Läsrapport från den där läshelgen...

Dottern och jag åkte ju på läshelg, och kom hem för en stund sedan. Alltså, jag presenterade optimistiskt en hög på fyra böcker, varav jag hade läst 2/3 av en, som jag skulle ha med mig. Det borde ju vara för många böcker. Det borde absolut inte innebära att jag satt vid frukosten i morse och spelade "Hidden Objects" på min telefon eftersom jag inte hade något att läsa? Men det gjorde jag. Kombo av dålig planering och dubbelbesvikelse på böcker.

Här är den där högen igen:



Sagan om drakens återkomst 16 (Wheel of Time 8) var den som jag bara hade en tredjedel kvar av. Den läste jag förstås ut, och fick det jag förväntade mig ungefär (eller, ja, det hände en del oväntade grejer på slutet). Den får ett eget inlägg.

Sen tog jag mig an Balladen om en bruten näsa (Arne Svingen) och den tyckte jag riktigt mycket om. Den får också ett alldeles eget blogginlägg senare. Men den var en Hcg, som var genomläst på ett par timmar. Lördagen var ännu ung. Raskt grep jag mig an:

Legenden om Morwhayle - Häxmästaren (Peter Bergting). Hcg-fantasy. Fina, spännande och fascinerande scenarios målades upp på de första sidorna, med tvillingar som blivit skilda åt för länge sedan, en drake som verkade ha en viss humor, ett svärd som blixtrade i blått och en far som raskt förvandlade en stadsvakt till en get. Men...själva berättandet kom liksom aldrig igång. De första scenerna följdes av fler, fiender hoppade fram ur buskarna, varulvar sprang omkring och fler och fler sidor gick utan att jag fick någon bakgrund till det som skedde. Den ena tvillingen, flickan, sitter inne med kunskap om vad som har hänt de senaste åren, vad familjen har upplevt, vad hon själv har varit med om och varför hon nu har hämtat tvillingbrodern. Men hon berättar ingenting. Visst, vi kommer säkert att få reda på vad som har hänt senare, men sida efter sida läste jag utan att få veta någonting. Inte vad syftet med tvillingarnas färd var, inte någon historia bakåt, inga förklaringar, inga sammanhang. När jag hade läst nästan sjuttio sidor (märk väl att detta är en Hcg som inte är mycket längre än kanske 300 sidor) så gav jag upp. Det var bara vackra och dramatiska bilder som målades upp framför mig - men själva berättelsen saknades. Jag undrar om det är för att Peter Bergting tills nu enbart har varit illustratör? Han ser hur berättelsen skulle göra sig i bilder, men får inte ihop det som jag som läsare behöver för att kunna följa berättelsen? Eller så passar inte den här boken mig, helt enkelt, för jag har sett andra som bloggat om den och tyckt att den var bra.

Nåja. Jag hade ju en riktigt rejäl bok kvar: Tell the Wolves I'm Home (Carol Rifka Brunt). Den har ju hyllats överallt, så den visste jag ju att jag skulle tycka om. Säkert. Fint om vänskap, lite sorgligt, fint om ett förhållande mellan syskon, 80-tal...ja detta skulle jag gilla.
Fast - jag gjorde inte det. Jag fångades inte. Visst - det var fint skrivet om June och morbror Finn och hans "special friend" Tony och så. Men jag ville inte lära känna dem. Jag drogs inte in. Jag väntade och väntade på att jag skulle bli berörd (för det visste jag ju att jag borde bli). Men nä. Även nu läste jag 70 sidor, men sen kände jag att Nej. Den här boken passar inte mig just nu. Kanske att jag ger den en chans senare, för jag tror att den är en sådan där bok som jag behöver vara på rätt humör för att läsa. Men nu tråkade den ut mig, faktiskt.

Så därför - Hidden Objects till frukost. Jag krälar väl ner i Wheel of Time-dyn igen och gömmer mig.

Mor och dotter på läshelg

Vi ska ha en läshelg, min dotter och jag, och vi är helt längtiga nu för i eftermiddag är det dags.

Vi ska ta husbilen, köra iväg till en camping som ligger vid havet inte jättelångt ifrån där vi bor, parkera där med tillgång till el, bad och färska frukostfrallor. Och så ska vi läsa. I solstolar utanför husbilen, eller i sofforna inne i husbilen med mängder av kuddar (ifall det regnar eller så). Vi ska äta ostbågar och godis och mysa, och läsa, läsa, läsa. Ända till söndag ska vi göra det.

Min dotter är tolv och hon har till min stora lycka helt fattat det här med att kunna försjunka i en bok. Och hon är förstås hellycklig över att få vara ensam med mamma en hel helg utan att resten av familjen är med och stör och vill hitta på annat. Vi ska gå på restaurang också, bara hon och jag, har jag lovat.

Vad tar då mor och dotter med sig i läshögarna inför helgen? De skiljer sig inte jättemycket - vi tar bägge med oss övervägande ungdomsböcker. Dottern är helt såld på dystopier för närvarande, och jag är inne i en fantasyperiod.

Dotterns läshög

Mammans läshög

Längtar så jag spricker

Detta är den tredje boken om Tilda, och den är precis lika bra som de två första (Utan djur så dör jag, Bara jag vågar läs här vad jag skrev om den). Att läsa om Tilda är att få stiga in i en snart tolvårig tjejs huvud och se världen med hennes ögon. Det är så himla bra skrivet! Tilda beskriver så på pricken till exempel hur jobbigt det kan bli när man vill vara kompis med två olika personer och de inte gillar varandra så mycket, eller om hur läskigt det är att se fulla personer (eftersom man kan kräkas av att bli full, och Tilda tycker det är riktigt läskigt när folk kräks i hennes närhet). Och hur det är att bli kär - att nästan spricka av lusten att prata om den man är kär i med sin bästis men ändå vara tvungen att hålla det hemligt, eller att hålla i samma bok som killen hon är kär i höll för en stund sedan blir nästan som att hon har hållit i hans hand. Och massa massa andra saker som gör att Tilda känns så äkta.

Tilda bor fortfarande i ett litet samhälle på landet där alla verkar känna alla. Hon och hennes storasyster har hästar och kaniner och fåglar och fiskar och det är förstås en hel del jobb med alla djur. Tildas bästa kompis heter Thea, men hon är just nu ihop med Filip så Tilda känner sig lite utanför. Hon är också en hel del med en annan tjej, Stella (om inte Stellas bästis Alice är med, för då funkar det inte) - men Stella och Thea gillar inte varandra. Det är rätt komplicerat. Nu flyttar det in en ny familj i grannbyn, och Tilda träffar pojken Samin när han är med sin pappa på biblioteket. Hon har aldrig sett någon så söt kille i hela sitt liv och blir omgående kär. Dessutom blir det bara bättre och bättre när det visar sig att Samin gillar att läsa, är duktig på fotboll, är rolig att prata med och dessutom kan rida hästar! Tilda är så kär så det inte är klokt. Fast hon talar inte om det för någon (och absolut inte för Samin), för då skulle de säkert börja retas så att allt blir fel. Samin är nämligen inte OK att bli kär i. Han går i fyran. Tilda går i sexan. Han är en småunge!!

Och precis som i de föregående böckerna så kommer vid varje nytt kapitel det som är det bästa i hela boken: listorna! Jonna Björnstjerna illustrerar, och bilderna som hör ihop med alla listor är fullständigt obetalbara. Jag älskar dem! "Tre kvällsaktiviteter jag har försökt börja på:", "Fem Saminfantasier - fast jag vet att det inte kommer att bli så: 1. Jag är ute och går i skogen och helt plötsligt möts vi på en mysig stig. Vi börjar prata och går runt där bland granarna i flera timmar och det känns som om vi känt varandra hela livet.", "Fyra grejer som är typ FÖRBJUDNA i skolan:".

Titel: Längtar så jag spricker
Författare: Siri Spont
Illustratör: Jonna Björnstjerna
Förlag: Hippo Bokförlag
Utg år: 2013
Köp den till exempel här eller här
För vem? 9 - 14 år

Lokas monsterglasögon

En lättläst kapitelbok, precis av den sorten jag tycker att det finns alldeles för få av: ungefär 60-70 sidor tjock, inte alltför svår text, gott om bilder. Lagom för barnen som precis lämnat börja-läsa-böckerna och vill ha lite svårare, men inte orkar eller kan ta sig igenom en tjock kapitelbok än. Och den här är rolig!

Loka funderar på barns vis hur allting egentligen funkar. Varför tickar det från dosan vid övergångsstället? Varför låter det från rören i huset på natten? Varför låter hissen så konstigt, och varför darrar och knakar den när den åker ner (tänk om det bor någon ovanpå den?).
Hon ska få nya glasögon, men när de är på väg till optikern så måste mamma akut gå till jobbet i stället (hon är läkare), så Loka får gå själv till optikern för en första titt på bågar så länge. Optikern verkar vara en märklig typ. Rätt vad det är så är han bara försvunnen. Efter en liten stund kommer han tillbaka, och Loka ser hur han kryper ut ur något som verkar vara en pytteliten dörr i skrivbordet. Vad har han gjort där? Hur kom han ens in, han är ju normalstor? När optikern har tittat på hur Loka provat olika glasögonbågar en stund så säger han att han nog har ett par färdiga glasögon till henne. Hon provar dem, och de ger henne perfekt syn! Utan synundersökning! Och hon får dem gratis.

Det är när hon har på sig glasögonen hon får se allt det där hon redan misstänkt - att saker och ting minsann inte sköter sig själva. Till exempel sitter det ett litet rött monster inne i dosan vid övergångsstället. Det är han som gör att det tickar! Det sitter ett monster i soptunnan som äter upp allt som slängs i den, och givetvis bor det två monster ovanpå hissen! Det är därför den knakat och låtit så. Monstren blir helt lyckliga över att Loka kan se dem, och hon får hjälpa dem med olika saker och blir till och med vän med några.

Det är roligt och finurligt. Och så påminner det faktiskt ganska mycket om en bilderbok som kom för inte så länge sedan, som jag också gillar: Så funkar det... (väl inte?) av Johan Thörnqvist. Där är det också en flicka som funderar över vardagens mysterier, och en morfar som friskt förklarar för henne hur det funkar: bilar rullar framåt eftersom det är små hamstrar som springer på hjulen på dem. Lyftkranar på byggarbetsplatsen drivs av fem världsmästare i tyngdlyftning. När man trycker på knappen vid övergångsstället så är det (nej, inga monster i den här boken) en liten gubbe som måste springa uppför en trappa och ändra det röda ljuset till grönt. Jag älskar de där fantasifulla förklaringarna med små gubbar och djur, och blir precis lika förtjust när de i Lokas värld är små och stora monster i stället.

Detta tror jag barnen gillar. Monstren är absolut inte läskiga, fast de är håriga och slemmiga. Och det känns som om det skulle kunna komma fler böcker om Loka och hennes monstervärld - bra!

Titel: Lokas monsterglasögon
Författare: Lisa Moroni
Illustratör: Lisa Moroni
Utg år: 2013
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? 7 - 11, och som högläsning från kanske 5 år.

A Crown of Swords

Jag har tagit mig an det stora projektet att läsa om Wheel of Time. Här kan du läsa mer om det...

Det här inlägget ska du inte läsa om du tänker läsa Wheel of Time men inte har gjort det förut FÖR DET ÄR FULLSMOCKAT AV SPOILERS!!

Detta är den sjunde boken i Wheel of Time, och precis som i den förra Lord of Chaos så är det en mycket lång startsträcka innan det börjar hända något igen. Det är så många subplots och trådar att Jordan verkar tycka att man med en ny bok måste friska upp minnet på läsaren med vad alla inblandade personer håller på med, och också vad de gjorde i slutet på förra boken. Har man då precis läst förra boken så blir det väldigt tjatigt. (och har man inte precis läst förra boken så blir man totalt förvirrad av denna myriad av namn och platser - för så var det för mig första läsomgången. Då hade det gått något år sedan jag läste förra boken, och jag kom inte in i handlingen på mycket länge, så den här rekapituleringen gör ingen nytta.)
Rand muttrar surt över kidnappningen han räddades från i slutet på Lord of Chaos, Elayne och Nynaeve travar runt i Ebou Dar och letar efter Vindarnas skål, Egwene försöker få folk att bli impade av att hon är Amyrlintronad, Mat är också i Ebou Dar för att skydda Elayne och Nynaeve men får mest skydda sig själv för drottning Tylins närmanden. Men när vi väl (efter halva boken) fått detta klart för oss (en gång till...) så sätter det fart. Nynaeve och Elayne upptäcker ett urgammalt hemligt sällskap kvinnor i Ebou Dar som kan leda kraften men som inte är knutna till Vita Tornet. Lan anländer till Ebou Dar precis i tid för att rädda Nynaeve som är nära att drunkna - och som samtidigt äntligen blir fri från sin blockering. Vindarnas skål hittas äntligen men givetvis inte utan strider, och här dyker det upp en ny intressant Jordan-skapelse: en gholam. Läskig är den. Rand slutar tjura och kör ett vara-hjälte-race på två dagar: får havsfolket att erkänna honom som Cooramor på förmiddagen, bondar med rebelledarna utanför Cairhien på eftermiddagen, blir dödligt sårad av Padan Fains kniv framåt kvällen, stiger upp från sitt sjukläger på andra dagenoch drar direkt till Illian för att ta kål på Sammael. Komprimerad action, sannerligen.

Och som om det inte räckte med Den Svarte själv som big-boss-motståndare och alla de Förlorade som sub-bossar på vägen så har det nu dykt upp en annan kille, Moridin. Välkammad, artig och med svarta fläckar som far över ögonen på honom för att han brukar den Sanna Kraften. Blandar sig i det mesta och verkar allsmäktig. Ska bli intressant att se vad det blir av honom. Och så har vi förstås Seanchan, som har hållit sig borta ett tag. Nu kommer de, med buller och bång, och invaderar av hjärtans lust. Flera städer på en gång. Hej och hå.
Hoppas det nu inte blir så lång startsträcka i nästa bok, utan att Seanchan får fortsätta sina härjningar från sida ett. Grejen är att det vet jag inte, för nu är det slut på omläsningen. Jag tror bara jag läste några enstaka sidor i inledningen bok 8, Path of Daggers, så nu bär det iväg ut i outforskat Rand-land. Jippi!!

Titel: A Crown of Swords
Titel i svensk översättning: Vindarnas skål + En krona av svärd
Serie: Wheel of Time, bok 7
Författare: Robert Jordan
Köp den till exempel här eller här

Till offer åt Molok

Nu har jag lyssnat på den femte boken om Rebecka Martinsson. Visst, jag gillade de andra fyra skarpt. Men detta kan nog vara en av de bästa böcker jag läst, tror jag. Den är riktigt, riktigt bra - och ett extra lyft får den (när man lyssnar på ljudboken) av att det är Åsa Larsson själv som läser. Hon gör det så perfekt! Det är precis rätta tonen och hon kan liksom snörpa på munnen så att det hörs när det handlar om Carl von Post, låta...ja, jag vet inte men präktigt-sekelskiftes-uppläse-ordentlig när det handlar om Elina. Hon fångar precis tonen hos en upphetsad fyraåring som ställer tusen frågor och aldrig slutar prata, och den trötta irriterade tonen hos fyraåringens mamma. Alltså - om man har läst Till offer åt Molok som vanlig bok så kan det faktiskt vara väl värt att lyssna på den en gång till som ljudbok - bara för att få höra Åsa Larssons mästerliga inläsning.

Men det är inte bara inläsningen. Det är så många andra saker jag bara älskar med den här boken.

Som vanligt i Åsa Larssons böcker är inte själva deckarfallet det viktiga, utan i stället är det människorna runtomkring man minns - märkliga personer, vanliga personer, gripande levnadsöden. Här är det en dam i kanske 60-årsåldern som påträffas mördad i sin säng. Hon har haft vårdnaden om sitt barnbarn, Marcus, som man strax efter mordet hittar gömd i en koja i skogen nära huset där han och farmor bodde. Han har troligen varit vittne till mordet men minns ingenting. Rebecka är den som tillsammans med polisen Krister Eriksson hittar den mördade kvinnan, men Rebecka blir bortkopplad från fallet eftersom den mördade bodde i samma by som Rebecka bor i, och att det "föreligger risk för jäv" om Rebecka blir ansvarig åklagare i fallet. I stället får åklagare Carl von Post fallet, och Rebecka blir så förbannad att hon på stående fot tar ut all sin innevarande semester (och börjar undersöka fallet på egen hand).
Parallellt med detta får vi läsa om lärarinnan Elina Pettersson som kommer till Kiruna 1914, delar bostad med hushållerskan Flisan och blir kär i disponent Hjalmar Lundbohm. Det är i berättelsen om Elina orsaken till mordet finns, men hur det hänger ihop förstår man inte förrän i slutet av boken (förstås).

Och det är just berättelsen om Elina och Hjalmar och Flisan i det gamla Kiruna som gör att jag älskar den här boken så högt. Den är alldeles fantastisk. Hemsk och fin och gripande och upprörande. Allra bästa scenen är den när disponent Hjalmar Lundbohm tillsammans med Elina och Flisan packar upp Elinas koffertar precis efter att hon kommit, och går igenom alla Elinas böcker. Åh! Åh! Litteraturvetaren i mig bara jublar! Bokälskaren i mig bara jublar ännu mer! Det är så fint. Och de blir förstås kära i varandra. Och sen blir jag så tokrasande arg när jag läser (lyssnar) om gruvfogde Fast.

På tal om vedervärdiga personer så älskar jag också att Åsa Larsson har tagit in den underbart vedervärdige Carl von Post igen. Han var med i Solstorm men har inte hörts av sedan dess. Nu tar han revansch, och är så dum och idiotisk att det kryper i hela kroppen på mig när jag hör om honom. Men han är en riktigt härlig karaktär att hata - jag kan verkligen se honom framför mig när han struttar runt på presskonferenser och stöddar sig mot läkare. Men som motvikt till honom och gruvfogden så finns det så många fina människor också. Krister Eriksson, till exempel, han med det brännskadade ansiktet, som tar hand om lille pojken Marcus som nu står helt ensam i världen, och ger honom trygghet efter det hemska han har varit med, leker med honom, låter hundarna komma upp i sängen ("alla år av uppfostran helt åt skogen") bara för att Marcus ska kunna sova lugnt.

Sen är det också härligt att höra om Rebecka när hon inte begraver sig i jobb och ändå inte är i någon djup depression. Hennes dag med Pohjanen och hembränd sprit på petflaskor, bastubad och lunch på nyupptagen fisk från älven är en riktig höjdare.

Och så de där hundarna. Alltså, Åsa Larsson borde skriva någon sån där feel-good bok med hundar i. Hon skriver så underbart om hundar så att man riktigt ser dem framför sig: hur glada de är, hur modiga de är, precis hur hundiga de är. Favoriten i den här boken är förstås stackars Snorvalpen som ingen tar på allvar fast han själv tror att han är en tuff och mäktig hund. Skaffa-hund-behovet är mycket stort efter att man läst en bok av Åsa Larsson. Fast det känns som att man borde flytta till Norrland om man skaffade den där hunden, så att den kan få springa fritt ute i den där naturen som beskrivs så fint. Milsvida skogar, myrar, älvar...

Nu finns det ingen mer Åsa Larsson-bok för mig att lyssna på. Det ska komma en sjätte och sista - men när? när?

Titel: Till offer åt Molok
Författare: Åsa Larsson
Ljudbok - uppläsare: Åsa Larsson
Utg år: 2012
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Köp den till exempel här eller här

Kungen kommer! (Maros resa)

Detta är första boken i en ny serie lättläst fantasy av Jo Salmson. Och oj! vad den är välkommen! Salmsons lättlästa fantasy är riktigt, riktigt bra! Och så välbehövliga: Det finns så många barn som vill läsa spännande fantasyböcker, och de blir hänförda över omslagen och det som böckerna verkar handla om (drakar! yxor! magi!) och så lånar de, försöker verkligen läsa men får ge upp. Det är långt, det är komplicerat (andra världar med egen komplex historia och mytologi), det är krångliga magisystem, och ofta ett myller av människor att hålla reda på. Det är för svårt för dem, helt enkelt.

Men så kom då för kanske 6 år sen Den försvunna staden av Jo Salmson, första boken i serien Almandrarnas återkomst. Lättläst, sparsamt persongalleri, rak handling - och ändå spännande, i en annan värld, med monster och skatter, och dessutom anades en lång historia bakåt. Det funkade - barnen hängde med, kunde läsa själva och var totalt hänförda. Alla böckerna var ständigt utlånade. Sen kom böckerna om Tam tiggarpojken, och också böckerna om Häxfolket. Allihop funkade precis lika bra, och älskades. Salmson-hyllan är mitt ständigt lika säkra kort med alla barn som kommer och vill ha "spännande böcker men inte så tjocka". Några ord om almandern som stiger in hos den ensamma pojken i stugan, och som söker en stad som försvann för tusen år sedan, eller lite om hur Tam som varje kväll beundrar stadens drakar börjar höra röster inne i sitt eget huvud, drakröster...och så schlopp! suger barnet boken (böckerna...), lånar och läser. Tack, Jo Salmson!!

(Denna långa inledning pga att jag inte skrivit om Salmsons fantasy i min blogg förut, upptäckte jag. Jag har läst dem alla, men gjort det på den tiden jag inte hade någon blogg. Och det har aldrig blivit av att jag skrivit om dem efteråt heller.)

Den här nya serien heter Maros resa, och håller samma höga klass som de tidigare serierna. Maro har dock helt andra förutsättningar än fattige Tam tiggarpojken eller föräldralösa tjänsteflickan Sol. Han är nämligen son till en riddare, bor i en borg med mängder av tjänstefolk och har framtiden utstakad framför sig. Han har tränat ridning och svärdsfäktning i hela sitt liv, och nu ska han bli page åt kungen, så småningom väpnare och till sist ska han själv bli dubbad till riddare och bli en av kungens närmaste män. ("Sedan är det mig som kungen kommer att skicka ut, för att slåss mot rövare, jättar eller drakar.")
Men han sumpar alltihop. När kungen ska komma till borgen blir Maro så till sig att han inte kan nöja sig med att rida på den töntiga häst pappan har tilldelat honom. Nä, han ska äntligen visa upp sig på en av de farliga stridshingstarna i stället. Det går alltså åt skogen och allt blir katastrof. Kungen vill inte ha honom längre (det går ju inte att lita på honom...). "Maros resa" blir i stället något helt annat än det man trodde när man började läsa boken. Jag är riktigt sugen på fortsättningen - nästa bok heter Skuggan och draken och kommer i november.

Och ett p.s: Alla Jo Salmsons fantasyböcker passar alldeles fantastiskt bra till högläsning!!

Titel: Kungen kommer!
Författare: Jo Salmson
Serie: Maros resa
Förlag: Bonnier Carlsen
Utg år: 2013
Köp den till exempel här eller här.
För vem? 7 - 13 år, och som högläsning.

Berättelser från yttre förorten

Shaun Tan gör böcker som inte liknar några andra böcker. Det är som att kliva in i en annan värld, där alla regler och kunskaper man har upphör att gälla, och det är nästan som att kliva in i någon annans drömmar. Det gäller hans bilderböcker, hans underbara underbara Ankomsten som jag helt hänförd satt och ...inte-läste-men-följde-berättelsen-i (det finns ingen text i den) för inte så länge sen, och det gäller den här boken. Det är en novellsamling, och på biblioteket är den klassificerad till att vara en ungdomsbok. Men den kan liksom inte stoppas in i något sånt fack. Den kan läsas av alla. Särskilt vuxna. Och absolut som lite annorlunda och märklig högläsning till lite större barn när man vill ha något som är annorlunda från allt annat.

Egentligen räcker det långt med att bara öppna framsidespärmen. För där kommer ett helt uppslag fullsmockat med små små pennteckningar. Många verkar hänga ihop med bokens noveller, men det är som att få sitta och titta i en extremt tecknarbegåvad persons anteckningsblock. Hur kul som helst. Och sen bläddrar man någon sida till och kommer till innehållsförteckningen, som inte heller den liknar någon innehållsförteckning jag sett tidigare. Genial! Jättefin!

Och så kommer då novellerna. Oftast mycket korta, alla med illustrationer i olika stil. Mina favoriter är "Avlägset regn" (om vad som händer med alla bortkastade eller bortglömda dikter. Hela novellen består av liksom utrivna textrader och bilder, som om någon sammanfogat just de där bortkastade dikterna till den här novellen. Fast det är absolut inte det novellen berättar. Nä, dikternas öde är något helt annorlunda. Helt knasigt, overkligt och oväntat. Förstås), "Morfars berättelse" (om när mormor och morfar gifte sig och hur bröllop gick till förr i tiden. Det var liksom inte bara att gifta sig, inte. Nä, det var ett livsfarligt mardrömslikt uppdrag som skulle genomföras först), "Inget annat land" (som liknar en av mina egna återkommande drömmar - den om när jag i vårt lilla hus upptäcker en okänd ingång till något mycket större...), "Vaksam men inte oroad" (om alternativa användningar för missiler (pizzaugn! mysrum!).

Den här novellsamlingen måste läsas och upplevas. Den är alldeles fantastisk.

Titel: Berättelser från yttre förorten
Författare och illustratör: Shaun Tan
Orginaltitel: Tales from outer suburbia
Översättning: Ulla Roseen
Förlag: Kabusa Böcker
Utg år svensk översättning: 2012
Köp den till exempel här eller här
För vem? 14 år och uppåt. Högläsning från kanske 8?

Farlig förmåga

Den här boken hade jag varit nyfiken på ett bra tag och läst om långt innan jag fick den i min hand. Och när den väl kom i min hand...så var det inte alls i min hand den kom utan i min bokhylla tillsammans med andra måste-läsa-nu-böcker. Och där blev den, skam till sägandes, liggande alldeles för länge. Jag var helt enkelt inte sugen "just nu". När jag väl satte igång att läsa den så var det under en vecka i mitt liv när det var särskilt många får-inte-glömma-saker och åka-iväg-på-annat-på-kvällarna. Så bokstackaren fick absolut inte den uppmärksamhet den kanske ville ha. Jag kom inte in i den. Inte förrän efter halva boken, och då fick jag en stund över att sträckläsa ut den. Det är inte riktigt en sträckläsningsbok, det var nog mer det att jag ville bli av med den. Så, nja, jag hann aldrig bli särskilt förtjust i den. Och den har inte lämnat många intryck efter att jag har läst färdigt den heller.

Det var ju en himla lång inledning bara för att säga att jag nog blev lite besviken. Fast allting blev jag inte besviken på. Miljön och tiden gillar jag. Cate och hennes systrar lever i New England mot slutet av 1800-talet i en slags parallell historieutveckling. Kvinnorna (eller rättare sagt häxorna) hade makten förr, och då fick flickor utbildning, kvinnor kunde bestämma över sig själva, jobba med det de ville och gifta sig med vem de ville. Men för hundra år sen eller så, så störtades häxorna och Brödraskapet tog över. Alla häxor skulle has ihjäl, flickor får numera ingen utbildning och får när de är 16 välja mellan att gifta sig (för det mesta med någon som Brödraskapet utsett till dem) eller att gå in i Systraskapet. Brödraskapet lever i enlighet med Guds lagar. Alla ska gå i kyrkan, alla ska lyda Gud (eller rättare sagt ska alla lyda det som Brödraskapet tolkar är Guds lag och vilja). Kvinnor ska inte bry sina små söta huvuden med besvärligheter utan mest frukta Gud och göra sig vackra för sina makar (dock utan att hänfalla till högfärd och flärd, förstås). Och fortfarande lever alla kvinnor och flickor i skräck för att Brödraskapet ska anklaga dem (oftast fast de är oskyldiga) för att vara häxor, och avrätta dem eller låsa in dem på sinnessjukhus. Det händer ofta.

Jag blir så frustrerat arg när jag läser om Brödraskapet. Visst, just de är påhittade. Men deras motsvarighet, och samhällen liknande det Cate lever i finns fortfarande i vår egen värld. Och har funnits genom tiderna. Förtryck och skräck - allt under sken av olika gudars påbud.

Cate lever i ständig skräck för Brödraskapet och deras spioner, för hon och hennes två yngre systrar är faktiskt häxor. Skulle Brödraskapet få reda på det finns det inget hopp om räddning. Hon är försiktig - men det är inte hennes systrar. Cate ägnar sitt liv åt att skydda dem, men de tycker mest hon är jobbig som håller dem tillbaka när de bara vill ha lite mer spänning i sina liv. Cate ängslas och ängslas, fast det hon ängslas för allra mest är förstås det faktum att hon snart fyller 16 och måste välja mellan äktenskap och Systraskapet. Hon vill inte något av det. Hon har någon som skulle vilja gifta sig med henne, men hon är inte riktigt säker på att hon vill gifta sig med honom och flytta iväg med honom (för hur skulle hennes systrar klara sig då, obetänksamma som de är?). Ett gudfruktigt liv inom Systraskapet låter å andra sidan riktigt trist (och farligt om man råkar vara en häxa). Och så mitt i alltihop så blir hon kär i någon annan, som liksom inte passar in i planerna alls. För att inte tala om att hon upptäcker att hon själv troligen är Häxan-som-kommer-att-förändra-världen i en urgammal profetia. Vad göra, vad göra??

Varför gillar jag inte stackars Cate, då? Jag gillar ju häx-idén, och Brödraskaps-tyranni-idén, och profetian och allt det där. Jag vet helt ärligt inte. Kanske för att hon ältar. Kanske för att hon låter systrarnas väl och ve gå ut över sig själv och hela sin framtid. Jag har så svårt att se henne framför mig nu när boken är färdigläst. Jag tror nog att det egentligen inte är något fel på Cate och boken, utan att det i stället är ett sånt där tillfälle när lässituationen gjorde att jag fick fel intryck av boken.

Och ett p.s som nästan kan vara en spoiler fast nog ändå inte: Jag blev så himla irriterad på slutet! När jag fattade varthän det barkade blev jag så arg att jag inte ens läste sista kapitlet. Jag ögnade igenom det bara för attt se om det verkligen blev som jag trodde. Och det blev det. Smällde igen boken och var sur. Och, ja, det kan nog också vara en anledning till att jag inte gillar Cate.

Titel: Farlig förmåga
Serie: Systrarna Cahill
Orginaltitel: Born Wicked
Översättning: Jan Risheden
Utg år: 2013
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 12 - 17 år

Känslan av ett slut

Vi har läst den här boken i min bokcirkel. Jag tyckte inte om den. Men det här är ingen sågning av boken, bara ett konstaterande att det absolut inte är min typ av bok. Den har fått priser, bra recensioner och verkar allmänt omtyckt, så det är säkert en bra bok för dem som gillar korta böcker med precist språk, där funderingar över livet och det egna jaget har större tyngd än handling och miljö. Men jag tyckte den var riktigt tråkig.

Tony har gått i pension efter ett vad man förstår hyfsat liv. Hyfsat jobb, hyfsad lön, hyfsat äktenskap, hyfsad skilsmässa. Inga större katastrofer, ingen dramatik, bara ett vanligt liv. Och nu sitter han och tänker tillbaka på sina ungdomsår i England på 1960-talet. Han hade tre kompisar under skoltiden som han tyckte sig stå nära. Och när han sedan började på universitet hade de fortfarande kontakt ett par år men tappade väl liksom bort varandra så småningom när vuxenlivet satte igång. Första året under universitetstiden hade Tony dessutom sällskap med en flicka som hette Veronica. Inget dramatiskt där heller. De hängde ihop, hon ville inte ha sex innan äktenskapet, de gjorde slut (fast det verkade mest vara för att de tröttnade på varandra och inte det där med sexet). En tid senare fick han ett brev av Adrian, en av skolkompisarna, att han nu var tillsammans med Veronica, och undrade om det var OK med Tony. Tony skickade först ett vykort med ungefärligt meddelande att "OK, kompis, kör på" men ett par veckor senare ett längre brev som var ganska argt och ungefär lydde att "hoppas ni trivs med varandra, otäcka typer". Ett par månader senare tog Adrian sitt liv.

Sen gick livet, och nu har Tony blivit testamenterad lite pengar och Adrians dagbok. Av Veronicas mor, vilket är lite mystiskt eftersom Tony knappt minns henne och ju bara hade ett års förhållande med Veronica för ett helt liv sedan. Och det är den här dagboken, eller det faktum att han inte får den här dagboken av Veronica som har den i sin ägo, samt att få läsa om det där arga brevet som han skickade till Adrian och Veronica då för 50 år sen eller så - det är det som får honom att försöka minnas sin ungdom igen. För frågan är nämligen om han verkligen har fått rätt uppfattning om hur det var då för så många år sen. Hur var förhållandet med Veronica, egentligen? Och med kompisarna? Hur minns de honom?

Det som jag kan tycka är intressant är det här med hur man minns sitt liv och vad om påverkat minnena. Mina egna barndomsminnen verkar ofta skilja sig från min brors barndomsminnen av samma händelser t ex, och varför minns vi olika? Men det räcker inte med såna här funderingar för att få mig att uppskatta boken som mest känns grå och händelselös. På min upplaga finns ett citat från Borås Tidning på baksidan: "Inget mindre än ett mästerverk!...Något så infernaliskt spännande minns jag inte när jag läste senast." Själv läste jag boken till slut utan att tycka att det var en gnutta "infernaliskt spännande" någonstans whatsoever. Mer tänkvärt, kanske. Om jag hade orkat bry mig.

Titel: Känslan av ett slut
Författare: Julian Barnes
Orginaltitel: The Sense of an Ending
Översättning: Mats Hörmark
Köp den till exempel här eller här

Läsfunderingar 9 - yrkesrang

När jag nyligen läste Flickan under jorden så började jag ännu en gång undra och fundera över rangordningen inom polisen. Det liksom bara förutsätts att man ska känna till vem som står över vem. Nelson i Flickan under jorden är kriminalkommissarie, och då har han gjort en viss karriär. Men vad jag förstår kan han gå ännu längre och få en annan titel (som jag har glömt vilken det var, för jag har lämnat tillbaka boken nu och kan inte kolla). Kriminalinspektör är lägre än kommissarie. Och konstapel är allra lägst. Tror jag. För sen kommer de där som kallar sig assistent. Polisassistent - och vad är då de? Har de också polisutbildning? Varför är vissa assistenter och andra konstaplar? Vet alla andra i hela världen om detta av sig själva utom jag?

För att inte tala om det här med präster. Prästernas rangordning verkar vara en hel vetenskap, men återigen en hel vetenskap som man förväntas känna till. Det gör inte jag. Känner till den, alltså. Jag tror inte på några gudar och går aldrig i kyrkan (om inte musikskolan har konsert där och min dotter ska spela fiol). Vad jag däremot förstår av att läsa böcker och tidningar är att det går att göra karriär inom prästvärlden. Och visst, jag fattar att biskop är högst. Eller ärkebiskop. Eller påve och kardinal om det handlar om en katolsk karriär. Men sen...prost, kyrkoherde, komminister - jag har ingen aning. Men känner det som att "det borde jag veta" när jag läser böcker.

Läkarvärlden är inte så svår. Det är ganska tydligt vem som har högst rang av en överläkare och en underläkare. Kunde inte poliserna och prästerna ta över detta? Överpolis och underpolis? Så att jag har rangordningen klar för mig när jag läser?

Trollkarlen från Oz

Det har gått ett antal år nu utan att jag har kommit till skott. Jag har läst referenser till denna bok så många gånger att jag börjar tro att alla i världen har läst den utom jag. Dottern har spelat låtar ur musikalen som grundar sig på boken, Stephen King gödslar med hintar till handlingen i den i sina böcker och jag har tänkt så många gånger att Nä Nu Jäklar Måste Jag Läsa Trollkarlen Från Oz.....!!

Och nu har jag gjort det. Äntligen. En jättefint illustrerad nyutgåva, stor, vacker och med tjocka blad, och jag har haft den som högläsning för mina två barn. (för det var inte nog med att jag själv kände att jag behövde läsa den - min dotter har tjatat sig blå om filmen, musiken, boken...kan vi se, läsa, höra??)

Och vad tyckte jag då om denna enormt kända bok?

Ett ord: Astråkig.

Jamen förlåt mig ungefär halva världen med framförallt den amerikanska kulturen allra längst fram, men jag tyckte inte om den. Jag tror nog att detta kan vara den mest överskattade bok jag någonsin läst. Ever.

Flicka lever i Kansas. Hela världen "är grå". Livet med faster och farbror i det lilla huset på de "grå" vidderna är väl tryggt men lite tråkigt. En cyklon kommer och lyfter med sig hus + flicka + hund. Hus landar efter många timmars flygande i landet Oz. Hus landar dessutom på ond häxa som dör plågsam få-hus-på-sig-död. Den onda häxans slavar jublar och hälsar flicka som sin hjälte och ger henne häxans silverskor som tack.

Flicka och hund beger sig mot Smaragdstaden för att fråga trollkarl om han kan hjälpa dem hem till Kansas. Flicka och hund följer gul tegelstensväg. Flicka och hund träffar
1. Fågelskrämma - vars högsta önskan (som vi får höra om ca 1457 gånger) är att få en hjärna.
2. Gubbe gjord av plåt - vars högsta önskan (som vi får höra om ca 1389 gånger) är att få ett hjärta.
3. Ett lejon - vars högsta önskan (som vi får höra om ca 1273 gånger) är att bli modig.

Sällskapet färdas till Smaragdstaden. På vägen hamnar de i diverse problematiska situationer som alltid löses hastigt och lustigt, ofta av någon annan än de själva. Det hinner aldrig bli spännande innan faran i fråga är över.

Sällskapet anländer till Smaragdstaden, träffar trollkarl som vill att de ska ha ihjäl den onda häxan av Väst innan han hjälper dem med något alls. De reser till Väst, har ihjäl onda häxan lika hastigt och lustigt som alla de andra problemen/fienderna övervunnits, (de häller en hink vatten på henne och då smälter hon. Så var det med det.) reser tillbaka och inser att trollkarlen inte är en trollkarl utan en fejk. Reser i stället till ännu en häxa, som är god, och som fixar flicka hem till farbror och faster och grått land i Kansas. Fågelskrämman blir kung i Smaragdstaden, Plåtman blir kung i landet i väst, lejonet blir skogens konung och trollkarlen far iväg med en luftballong.

That's it. Och ja, det var länge sen den skrevs, och ja det är säkert symbolik i den, och ja det är en modern folksaga och ja, det finns säkert tusen smartare saker att säga om den. Men jag - jag höll på att gäspa käkarna ur led. Så det så.

Titel: Trollkarlen från Oz
Författare: L. Frank Baum
Illustrationer: Robert Ingpen
Orginaltitel: The Wonderful Wizard of Oz
Översättning: Christina Westman
Utg år (denna upplaga): 2011
Köp den till exempel här eller här
För vem? Högläsning från 7 år.

Spinnsidan

Nu har jag lyssnat på tredje boken om Mirjam och Hervor. De dricker fortfarande lika mycket kaffe och Hervor svär fortfarande lika friskt. Jag tycker fortfarande om att höra om dem men blir precis som när jag lyssnade på Svartvinter rätt irriterad på tilltaget att ha två olika uppläsare. Det mesta läses av Susanne Alfvengren, men Hervors partier läses av Gun Olofsson, och jag blir störd när det växlar mellan rösterna.

Mirjam och Hervor är tillbaka i Karpe Kviar, den lilla byn mitt på Gotland där de bor i ett ombyggt kapell. Hervor håller på med sitt häxeri (fast man får mest läsa om att hon samlar på örter i skogen), Mirjam vikarierar lite som läkare på Hemse vårdcentral (fast det får man inte läsa ett dugg om) men tänker sig mest att ägna tid åt sin nya syssla: aurateckning. Fast allra mest tycker jag nog att de säger att "nä nu är vi värda en paus, lite kaffe/rabarberkaka/pilgrimsmusslor/konjak/sparris/ärtsoppa...." och så sätter de sig i köket/på verandan/ute i trädgården/på yttertrappan/i kökssoffan och myser. Det är detta som är böckerna om Hervor och Mirjam, och jag med mitt tonårsbarn/hittamiddagstidöverhuvudtaget/körahitochditmedbil/jobba/börintesmåäta/svensson-liv känner att jaha!? Kan man leva så? Så orättvist! Fast det är ju just det där livet som gör att jag trivs med att läsa om Hervor och Mirjam. Drömmen om det där lugna livet, alltså.

Men, åter till Karpe-Kviar-miljön. Det finns ett antal människor som behöver hjälp av Miriam och Hervor. Lille pojken Emanuel, till exempel, som bor i ett hus i närheten tillsammans med sin moster Kajsa. Mostern är riktigt vidrig mot honom. Dessutom fuskar hon i häxeri-branschen, och det retar Hervor. Och så har vi bleke Bosse som är så handlingsförlamad att jag nästan vill skrika när jag läser om honom. Hans fru har kört ut honom ur det fina lilla huset i Visby (fast det är hans föräldrahem och inte hennes). Hon har tagit kontroll över alla deras pengar och ger honom bara en liten summa varje månad att klara sig på. Hon jobbar inte själv, utan lever på Bosses lön. Och nej, Bosse super inte, knarkar inte eller är inte den misshandlande typen. Det är bara Loella, frun, som är onyanserat ond. Bosse går bara runt och är dyster och tycker livet är pest - men han låter henne hållas för "hon är så jobbig när hon blir arg". Och skilsmässa vill hon inte gå med på.

Förutom Bosse och Loella (Kruella som de kallar henne), Emanuel och Kajsa så finns det några till som har små eller stora problem. Det är bra. Inte att de har problem, utan för att det är människorna det handlar om i den här boken. Olika, mer eller mindre märkliga, vanliga eller ovanliga personer och deras relationer med varandra. Det är roligt och det är mysigt. Bra så.

Sen kan jag känna att det där lite övernaturliga inslaget, med Miriams affirmationer och Hervors förbannelser, aurateckningen och det där, det kan bli lite för bra ibland. Allt annat i boken är så jordnära, med dassrenovering och rabarberpaj, och så kommer det där. Häxmässa på valborg och magiska effekter av örter. Men samtidigt hade ju framförallt Hervor inte varit den karaktären hon är om hon inte vore Lapplandshäxan, så jag är lite kluven.

Titel: Spinnsidan
Författare: Marianne Cedervall
Ljudbok - uppläsare: Susanne Alfvengren + Gun Olofsson
Förlag: Natur & Kultur
Köp den till exempel här eller här

Läsfunderingar 8 - Flickböcker från 50-talet

När jag var liten hade jag även ett antal av min mammas flickböcker i bokhyllan. Inte så många, kanske 3-4 stycken. En av de där läste jag många, många gånger. Den handlade om en internatskola i England, och jag måtte ha tagit stort intryck för jag minns bestämt att jag döpte några av mina gosedjur (jag var väl i 10-årsåldern) efter personerna i boken. Till exempel fick en liten häst som var ful och dum heta Arabella efter någon tjej i boken jag inte tyckte om.

Ju större jag blev sen, desto mer fundersam över den där skolan blev jag. Det var inte vilken internatskola som helst, utan den hade alldeles speciella regler. Det var en strikt rangordning mellan eleverna, mindes jag, där ordningsmännen kom högst och närmast var att jämställa med presidenter eller något. Och så mindes jag bestämt det där med pengarna och godiset. Nämligen fick alla eleverna på skolan efter lov och helger lämna alla pengar och allt godis de fick i en stor gemensam låda för hela skolan. Sen delades det ut en liten summa/hög med godis till varje elev. Exakt lika mycket till alla. De dumma baddies-eleverna försökte gömma undan både pengar och godis och dem skulle läsaren vara arg på.
Mindes jag verkligen rätt? När jag var i tonåren ville jag läsa om boken för att kolla - men då var den spårlöst försvunnen. Den hade väl någon gång packats undan, eller försvunnit i någon flytt eller så.

Sedan dess har jag tänkt tillbaka på den där internatskoleboken många gånger. Var det verkligen så hård rangordning som jag mindes? Lämna alla pengar? Även födelsedagspengarna från mormor?

Och så slog det mig häromdan: jamen Carolina! Varför letar du inte upp boken på nätet? Det borde ju gå.
Och det gjorde det ju! Jag mindes en speciell detalj - att skolan hette Whiteleaf eller något liknande. Och efter en stunds letande hittade jag boken. Det var första boken i en hel serie, som dessutom var skriven av en så pass känd författare som Enid Blyton: Naugtiest Girl in School. På svenska hette serien Kicki-böckerna.

Och den går fortfarande att köpa på AdLibris! Gissa om jag ska beställa!?

This House is Haunted

Jamen kolla framsidan!! Den andas skräck, viktoriansk tid, läsmys. Och så är det John Boyne som har skrivit! Det här var förstås en givetvis-läsning för Carolina. Blev jag nöjd, då?

England, 1800-tal - check
Stort hus på landet som har sett bättre dagar - check
Gruvliga familjehemligheter - check
Ung kvinna som anländer till hus - check
Små bleksiktiga barn som tycks se mer än andra kan se - check
Svarta, stora, dreglande hundar med mord i blicken - check
Plötsliga oförklarliga vinddrag - dubbelcheck
Spännande story - check
Läskigt så att jag inte kunde sova efter - .....(okryssad ruta)

Eliza Caine anländer till Gaudlin Hall. Hon har fått anställning som guvernant, fast anställningsformerna är väldigt oklara. Hon vet inte ens hur gamla barnen är som hon ska ha hand om, eller hur många de är, eller vad hennes arbetsgivare egentligen heter. Anställningen gick nämligen mycket snabbt - hon såg en annons i tidningen, skrev ett brev någon dag senare, fick ett svarsbrev två dagar senare att hon var anställd omgående och dagen efter var hon på väg till Gaudlin Hall. Hennes far dog precis (och det var för övrigt Charles Dickens fel, faktiskt) och hon vill bara lämna London och allting så fort som möjligt.

När hon kommer fram till godset är det (givetvis) en mörk höstkväll. Inne i huset finns bara de två barnen hon ska undervisa: Eustace och Isabella. Inga vuxna. Inga föräldrar, ingen kökspersonal, inga pigor. Och barnen påstår att hon är den enda ansvariga vuxna personen i deras närhet. Eliza fattar ingenting. Uttröttad går hon och lägger sig i sin stora, stora himmelssäng. Sticker belåtet ner fötterna djupt ner i sängen - den är så lång att man inte nuddar sänggaveln och alltså sträcker hon på sig ordentligt. Varpå hon känner att ett par händer tar tag om hennes fotleder och drar henne neråt...

Där börjar spökandet. Givetvis tror hon morgonen efter att hon har drömt det hela, och beger sig in till byn för att få  lite svar på alla sina frågor av vuxna förnuftiga människor. Vem har anställt henne? Var är barnens föräldrar? Men så fort hon nämner för folk var hon bor så vill de inte längre prata med henne. Inte ens advokaten, som tydligen ska ha hand om Gaudlin Halls affärer, vill prata med henne. Och i huset fortsätter oförklarliga saker att hända.

Det är spännande. Men trots miljön, och bokens framsida som tydligt signalerar "läskigt!" så tycker jag att det hela blir mer en spännande thriller än något annat. Eller en pusseldeckare. Ledtrådar till familjens historia släpps ut i jämnt tempo genom hela boken, och givetvis kan man inte sluta läsa eftersom man måste få veta. Men särskilt läskigt blir det egentligen aldrig.

Titel: This House is Haunted
Författare: John Boyne
Utg år: 2013
Köp den till exempel här eller här
För vem? 15 år och uppåt

Den vita kaninens fru

Jag packade just upp ett paket nya böcker på biblioteket där jag jobbar (och ja, det är det roligaste av allt). Bland annat (Siri Sponts nya! Salmsons nya!!) en bonke bilderböcker. Och jag vet att jag tjatar om att "jag har valt bort att skriva om bilderböcker på min blogg" och så gör jag det ändå med jämna mellanrum för att jag inte kan låta bli. Det här är ett typiskt sånt fall där jag inte kan låta bli, för OJ vilken pärla som låg bland de nya böckerna.

Missa inte den här!!!

Den är alldeles fantastisk! Den handlar alltså om frun till den vita kaninen i Alice i Underlandet - alltså han som alltid är så sen och kollar på klockan. Och den innehåller mängder med referenser till Alice i Underlandet, förstås. Men allra mest handlar det om själva kaninfrun och hennes stressiga liv som småbarnsförälder. Varje bild är ett fullständigt underbart kaos av grejer som händer i det kaninska hemmet. Små detaljer, roligheter och stora katastrofer (Alice fot som tränger sig in i huset precis under dammsugningen). Boken är dessutom ganska rejält tilltagen i formatet så bilderna är stora. Man kan sitta och kolla hur länge som helst på varje bild. Själva texten är ganska kort - fru kanin sitter och skriver i sin dagbok om sitt liv som inte riktigt har blivit vad hon drömde om när hon var ung. Hon bara lagar mat, sköter om hemmet och ser efter barnen. Och mannen bara springer runt och har det stressigt på jobbet - ibland undrar hon om han ens ser henne längre.

Men bilderna...åh, jag blir helt lyrisk. Ta bara det fantastiska uppslaget över etthundra (!) olika sätt att tillaga morot som mamma kanin vill locka äldsta dottern att äta något med: nr 79 "R2-D2-morot", nr 13 "Snickarlåda med morot", eller nr 44 "Morotsswiss". Eller bilderna på det nya och jobbiga husdjuret som är en katt. En Cheshire-katt. "Det är möjligt att den kommer från Cheshire, Hampshire, Yorkshire eller Zouloushire, men jag vill ändå inte att den går omkring med sina smutsiga tassar här."

Eller ni vet den där mystiska larven i Alice-filmen? Som sitter vid en svamp och blåser rökringar och frågar "vem ärrrr duuuuu?" Han har en fru. Med papiljotter i huvudet. Som lutar huvudet ut från köksfönstret och ilsket skriker på sin man. Tvätten (tröjor med många hål för larv-fötterna) hänger ut från ett annat fönster.

Nu får jag sluta. Men måste säga en gång till: MISSA INTE den här boken!!!

Titel: Den vita kaninens fru
Författare och illustratör: Gilles Bachelet
Orginaltitel: Madame le lapin blanc
Översättning: Tove Edling och Carina Gabrielsson Edling
Utg år: 2013
Förlag: ABC forlag
Köp den till exempel här eller här

Stål-Stella superhjälte

Stål-Stella bor i Dockvik, alldeles vid Skuleberget vid Höga kusten. Dockvik finns inte på riktigt, men Skuleberget finns och Höga kusten finns och jag blir alldeles sugen på att åka dit när jag läst den här boken. Det var nog inte det som var meningen, kanske, men det är så det är för mig. Meningen är nog att jag ska tycka det är spännande att läsa om Stål-Stella, och att det ska vara kul att hon är en tjej-superhjälte. Och visst, det tycker jag. Fast inte riktigt lika mycket som jag kanske hade trott att jag skulle göra. Jag läste nyligen Ellen, Sorken och hemligheten av Maria Frensborg och tyckte mycket om den (läs här vad jag skrev), och jag ville att den här skulle vara lite mer som den - underfundig och småfnissig. Men här blir det mer deckarmysterier, och jag gillar det inte lika mycket som Ellen-böckerna. Fast det är fortfarande helt OK.

Stella bor alltså i Dockvik, där hon framlever sina dagar med vanligt tolvåringsliv (äsch - jag vet inte om hon är tolv, men det känns som om hon är det) som att gå i skolan, hänga med bästisen Gustav, klättra i träd eller klättra på Skuleberget och så längta efter att saker och ting ska hända. Det händer verkligen inte mycket i Dockvik. Så när det i den första boken, Den ruttna hämnden, plötsligt har varit inbrott på ICA så blir det fullt pådrag i byn. Förvisso har tjuven inte ens tagit pengarna i kassan utan bara alla surströmmingsburkarna i affären - ändå sätter polisen igång världens utredning med analys av blodspår, avspärrning av brottsplatsen och allt. Byns invånare hänger nyfiket kring affären och hoppas få en glimt av blodfläckarna tjuven lämnade efter sig (skar sig på fönstret). Och Stella känner att det vore trevligt och spännande att bli detektiv. Eller kanske superhjälte. Hon älskar superhjältar.

Och superhjälte blir hon faktiskt! Någon dag efter inbrottet på ICA får hon syn på en tant som går ur en bil vid en parkeringsplats. Tanten ler åt henne, går in i bilen igen och kör därifrån. Innan hon kör vevar hon ner bilrutan lite, och ropar "hej då, Stål-Stella!" till Stella som inte fattar någonting. När tanten kört iväg så står det en plastpåse kvar där bilen stod. Stella tar den med sig och öppnar när hon kommer hem. I påsen ligger en bok, och superhjälte-trikåer. Stella blir Stål-Stella, och har tagit över superhjälte-jobbet för Dockvikstrakten från Stål-Stina som alltså numera har gått i pension.

Och Stål-Stella hjälper till att lösa fallet med den stulna surströmmingen. Det är inte så svårt, för skurken står helt öppet med sin telefon och bestämmer nästa inbrottsträff med sin kumpan medan Stella står och lyssnar. (typ "lördag klockan tio, vi ses utanför ICA, du tar med hammaren och jag tar med handskarna och väskan") Sen går han därifrån med orden "kom nu, Gullan" (som är hunden), "här blir inga brott gjorda". Världens fiffigaste inbrottstjuv alltså... Men Stål-Stella tar bruk av sina superkrafter som hon faktiskt får när hon har dräkten på sig, och sätter dit skurkarna så att det stänker om det.

I den andra boken, Den smutsiga kuppen, känner jag nästan att jag har förflyttats till  min barndoms 70-talsböcker, eller TV-serier. Här kommer Greenpeace skepp The Rainbow Warrior inseglande till Dockvik, och det pratas miljöräddning och naturvård, Östersjönedsmutsning och oljeutsläpp. Dessutom får vi veta att träslöjdsmagistern är ordförande i Vänsterpartiet och fiskar röster till det från konkurrenterna Miljöpartiet, och både Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Greenpeace blir indragna i deckargåtan där någon har tagit alla vänsterskor bland annat. Jag vet inte, jag. Jag gillar nog här-blir-inga-brott-gjorda-tjuven mer.

Men absolut är Stål-Stella ett roligt alternativ till alla LasseMaja-böcker. Eller varför inte till Megakillenböckerna?

Titel: Den ruttna hämnden + Den smutsiga kuppen
Serie: Stål-Stella superhjälte
Författare: Maria Frensborg
Illustratör: Ingrid Flygare
Förlag: Bonnier Carlsen
Utg år: 2013
Köp den till exempel här eller här

Bokbloggsjerka 7-10 juni

Den här veckan frågar Annika i sin jerka:

Hur ”genrebunden” är du? Det vill säga vad förväntar du dig av en bok som är kategoriserad i en viss genre?

Jag är inte helt konsekvent, och därför är väl svaret "nej, jag är inte särskilt genrebunden". Det är klart att jag vill ha kärlek i romantikböcker, spänning i thrillers, en erfaren och desillusionerad kommissarie i polisromaner och en lust att själv gissa vem som "gjorde det" i en klassisk pusseldeckare. Men är det något som kan få mig att tröttna på genrer eller böcker så är det när de blir alltför förutsägbara. Så jag vill ha de förväntade inslagen - men jag vill ha så mycket utöver det. Och så vill jag gärna bli överraskad. Jag vill att någon vänder uppochned på begreppen.

Åsa Larssons deckare, t ex. Hon vänder väl inte uppochned på begreppen, men hon gör så mycket mer av personerna, miljöerna, livsberättelserna så att själva deckeriet inte alls blir det viktiga.

Eller en av mina favorit-genrer: fantasy. Där förväntar jag mig ett antal saker:

• det ska utspela sig i en annan värld (det kallas ibland "high fantasy" och utmärks av att det absolut inte är någon från vår egen värld som på något sätt transporteras iväg till någon annanstans). En värld med en egen och komplicerad historia sedan tusentals år tillbaka.
• det ska finnas kartor över den här världen i början eller slutet på boken
• det ska finnas magi på något sätt
• det ska finnas varelser som inte finns på riktigt. Drakar, goblins, trädmänniskor
• det ska vara lite medeltidsstuk över det hela. Värdshus, lägereldar, svärd/yxor som vapen, hästar som fortskaffningsmedel

Men skriver man en bok som följer punkterna ovan helt regelmässigt så blir det ofta en tråkig fantasy. Det som gör en fantasybok bra i mina ögon är när författaren gör något nytt och annorlunda av de givna förutsättningarna. Ett annorlunda och spännande magi-system, till exempel. Eller berättelsen sedd från the-bad-guy's ögon. Eller alla vanliga inslag men så skrivet med en stor portion humor.

Men konsekvent är jag inte. Och hur kul det än är med överraskningar, så märker jag ändå att jag tydligen är genre-bunden i de fall när jag blir besviken på en bok för att den inte alls var det som den utgav sig för att vara. När en fantasy egentligen är någon slags dammig militärhistorisk avhandling. När jag inte ens får lite lyckopirr av en romantisk bok. När en thriller blir mer politik och tekniska termer.

Efter ett långt svamlande inlägg blir alltså mitt svar egentligen ett enda stort VET INTE.

Flickan under jorden

Jag gillar Ruth. Och jag gillar den här boken. Inte så mycket som jag hade hoppats, men jag gillar den helt OK. Och allra mest är det för att jag gillar att läsa om Ruth. Ganska direkt känner jag mig som hemma hos henne, och på något sätt i sättet som texten är skriven på. Något får mig att trivas, och så vill jag gärna ha det när jag läser en bok.

Ruth är arkeolog. Undervisar i arkeologi på universitetet i Norfolk, och bor i en liten stuga mitt ute på de ödsliga saltängarna där det mesta av bokens handling avgörs. Hon har föreläsningar, läser artiklar, läser böcker, klappar sina katter, klär sig helst i svart och vågar inte ställa sig på vågen för att vågen förmodligen säger det den brukar säga: du väger för mycket. Och hon är en person som verkar helt osannolik att bli indragen i en mordutredning. Men det blir hon. En dag står en man utanför hennes arbetsrum på institutionen och hon ser direkt att han inte hör hemma på universitetet. Han ser liksom för farlig ut. Det är Nelson, och han är kriminalkommissarie. Man har hittat ett skelett ute på saltängarna, och han behöver Ruths expertis för att avgöra om skelettet är nutida eller inte. Det är det inte - benen härrör sig från järnåldern. Ett antal tusen år fel för att kunna vara skelettet efter den flicka som försvann från trakten för tio år sen, och som Nelson lett utredningen för att finna.
Ruth återgår raskt till sitt saltängs-klappa katt-lyssna på mammas tjat i telefonen-föreläsningsförberedelser-medelålders-akademiker-liv. Men Nelson hör av sig igen, för nu är det ett barn till som är försvunnet, och han behöver Ruths hjälp om mytologi och sånt. Det har nämligen kommit ganska många brev där någon som kanske är mördaren antyder var flickan är (eller flickorna som det ju handlar om nu). Och Ruth blir helt indragen i det hela. Med hela sitt saltängs- och arkeologliv.

Jag trivdes som allra bäst i början på boken, när Ruths liv var tämligen normal och händelselöst. När mordgåtan började ta över och det började misstänkas hit och hotas dit - ja då tappar jag faktiskt lite intresset. Det är nog lite mig det är fel på snarare än boken, för en deckare bör ju kretsa kring en mordgåta? Men jag vill ha mer av personerna. Mer om Ruth, och för all del mer om Nelson. Men de försvinner in i allt det andra. Och tyvärr tycker jag inte att mordgåtan är spännande nog för att fånga mig. Eländigt nog var det också så att jag mycket tidigt fick en aning om att "aha! det där tror jag är mördaren!". Sedan hände det fler saker som fick mig ännu mer säker på min sak. Och så....i slutet så hade jag rätt. Det var den jag trodde. Och så vill jag INTE ha det i en deckare. Jag vill bli överraskad.

Men jag vill ha mer av Ruth. Av myter och spår efter människor som levde för tusentals år sedan. Jag har en känsla av att senare böcker om Ruth kanske har mer av det jag vill ha, och mer komplicerade mordgåtor. Så jag fortsätter definitivt att läsa serien.

Titel: Flickan under jorden
Författare: Elly Griffiths
Orginaltitel: The Crossing Places
Översättning: Carla Wiberg
Förlag: Minotaur
Utg år: 2009
Köp den till exempel här eller här

Läsfunderingar 7 - urgamla ruiner

Jag läser just nu två böcker som väl egentligen är totalt olika: Spinnsidan av Cedervall och Flickan under jorden av Griffiths. Men i bägge böckerna förekommer det mer eller mindre ruiner, eller spår, av människor som levde för mycket länge sedan. Hervor trampar rätt ut i den gotländska skogen och sitter och dricker sitt morgonkaffe där när hon får en syn. Platsen där hon sitter är nu ingen skog - det är en samling hus, och hon ser människor röra sig mellan husen. Hon förstår att det är minnen från platsen hon sitter på, fast det hände för flera hundra år sedan. Människorna har sedan länge övergivit stället och nu är det alltså mitt i skogen. Ruth å sin sida är ju överlycklig över att hitta pålar som är nedstuckna i saltängarna vid havet - pålar som visar att det gick en slags väg här för tretusen år sen eller så. Och hon hittar offerplatser och vallar sen den tiden.

Detta - att hitta spår av människorna som levde för så länge sen - fascinerar mig något oerhört. Hittar jag själv någon gammal husruin i skogen kan jag bli stående i funderingar där löjligt länge. Hur var det då? Hur såg det ut då,  när inte skogen hade täckt allting? Eller när jag står vid någon gammal kyrkoruin i Visby. Eller uppe på Stenshuvud där det ska ha funnits en försvarsborg av något slag för riktigt länge sen. Eller när jag går in i Kungagraven i Kivik som är en enorm hög av sten som folk från andra trakter burit dit en och en (om jag minns det rätt från faktatexterna). Varför gjorde de det? Säkert lika självklart för dem som raketerna på nyårsafton för oss nu, men tänk att det kan falla i glömska?

Ett hus. För länge sen.

Kungagraven i Kivik

Just Spinnsidan lyssnar jag på när jag springer. Och i skogen där jag ofta springer finns det över ett ganska stort område mängder av jordvallar, eller övervuxna murar, som anas under alla gamla löv som ligger på marken. Där finns små och stora kullar. Området ligger vid en sjö, och jag tänker att här var det ett viktigt område förr. Här bodde många människor. Här fanns hus, stenmurar, handelsplatser...Jag bara önskar jag kunde få en liten kort glimt av hur det var.

Nu bärs jag iväg och börjar (som alltid) skriva för långt igen, men: Det här är något jag älskar när det förekommer i fantasy. Vi har en annan värld, och i den anas förekomsten av tidigare civilisationer som glömts bort. Ruiner, bortglömda vägar, berättelser som blivit till barnsagor eller visor. Sagan om ringen är proppfull med sånt. Wheel of Time också. I svenska Ondvinter kan urgamla vägar väckas till liv av dem som är av blodet, likaså offerringar från förr.

Jag kanske har valt helt fel jobb. Jag kanske skulle ha blivit arkeolog i stället?

 

 

Lord of Chaos

Jag har tagit mig an det stora projektet att läsa om Wheel of Time. Här kan du läsa mer om det...

Det här inlägget ska du inte läsa om du tänker läsa Wheel of Time men inte har gjort det förut FÖR DET ÄR FULLSMOCKAT AV SPOILERS!!

Lord of Chaos är sjätte boken om Rand & Co. Och helt ärligt så är den himla händelselös. Rand sitter och suckar över livet i Caemlyn och han sitter och suckar över livet i Cairhien (han har ju kommit på hur man gör en portal, så han skulle kunna fara runt i världen en hel del. Men han hoppar från Caemlyn till Cairhien. Från Cairhien till Caemlyn. Upprepa XX gånger.) Han träffar Aes Sedaier som försöker vara stöddiga mot honom, och till sist dessutom stoppar in honom i en låda och bär iväg med honom mot Tar Valon för att liksom ha en tam Draken Återfödd i en hörna där. Eller nåt. Han hoppar med jämna mellanrum också iväg till Bondgården och kollar på när Mazrim Taim lär upp män som kan använda kraften till rena dödsmaskinerna. Han verkar inte gilla vare sig Taim eller dödsmaskinerna. Han vill ge tronen i Andor och Cairhien till Elayne som inte vill ta emot den ("för den är redan min, faktiskt, så du kan inte ge den till mig, dumma karl"). Och så fajtas han med Lews Therin. Lews Therin är ju den ursprungliga Draken, mannen som orsakade Världsfallet för sisådär 3000 år sen. Och Rand är Draken Återfödd. Alltså är det rätt logiskt att Rand kan höra på Lews Therins röst inuti sitt eget huvud. Problemet är bara att Lews Therin inte riktigt kan gå med på att att han egentligen är död, att han bara är en röst i någon annans huvud. Lews Therin vill vara med och bestämma. Döda lite folk som han inte gillar. Och Rand, den dummingen, låter honom inte göra det. Så det pågår lite interna strider i Rands huvud. Inte konstigt då kanske att han boken igenom sitter på tronerna i Caemlyn och Cairhien och funderar över livet.

Morgase, Elaynes mamma och tillika egentligen drottning av Andor, tråkar runt i Amadicia hos de läskigt rentvättade vitrockarna och är bara tråkig. Alla tror hon är död, alla tror att det är Rand som haft ihjäl henne och så går hon bara runt där och är mjäkig. Gäspar käken ur led när jag läser om henne. Nynaeve och Elayne trampar bara runt i Salidar och gnisslar tänder över att Salidar-Aes Sedaierna inte får tummarna loss. De vill ju ut och leta Väderskål! Det enda som är lite fräckt är att Egwene blir utsedd till Amyrlintronande. Och att hon är tänkt att vara någon slags marionett till Aes Sedaierna är klart - men vad man förstår är att hon tänker ta över tyglarna mer än de väntar sig. Jag väntar mig storheter här. Och ja just det ja - Nynaeve lyckas hela den släckte Logain. Och även Siuan Sanche och Leane. Logain vill jag läsa mer om. Min (som i sig själv är i princip lika tråkig att läsa om som Morgase) har ju sett tecken i hans aura som berättar att han kommer att bli något stort och mäktigt.
Och på tal om stort och mäktigt - Mat får inte alls briljera i den här boken. Han bara sitter och tjurar, tycker jag. Och så får han dessutom lämna Röda Handen åt sitt eget öde och i stället baby-sitta Nynaeve och Elayne när de äntligen får komma iväg för att leta Väderskål. Han ska ju vara general och lägga upp listiga planer för fältslag och sånt!

Helt sammantaget så är den här boken alltså SEEEEEEG. Fast jag har redan lånat hem nästa bok A Crown of Swords och är sugen på att börja med den. Det är så att jag tror att den var den sista jag läste då när jag läste serien första gången, och att jag sedan ska ha gjort själva omläsningen. Sedan är det otrampad jord i Rand-land för mig. Äntligen.

Titel: Lord of Chaos (bok 6 i Wheel of Time)
Titel i svensk översättning: Fursten av kaos + Svarta tornet
Författare: Robert Jordan
Köp den till exempel här eller här

Ett tungt erkännande

Jag har blivit utmanad av Janina på Bläddra! Bläddra! att visa upp mina tegelstenar... Och jag får ju glatt erkänna att jag är en sån där som blir lycklig av tjocka böcker. Vilka löften, liksom!

Utmaningen går ut på att visa 5 tegelstenar i min hylla som jag har läst, och 2 som jag inte läst. Några extremt tjocka tegelstenar har jag som är av typen Jane Austens samlade verk och Shakespeares samlade verk som jag har köpt bara för att jag inte kunde låta bli att äga såna praktgrejer. Men de får inte vara med här. Det får däremot de här:

5 tegelstenar jag har läst:



Anne Bishop - The Black Jewel Trilogy (1204 s) - en av de bästa fantasy-trilogier jag har läst. Någonsin.

J.R.R. Tolkien - Härskarringen (1222 s) - en fantastiskt vacker utgåva med hela trilogin, med illustrationer av Alan Lee. (de illustrationerna man tydligen utgick från när filmerna gjordes)

Lars Widding - Karolinersviten (992 s)

Vikram Seth - En lämplig ung man (1239 florstunna s)

Patrick Rothfuss - The Wise Man's Fear (994 s) - bok två om Kvothe där bok ett heter The Name of the Wind och också är lite tegelstens-wannabee.

2 tegelstenar jag inte har läst:

James Joyce - Odysseus (746 s) - någon gång ska jag. Någon mycket regnig sommar.

Jack Vance - The Complete Lyonesse (1000 s) - en fantasytrilogi där jag faktiskt har tagit mig igenom bok 1, men det tog sådan väldig möda och jag blev inte helt begeistrad så bok 2 och bok 3 får vänta. Ganska länge troligen.

Själv utmanar jag Annas bokblogg och TinaO. Show me your tegelstens!