dessutom är Naxos-ljudboken av Heyers Venetia också på knappa 5 timmar, tydligt förkortad eftersom en annan version av samma bok är på mer än dubbla tiden) Och då undrar jag förstås: vad är det som jag inte får höra?

Men jag ska ge Heyer fler chanser, för jag tror helt enkelt att jag började med fel bok.



Titel: The Convenient Marriage
Författare: Georgette Heyer
Ljudbok - uppläsare: Richard Armitage
Utg år: 2010 (originalet 1934)
Förlag: Naxos Audiobooks

The Plumed Bonnet

Alastair, hertigen av Bridgwater, är uttråkad. Ännu mer uttråkad blir han när han som nu måste sitta i sin dyra, hertigliga vagn och resa mil efter tråkig mil, på väg från goda vänner till sitt Londonhus. Faktiskt är det alla de tre lyckliga paren från böckerna Dark Angel, Lord Carew's Bride och The Famous Heroine han har varit och hälsat på, så galet lyckliga ever after att man som uttråkad hertig nästan kan kräkas på dem.

Själv tänker han minsann inte gifta sig. Han kommer ändå aldrig att hitta Den Rätta, och han som är så lastgammal som typ trettiotre? Nä, det är kört. I stället söker han förströelse. Ungefär som i den där unga damen som står vid vägkanten nu, iförd någon anskrämlig hatt med färgglada plymer, och en skrikig kappa i samma färger. Hora, förstås, med de kläderna. Möjligen skådespelerska, men det är ju egentligen samma sak, vet hertigen. Det är väl någon tidigare kund som ledsnat på henne och släppt av henne där vid vägkanten?

Han plockar upp henne i sin vagn och tänker att rövarhistorien hon kommer att dra om varför hon skulle stå där vid vägkanten säkert kan vara lite kul för stunden att lyssna på. Får han feeling kan han ju till och med köpa hennes tjänster framåt aftonen. Men, tja, den här plymhattsbrudens historia... den är nästan lite väl förutsägbar, det är den. Hon påstår sig vara på väg till ett stort gods, som hon oväntat har fått ärva av en släkting. Och på vägen har hon blivit bestulen på allt hon äger och har - det är därför hon står vid vägkanten. Och så påstår hon sig ha jobbat som guvernant hos en otrevlig familj de senaste åren, men nu alltså fått oväntad rikedom. Blaha, blaha, kunde hon inte kommit på något roligare? Han är ju så uttråkad?? Fast lite kul är hon ju att prata med, ändå. Han bestämmer sig för att driva lite med henne, och faktiskt köra henne ända fram till dörren på det där godset hon yrar om att hon skulle ha ärvt. Lite kul att få se hur pinsamt det blir när hennes story avslöjas?

Vår gode och fördomsfrie hertig gör så. Och blir lätt grå och sedan vit i ansiktet när han inser att Stephanie Grays historia är helt sann. Hon är arvtagerska, och hon har jobbat som guvernant de senaste åren, och hon har blivit bestulen på sin reskassa, och nu har hon alltså tillbringat de senaste dygnen ihop med hertigen av Bridgwater. Ensam. Utan förkläde, helt oanständigt. Vad kräver hedern av en hertig då? Jo: han måste förstås erbjuda henne äktenskap.

Tjolahopp. Det var inte så han hade tänkt sig resten av livet.

Mary Balogh levererar. Igen. Tack!

Titel: The Plumed Bonnet
Författare: Mary Balogh
Utg år: original 1996, nyutgåva 2011 (tills med The Famous Heroine)
Förlag: Random House
Köp den till exempel här eller här

Magisterium 2 - Kopparhandsken

Först bara måste jag: varför byta omslag i en serie? Jo, jag tycker det här är snyggt, men jag gillade det förra också, och framför allt störs min inre ordningsmänniska mycket när hela bokserien inte får se likadan ut. Och nej, jag ränner inte iväg och köper del ett med det nya omslaget bara för att lugna ner den inre ordningsmänniskan.

Nog sagt om det. Och innan jag fortsätter - spoilervarning måste utfärdas! eftersom det är svårt att skriva om Kopparhandsken utan att avslöja saker som hänt i bok 1, Järnprovet.

Det jag gillar allra mest med den här boken är huvudpersonens inre våndor om huruvida han själv är ond eller inte. Han borde ju vara fruktansvärt ond nu när det visat sig att han inte är han utan någon annan. Dödsfienden, den onde härskaren. I honom! När han själv bara trodde att han var en rätt halvbegåvad magikerkille med ett taskigt ben, liksom. Nänä, ondskan personifierad - det är han det. Och hur märker han det? Borde det bryta fram snart? Bejakar han sin Ond-härskare-del när han gör saker man inte borde göra, typ ta sista kaffet eller ljuga för sina kompisar? Får han pluspoäng som motverkar Ond-härskare-grejen om han tar med hundbajspåsar och plockar upp efter hunden (förlåt - den kaosbesatta vargen med de lysande röda ögonen...) när den bajsar? Och hur kan han inte vara han när han liksom är samma som han alltid har varit?? Ångest... som förstås blir värre när han förstår att hans pappa Alistair anar hur det står till och verkar hysa planer på att slita ut hjärtat på honom med den där kopparhandsken som är bokens titel. Eller om det är Tumults hjärta som ska slitas ut. Det är inte att stå ut med vilket som, så Call flyr hemifrån.

Och flyr, eller jagar, gör han och hans vänner igenom hela boken egentligen. Det är mycket action, och många komplicerade manövrar med den där Ond-härskare-själen och kaosmagin och vem som ska göra onämnbara saker med vems hjärta och/eller själ. Jag hänger inte alltid med på exakt vad det är som händer - men det spelar ingen roll, för jag gillar det här väldigt mycket i alla fall. Det är action med humor! Och ungefär alla delar där Tumult är med och gör saker älskar jag. En läskig, gigantisk varg som nog är mer monster än husdjur - som försöker gömma sig i en lövhög för att leka, men lyckas inte så där värst bra eftersom svansen sticker fram? What's not to like?

Titel: Kopparhandsken
Serie: Magisterium #2
Författare: Holly Black & Cassandra Clare
Originaltitel: The Copper Gauntlet
Översättning: Lottie Eriksson
Utg år: 2016
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 10-16 år