Monstret i natten

Jo, det här ska vara en bok om monster, och om hur människor blir rädda för det främmande och okända, och så skrivet för barn i lågstadieålder ungefär så det är skrämmande på en lite mer lagom ullgullig nivå, liksom. Men det jag tyckte var läskigast i hela boken är inte monster- och skräckgrejen. Nä, det är det som händer alldeles i början.

Då ska Frank Steen ha 9-årskalas. Alla i klassen har fått inbjudningskort, mamma har bakat tårta i långpanna, pappa har föreberett lekar, och det har hängts upp ballonger i träden. Och... så kommer det ingen. Ingen enda av alla klasskompisarna som fått inbjudningskort kommer - de enda som är med på kalaset är mamma, pappa, lillebror och så tanten i huset bredvid.

Åh! Åh, jag får så ont i magen av det här! Och det sätter ju dessutom precis fingret på hur Frank har det här i världen: han har sin familj, men hans enda vän är tanten i huset bredvid. Klasskompisarna är det bara jobbigt att träffa, till exempel på stranden när Frank ligger och läser bok och inte försöker bry sig om hur klasskompisarna fnissar åt honom i smyg.

Nå - nu över till det som ska vara det läskiga i den här boken: det faktum att Frank på det där 9-årskalaset blir biten i fingret av den där granntantens lilla ulliga och vita hund. Och så på natten raskt blir förvandlad till ett ullgulligt hundliknande monster och ger sig ut i natten för att... bli kramad, klappad på och kliad på magen. Som ullgullmonster ("varuffe") får Frank cravings på att kelas med, och rusar på alla människor han ser för att få sina behov tillfredsställda. Men människorna ser honom, skriker och flyr i panik.

Annan grej: jag kan inte riktigt förstå varför alla människor skriker och flyr i panik när de ser Frank-som-monster... han ser ju ut som en fluffig vit hund? Hur vet folk direkt att det handlar om Varelse Av Modell Monster och inte Varelse Av Modell Ordinärt Bortsprunget Husdjur? Va? Vavava?

Men hur som helst och om vi bortser från att jag tycker andra saker är läskiga än de som det kanske var tänkt att jag skulle tycka: det här är en bra, spännande och mycket fin bok. Dessutom med fina illustrationer i svart och olika blå toner. Jag tror den kommer att locka många läsare i tvåan, trean sådär som vill ha lagom läskig läsning. Och som högläsning måste den vara perfekt!


Titel: Monstret i natten
Författare: Mats Strandberg
Illustrationer: Sofia Falkenhem
Utg år: 2016
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 7-9 år, och som högläsning från ca 6 år.

PAX: Näcken

Äntligen dags för nästa PAX-bok, och den här gången är den vackert gul! Som jag älskar att ställa fram alla de här böckerna bredvid varandra med de olika färgerna - oerhört snygg bokserie!

Men helt förutom det estetiska - så fortsatt bra det här är! Jag har jublat så många gånger över PAX-böckerna i den här bloggen, och det är bara att fortsätta. Alla människorna, förhållandet mellan Viggo och Alrik och deras fosterföräldrar, och med deras mamma. I den här boken får mamman, Yrsa, vara med också! Hon vill och försöker vara där för sina pojkar - Alrik är försiktigt avvaktande och beredd på att bli besviken, och Viggo är helt kolsyreyr av lycka. Det hela går väl sådär.

Och så skräcken! Gah - här handlar det om näckar och andra sjövarelser, och att dö döden genom drunkning. Bli nerdragen i vattnet av sjögräs, vara under isen i iskallt vatten och inte kunna komma upp till ytan, hamna i vattnet inuti en bil och inte kunna komma ut... åh, det är sånt här jag drömmar mardrömmar om och tycker är fruktansvärt otäckt. Och helt förutom allt det här vattenläskiga så fortsätter den övergripande storyn med den här mäktiga svarthäxan som opererar i kulisserna i Mariefred, och som vi inte vet vem det är men som skickar ut ondsketentakler via den där lilla impen med kattmössan, eller via skolsköterskan Maggan Migrän. (alltså, det här med Hej-Henry?...hu!)

Annan sak med den här serien som är bra? Det att det går bra att sätta igång att läsa bok 6, som detta är, och inte ha läst bok 5 sedan i höstas, men ändå hänga med på allt som händer redan från början. Jag, som alltid brukar få bläddra tillbaka i föregående bok i en bokserie för att minnas. Här behövs inte det - de skickliga författarna drar in mig redan i första kapitlet och får mig att snart att minnas allt väsentligt bara genom korta antydningar om det som hänt. Perfekt!

Nu är det bara att sätta igång med vänta, vänta och vänta på bok sju: Pestan som kommer i oktober (och ser ut att gå i rödbrunt, för dem som likt mig går igång på det här med färger).

Titel: Näcken
Serie: PAX #6
Författare: Åsa Larsson & Ingela Korsell
Illustrationer: Henrik Jonsson
Utg år: 2016
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här

Emres handbok i konsten att skaffa sig vänner

Några av mina favoriter i Hcg-hyllorna (alltså för ca 9-12 år) är Siri Sponts fantastiska böcker om Tilda, där Jonna Björnstjerna har illustrerat alla dessa listor som inleder varje kapitel. Så roliga böcker, och så bra! Och så himla glad jag blev när jag fick reda på serien Emres handbok, också skriven av Siri Spont och illustrerad av Jonna Björnstjerna, men nu för de något yngre barnen (ca 7-9).

Nu har jag äntligen fått läsa första boken om Emre, och jag gillar! Mycket! Så fort det funderas det minsta på att prata vänskap i klassen, eller när barn kommer och frågar efter böcker som "handlar om såna som finns på riktigt, liksom" - ta fram den här boken! Ta också fram den när barnen frågar efter något som är "roligt att läsa"! Ta dessutom fram den när barnen frågar efter böcker som "är som dagbokförallaminafans" eftersom Emreböckerna har handstilstypsnitt och många illustrationer, precis som dem, men är lättare att läsa.

Sammanfattningen blir väl alltså att den här boken egentligen rekommenderas när som helst? Till vem som helst? Även för högläsning? Jepp! Skaffa den bara!

Nå, nu har ni fattat att jag gillar. Vad handlar den om då, boken? Jo, den handlar om en kille som heter Emre, och som vi egentligen inte får veta vilken klass han går i. Trean, kanske? Han skulle gärna vilja ha en kompis som mest är hans egen, men har ingen. (annat är det med hans lillebror Izzet, som alltid omges av en skock beundrande kompisar av bägge kön) Varje gång det börjar någon ny i Emres klass hoppas han att just den ska bli hans egen kompis, men så har det inte blivit. 

Nu börjar Ömer i Emres klass. Ömer är en sådan som alltid omges av katastrofer. Han vill det inte - det bara blir så. Och när fröken presenterar honom för klassen säger han helt allvarligt att "jag vet inte om ni kommer att stå ut med mej". Det är inte bara det att saker rasar kring Ömer - han kan inte riktigt sitta still heller. Han kan inte ha tråkigt - då kryper det i hela kroppen på honom. Och så gör han saker direkt, utan att tänka efter först. Som när han hör något ljud från taket och direkt tänker att det är en fågel som kanske har gjort sig illa som hoppar runt där, och utan att vidare tänka igenom saken klättrar upp på taket för att rädda den. Eller som när han tar hela skolans skor ut på skolgården eftersom det saknas en enda uddasko för en elev. Eller.... ja, tillfällena är legio. 

Det fantastiska som händer är att denne virvelvinds-Ömer och denne försiktige och ensamme Emre blir kompisar. Och vi får läsa om så mycket annat på vägen: skolliv, kompisfunderingar, stressigt vardagsliv hemma, jobbiga syskon, läskiga killar i sjuan... och så Jonna Björnstjernas finurliga, fina illustrationer på varje, varje sida till det.

Som sagt - skaffa den. Läs den. Ge den till alla barn som vill ha något att läsa. Punkt.

Titel: Emres handbok i konsten att skaffa sig vänner
Författare: Siri Spont
Illustrationer: Jonna Björnstjerna
Utg år: 2016
Förlag: Hippo bokförlag
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 7-10 år, och gärna som högläsning från ca 6 år

Venetia

Jag njöt av ännu en uppläsning av Richard Armitage av Georgette Heyer, denna gången Venetia som även den är en förkortad variant av originalboken. Jag gillar Venetia mer än jag tyckte om The Convenient Marriage - Venetia är stark och ger svar på tal, och tar dessutom sitt öde i egna händer. Eftersom hela hennes sociala värld tycker att hon bör hålla sig i stillhet och hålla sig långt borta från allt som andas skandal eftersom hennes mamma tydligen var helt skandalös - så tänker hon att hon själv får fixa till sitt happy ending, och strunta i den där sociala världen. Och så gör hon det. Bra!

Och väl att hon gör det, eftersom jag egentligen hela boken igenom sitter och irriterar mig på att jag inte förstår vad det är som hindrar att hon och lord Damerel gifter sig. De träffas ju ganska tidigt i boken och blir omgående helt kära i varandra, men det är ju så med en romance att det ska uppstå hinder för den där lyckliga kärleken, hinder som ska övervinnas för att de sedan på slutänden ska få varandra happily ever after. Annars hade ju alla romanceböcker tagit slut på sidan tjugo eller nåt. Men här blir de alltså kära - och sedan är det på något sätt underförstått att oh, nej, det är fullständigt otänkbart med ett giftermål mellan lord Damerel och den unga Venetia. Och eftersom jag lever nu och inte då har jag så svårt att fatta den där fullständiga otänkbarheten. Visst - han har ett dåligt rykte pga något skandalöst han gjorde i ungdomen, och visst, hon har levt ett skyddat liv på landsbygden i alla år pga överbeskyddande fader... men annars? Men det är ju det där som är det stora hindret, tydligen: hans rykte och hennes obefläckade liv. Så himla skönt när Venetia själv fattar det och tänker "screw it, jag struntar i vad alla säger - vill jag ha lord Damerel så tar jag honom".

Venetia och lord Damerel är trevliga bekantskaper - men så finns det fler personer runt dem som nästan är ännu roligare att höra om. Jag älskar att hata dem, liksom! Ta bara den outhärdlige mr Edward Yardley, som tycker att Venetia ska gifta sig med honom för att det är förnuftigt, och att han kan bestämma över hennes liv bara för att han är man och förstår sig på saker bättre än henne. Eller den riktigt jobbiga mamman som följer med i bagaget när Venetias bror Conways hustru oväntat anländer till Undershaw (godset där de bor), och vill ta över och göra om i princip allting där. Fina detaljer! Och så dialogerna som följer, upplästa av Richard Armitage... det är bra!

Titel: Venetia
Författare: Georgette Heyer
Utg år: 1958 (original), 2010 (den här ljudboksutgåvan, Naxos Audiobooks)
Ljudbok - uppläsning: Richard Armitage
Köp den till exempel här eller här

Noel och den magiska önskelistan

Noel har bytt skola, eftersom han och pappa har flyttat in till en lägenhet inne i Stockholm. Pappa har fått nytt jobb, och mamma ska jobba ett år i Afrika, så det är stora förändringar i Noels liv just nu. Han saknar mamma hela tiden och vet att det här med att hon jobbar utomlands också är ett sätt för mamma och pappa att testa att flytta isär ett tag. Pappa säger hela tiden att de har det så bra, han och Noel, men Noel har det inte bra. Ingen frågade honom om han ville förändra sitt liv totalt, flytta och byta klass, eller om han ville vara utan sin mamma. Och det ville han inte. Han är ensam!
Ännu efter nästan en termin i skolan har han ingen att vara med, och han är definitivt inte typen som själv drar igång grejer att göra på rasten och förväntar sig att andra ska hänga på. Nej, han vill att andra ska fråga honom om han vill vara med - men det gör de inte. Inte ens när han får en ny vinterjacka som nästan likadan ut som tuffaste killen i klassens jacka frågar de. Så Noel sitter ensam inne i klassrummet på rasterna. Han åker hem ensam. Han är hemma ensam eftersom pappa jobbar så mycket. Han är ensam, ensam, ensam... och det skär i hjärtat på mig att läsa om honom eftersom han inte vill vara ensam.

Så när han hittar en lapp på sätet bredvid sig på bussen, sätet där det alldeles nyss satt en lurvig uteliggare som inte luktade särskilt gott, och upptäcker att den där lappen nog är magisk eftersom det enda som står på den är rubriken "Noel: önskelista"? Ja, då är det klart att han på den önskelistan skriver "En vän". Och precis när han har gjort det - då ringer det på dörren. En vän har uppenbarat sig! Det funkar! Kan han skriva fler saker på den där listan?

Det är en aning av magisk realism här, lite dragning åt det övernaturliga, och det ger den här boken det där lilla extra även om den är en alldeles utmärkt fin berättelse om en ensam tänkande kille redan från början. Det är egentligen bara känslan av magi tror jag, en tänkande killes övertygelse om att vad som helst kan hända. Parallella universum kan finnas, magiska krafter kan vara i rörelse, önskningar kan bli sanna... men också skräcken i att förbannelser kan finnas. Är det bra om en önskning blir uppfylld om det samtidigt för med sig att olyckor sker?

Jag tycker väldigt mycket om Noel och den magiska önskelistan och hoppas att den hittar till alla de där lite ensamma tänkarna i elva-tolvårsåldern. (och till alla de andra i den åldern också!) Men - och här kommer min enda invändning mot den här boken - det gäller att de hittar in i boken och inte avfärdar den pga omslaget. Jag är ledsen, men all min skolbibliotekarieerfarenhet skriker att det här omslaget inte funkar. Den sparsmakade tecknade stilen, mattheten, det stilla och stiliserade, det tunna typsnittet på rubriken - det känns som en bruksbok från 70-talet om vänskap. Eller om smygrökning. Eller... jag vet inte, jag har svårt att sätta ord på sånt här - bara vet att "nej, funkar inte, för tråkigt". Synd, när innehållet är så bra! Men jag ska bokprata mycket om den, jag lovar!


Titel: Noel och den magiska önskelistan
Författare: Janina Kastevik
Utg år: 2016
Förlag: Hippo bokförlag
Köp den till exempel här eller här

Fortfarande Alice

Alice Howland är femtio år, professor i lingvistik vid Harvard gift med John som också jobbar på Harvard som forskare, har tre utflugna barn. Hon är smartare än de flesta, duktig handledare och älskar att undervisa.

Men hon blir diagnosticerad med tidig Alzheimers sjukdom. Hon märker det allra först på att hon tappar bort ord, eller förlägger saker, eller glömmer bort att göra saker hon skulle gjort. Inga konstigheter alls för någon som hon med ett hektiskt, högpresterande liv fyllt av föreläsningar, framträdanden, åtaganden, resor och krav. Men misstagen blir fler, och är faktiskt inte sådana hon brukar göra. Och så plötsligt under sin vanliga joggingtur står hon vid det torg hon har varit vid tusentals gånger - och minns inte hur hon ska hitta hem.

Den här boken berörde mig mycket djupt. Alzheimers sjukdom är något jag går och oroar mig för - det är ganska många i min fars släkt som har haft den, en del även ganska tidigt i livet faktiskt. Och Alice är i min egen ålder. Och det händer att jag tappar bort ord... men trots allt brukar jag ha järnkoll på det mesta och har aldrig varit särskilt rapp på att hitta orden när jag ska prata någonsin, så jag känner att jag kan hålla oron och Alzheimerspöket ifrån mig ännu. Men att läsa om Alice kom mig alltså mycket nära.

Det går så fort, framskridandet av hennes sjukdom! På bara några månader har hon gått från fullskaligt professorsliv till att inte klara av jobbet och behöva familjens hjälp till mycket där hemma. Och efter ett år är hon totalt förändrad. Mycket skrämmande. Men både sjukdom, symtom och sjukdomsförlopp känns realistiskt beskrivna, och jag tror nog att det är så här det hela skulle kunna upplevas av den som får Alzheimers. Det är fruktansvärt och sorgligt - men mot slutet faktiskt inte helt utan ljus. Då vet Alice inte längre vem hon själv är, och hon känner inte igen sina familjemedlemmar - men hon är ju helt omedveten om vad hon har förlorat. Hon verkar förnöjd med det liv hon då har, och håller ett av sina barnbarn i famnen, lever helt och hållet i nuet. Det är resan dit som är så jobbig, då när hon förlorar allt.

Och hennes familj! Jag kan sakna deras perspektiv av Alice sjukdomsförlopp i den här boken. Jag som läsare förstår att de har det jobbigt, men får mest tänka mig det själv eftersom det i det närmaste boken igenom bara berättas ur Alice perspektiv. Men kanske de får stå åt sidan i den här boken eftersom det tydligen finns så mycket litteratur som behandlar hur det är att leva med någon som har Alzheimers sjukdom redan - det är ju så att Alice under en tid försöker hitta information om hur det är att leva med Alzheimers, och hitta andra som har tidig Alzheimers så att hon kan utbyta erfarenheter med dem, men hittar nästan ingenting och själv får dra igång en stödgrupp för Alzheimerspatienter (som hon har mycket tröst av att få träffa). Så Fortfarande Alice är patientens bok.

Jag ser inte på mycket film, men Still Alice med Julianne Moore tror jag nog att jag måste se.

Titel: Fortfarande Alice
Författare: Lisa Genova
Originaltitel: Still Alice
Översättning:
Ljudbok - uppläsare: Anna Maria Käll
Utg år: 2011, 2015
Förlag: Bonnier, Bokfabriken
Köp den till exempel här eller här

Än finns det hopp

Det är 1953 och kryllar av styvstärkta mössor och rakt uppställda sängar med exakta avstånd i den här boken, och korrekta titlar och tilltal, och den exakta rangordningen i en storrond på en sjukhusavdelning. Det är fascinerande att läsa om hur polion behandlades på 50-talet, om de första respiratorerna, om hur läkarna själva tar betalt direkt av patienten och lägger pengarna i sin skrivbordslåda. hur ungefär alla i sjukhuspersonalen röker och patienterna också, hur mycket ändå känns igen i det dagliga arbetet på sjukhuset... jag gillade verkligen att läsa om sjukhusskildringarna i den här boken!

Dessutom märkte jag efter ett tag att mer och mer i miljön så väl stämde in på min uppväxtstad, trots att detta är en fiktiv stad som kallas Ekstad. Men det var så mycket... och visst: när jag läste om Karin Wahlberg och den här boken på nätet så visar det sig att hon kommer från Kalmar, som jag också gör, och har hämtat inspiration därifrån till boken. Så nu har jag suttit en stund och grottat ned mig i 50-talets Kalmar: var sjuksköterskeskolan låg, var det gamla epidemisjukhuset låg (det de precis har flyttat ifrån i boken, alltså). Och konditoriet de går till i boken, Atlantic, ska tydligen vara samma konditori jag hängde på mängder av eftermiddagar när jag gick på gymnasiet: Holmgrens konditori. Ujujuj vad jag går igång på sånt där.

Men när jag läste Än finns det hopp var jag ändå inte helt nöjd - det tog mycket lång tid innan jag blev engagerad i personerna och det som hände. Och det beror nog på att det för mig är på tok för många personer inblandade, och att boken följer dem alla. Det blir för hattigt, och för lite fördjupning hos var och en - när jag äntligen började gripas av någon av dem så hoppade boken raskt vidare till nästa, och det som hände den första personen fortsatte liksom i periferin utan att jag fick vara med kändes det som.
Något annat jag hakade upp mig på var mängderna med tidsmarkörer - ja, jo, de ska sätta 50-talsandan, men ibland blir det nästan som ett fotoreportage från 1953 med en berättarröst som pekar ut alla detaljerna: ser du att de dricker Coca-cola? Det var nytt nu, förstår du. Och ser du hur Saaben av årsmodell -51 ser ut? Och lägg nu märke till att de dansar [insert lämplig sällskapsdans aktuell 1953] till låten [insert lämplig topplistelåt aktuell 1953]. Ser du vilka kläder de har på sig? Hur de har håret klippt? Och hur de pratar, vilka ord som är moderna?
Ja, det blir tidsfärg, och ja, det är korrekt alltihop - men det blir lite för mycket för mig. Lite för utställt.

Men, som sagt, sjukhusskildringarna gillar jag verkligen att läsa.


Titel: Än finns det hopp
Författare: Karin Wahlberg
Utg år: 2013
Förlag: Wahlström & Widstrand
Köp den till exempel här eller här