Berlinerfrukost

Bloggen har tagit lite semester och befinner sig just nu invid Spree i Berlin för frukost.

Eleanor & Park - helt underbar bok

Åh, denna bok! Den borde ordineras till människor som av olika anledningar behöver bli lite gladare.

Jag slukade den. Jag älskade det skiftande berättarperspektivet som för varje kapitel skiftar mellan Eleanor och Park. Jag gillade alla personerna som fanns i huvudpersonernas närhet. Eller, jag gillade inte alla (Eleanors styvfar ville jag helst sätta i en enmansfarkost enkel resa Jupiter, och hennes mamma skulle jag vilja ruska om), men jag gillade beskrivningarna av dem. Parks bästis i skolan, Eleanors småsyskon som vet att man absolut inte får höras på kvällen om "pappa" är arg, inte ens om man har kissat på sig eller har ont, Parks pappa krigsveteranen och koreanska mamman som är skönhetsterapeut, skolungarna längst bak i bussen som gör Eleanors nyinflyttade liv till ett elände...

Men allra allra mest älskade jag beskrivningarna av den där allra första känslan när man blir kär i någon. Det är det jag alltid söker i kärleksromaner, det som ger mig skönrysningar på ryggen. När lillfingrar möts. När hår råkas snuddas vid. Dofter. När samtalsämnena helt plötsligt aldrig tar slut. Eleanor & Park är precis smockfull av just det här. Tänk att en hand kan vara så full av känsliga nerver att den, och ens jag, bara upplöses när någon annan person håller ens hand!

Eleanor och Park träffas på skolbussen. Hon är nyinflyttad, ser annorlunda ut och givetvis ska ingen tala med henne eller låta henne sitta bredvid sig. Men hon får sätta sig bredvid Park. De låtsas inte om varandra. Fast, så småningom märker Park att Eleanor sitter och smygläser hans serietidningar. Och sedan fortsätter det. Hon får låna hans tidningar. Hon får blandband av honom med The Smiths och Joy Division. Och...sedan kommer då det där med lillfingrarna och händerna.

Åh!

Och så är det 80-tal. Musiken, filmerna och tv-programmen....det är igenkänning här för mig. Det är fint - men det är alltså kärleken jag gillar mest. Så. Bra.

Jag ger inte betyg i mina blogginlägg - men det här vill jag ge till den här boken:

Titel: Eleanor & Park
Författare: Rainbow Rowell
Utg år: 2013
Förlag: St. Martin's Griffin
Köp den till exempel här eller här
För vem? 13 år och uppåt

Gösta Berlings saga

Jag tror det var kanske tjugo år sedan eller så som jag läste Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf. Den knockade mig. Totalt. Jag mer eller mindre lade mig på knä och började tillbe Lagerlöf som någon slags författargud. Jag hade läst Nils Holgerssons underbara resa innan och gillat, men det här...! Vilket språk! Dessa upprepningar! Orden! Berättandet! Personerna! Det var som att läsa folksagor, fast sammanhållna i en roman till ett helt. Jag har alltid älskat folksagor - men att läsa Lagerlöf var att läsa nya (eller, nja, hundraåriga) böcker - skrivna med sagans språk.

Sedan läste jag allt som Lagerlöf skrivit. Precis allt. Minsta novell eller memoar. Till och med hennes tacktal till Nobelfesten läste jag och fick tårar i ögonen. Åh, om jag kunde skriva som Selma Lagerlöf! Åh!!

Nu har det gått ganska många år, och hennes böcker har i alla år stått i min bokhylla och lyst upp den på ett förträffligt vis. Men det har aldrig blivit av att jag har läst om något av hennes verk. "Jag ska..." någon gång. Och nu blev det dags. Eli läser och skriver tipsade om att Per Myrbergs inläsning av Gösta Berlings saga är en fantastisk upplevelse - så jag provade den.

Hur tyckte jag nu om att läsa om kavaljererna den här gången? Jodå. Fortfarande blir jag fullständigt golvad av språket. Så mästerligt! Och berättandet. Att knyta ihop alla dessa kapitel, som alla mer eller mindre kan läsas som en avslutad saga, men som ändå hänger ihop i ett helt - berättelsen om hur kavaljererna under ett år tar över Ekeby och alla dess ägor. I ett avtal med den onde lovar de att inte göra något förnuftigt arbete eller "kvinnosaker" utan bara syssla med glädje, fest och dans och ha så kul de bara orkar. Varje kapitel inleds på ett sätt som gör att det känns som att det är en ny berättelse som påbörjas, men efter ett tag förstår man hur även detta passar ihop med allt det övriga. Det är så bra gjort.

Men den här gången började jag störa mig en hel del på personerna. Det hade jag absolut inte tid till vid förra läsningen, då när jag låg och krälade på golvet i min Lagerlöf-fan-hysteri. Men Gösta Berling själv? Är han inte lite väl överspänd?? Lite Goethes Werther över honom? Han träffar en kvinna och efter fem minuter vet han att han älskar henne över allt annat på jorden och inte kan leva utan henne mer? (och i nästa kapitel träffar en annan kvinna och känner strax likadant för henne?) Han kan liksom aldrig göra något till hälften, utan liksom måste gå igång på etthundra cylindrar för minsta grej, daska sig för pannan och komma med käcka små tal. Jag blir lite trött. På kvinnorna i hans omgivning också, som blir så kära i Gösta Berling bara de hör honom orera om kärlekens väsen eller nåt i fem minuter.

Men jag kunde bortse från min irritation, och njuta av de andra. Härligt onde Sintram. Idiotarge och envise Melchior Sinclair. Kvinnan som jag har glömt vad hon heter men som i hela sitt fyrtioåriga liv har avskytt kärleken och bara ägnat sig åt att knyppla spetsar eller vad det är hon gör, tills hon en dag blir kär i orgelstämmaren som är på besök i bygden. Alla kavaljererna med varsin egen bakgrundshistoria.

Och bygden! Miljön! Att kunna ägna ett helt kapitel åt att beskriva hur sjön Löven med omkringliggande landskap ser ut, och få alltihop besjälat (Löven får hetsa fram ibland och lugnt bre ut sig ibland, bergen är vresiga och tränger ihop sjön ibland, skogarna klättrar modigt på höjderna och hela landskapet sjuder av liv). Helt mästerligt och ojämförligt.

Per Myrberg läser bra. Riktigt bra, med inlevelse. Men när jag lyssnar på Gösta Berlings saga kan det faktiskt bli lite för många "åh" och "oh" som bidrar lite till det där gösta-berling-är-nog-rätt-överspänd-intrycket. Fast ändå. Den här boken känns ju nästan som gjord för högläsning. Vinterkväll? Brasa i öppna spisen? Varm choklad? Och så spökhistorien om när Ulrika Dillner försökte undfly äktenskapet med Sintram, den elake brukspatronen på Fors...

Titel: Gösta Berlings saga
Författare: Selma Lagerlöf
Ljudbok - uppläsare: Per Myrberg
Utg år: Original 1891. Den här ljudboksversionen 2012.
Förlag: Bonnier Audio
Köp den till exempel här eller här

Blandband! Och Smiths!!

Jag läser Eleanor & Park (och ojojojoj vad jag gillar den...sörjer redan att den om en halv bok och några timmar kommer att vara slut).

Det är 80-tal i den. Och de lyssnar på blandband! Jag blir så nostalgisk att jag nästan får tårar i ögonen. Blandband i en Walkman! Åh, mitt högstadieliv...

Och så lyssnar de på Joy Division. Och på Smiths... Så här är det: efter halva boken läst har jag drabbats av ett Akut Fysiskt Behov av att lyssna på Smiths.

Ska göra en spellista i Spotify. Men inte är det som blandband, inte. Spotify är nästan fusk. Man liksom bara tager tjugo-trettio-femtio-hundra låtar, sätter på shuffle och ta-daaa. Ett blandband, däremot. Det är gjort med kärlek, eftertanke och omsorg. Det får plats exakt så många låtar på en sida, och de kommer att varje lyssning komma i samma ordning, så det vill till att ordningen och blandningen är bra.

Nu. Åter till Eleanor & Park. Med Smiths i lurarna.

Drömtjuvarna

Det blev sträckläsning av Drömtjuvarna också, precis som det blev med första boken i serien, Kretsen. (läs här vad jag skrev om den) Det är egentligen inte så mycket handlingen som gör att jag älskar den här läsningen, för handlingen begriper jag mig helt ärligt inte på särskilt mycket. Det händer mystiska saker. Folk gör ännu mer mystiska saker. Och så har de samtal med varandra där de säger ungefär en tredjedel av det de behöver säga, men det viktigaste säger de inte. Allt är faktiskt ett enda trassel.

Men språket! Det finurliga språket - det är det som gör att jag inte kan sluta läsa. Stiefvater böjer det på nya sätt, gör finurliga beskrivningar av vad som händer och vad personerna gör. Hennes karaktärsbeskrivningar liknar ingenting annat. Och detta smarta språkbruk tillsammans med det magiska, märkliga som jag inte begriper (men ändå tuggar och sväljer) gör detta till läsning som inte liknar något annat. Ta bara det här, när "Den grå mannen" som egentligen borde vara ond torped men som visar sig vara lite mer komplex än så, precis har kommit med i boken:

Den grå mannen avskydde sin hyrbil. Han fick ett bestämt intryck av att den inte hanterats tillräckligt mycket av människor när den var ung, och att den därför aldrig skulle bli trevlig att ha att göra med. Sedan han hämtat den hade den redan försökt bita honom flera gånger och ägnat ansenlig tid åt att kämpa emot hans försök att nå upp till hastighetsbegränsningen.
Dessutom var den champagnefärgad. Löjlig färg på en bil.

Hela boken igenom kallas därför Den grå mannens bil för "Champagnemonstret".

Jag tror inte det finns en enda människa i hela boken som kan kallas "normal". Antingen är de synska. Eller så kan deras drömmar bli verklighet. Eller så är de så overkligt söta att gamla tanter känner att de måste klappa dem på håret när de går förbi. Eller så är de döda men bryr sig inte om det. Det finns alla möjliga varianter. Blue, hon som var huvudperson i Kretsen, tycker själv att hon är normal och vanlig eftersom alla i hennes omgivning är synska - men nej. Hon har egenskapen att hon förstärker de synskas förmågor och förnimmelser. Plus att alla verkar bli kära i henne. Plus att hon fortfarande har hotet hängande över sig att "om hon kysser sin sanna kärlek måste han dö". Plus att hennes klädstil närmast kan beskrivas som "kreativt bombnedslag".

Den här boken handlar mest om Ronan, han som i Kretsen mest verkade gå omkring och vilja slå på saker. Det vill han i Drömtjuvarna också - hans ilska är närmast ett eget väsen som han måste kanalisera någonstans. Gärna med knytnävsslag. Eller med att köra olagliga bilrace.
Ronan och hans två bröder har nyligen blivit faderlösa (pappan hittades ihjälslagen bredvid sin bil utanför huset där de bodde). Mamman lever, men sitter som en levande död kopplad till livsuppehållande maskiner av olika slag. Pappans testamente har gjort de tre bröderna omåttligt rika - men med tillägget att om de någonsin återvänder till sitt föräldrahem så blir de av med pengarna.

Och Ronan längtar hem varje dag. Och saknar sin pappa. Mycket av hans ilska beror på det. Men så är det det där med drömmarna. När han drömmer kan han ta en sak i sin hand - och när han vaknar har han saken där på riktigt. Kan ju vara bra. Kan ju vara mindre bra när otäcka varelser i hans mardrömmar också följer med tillbaka till verkligheten.

Han är intressant att läsa om, Ronan. Men det är de andra killarna i korppojks-gänget också, lika mycket som i Kretsen. Gansey är fortfarande otroligt karismatisk, Adam alldeles för stolt och Noah fortfarande lika....ja, blek.

Nu får den tredje boken i serien komma precis när som helst.

Titel: Drömtjuvarna
Serie: Kretsen, bok 2
Författare: Maggie Stiefvater
Orginaltitel: The Dream Thieves
Översättning: Carina Jansson
Utg år: 2014
Förlag: B Wahlströms
Köp den till exempel här eller här

Kretsen - sträckläsning om magi och urgamla legender

Jag trivdes alldeles utmärkt med att läsa Kretsen, med en perfekt blandning av tonårssnack, urgamla mysterier och legender, småknasiga medier, skattletande, oanade twister och en hel del humor som jag gillade mycket. Faktiskt sträckläste jag den, och blev rätt lycklig i slutet när jag förstod att det förstås måste komma minst en uppföljare.

Blue är sexton, och hon har i hela sitt liv fått veta att när hon kysser sin sanna kärlek så kommer han att dö. Det har verkligen bankats in i henne, gång på gång på gång. Har man en mamma som är ett medium, och ett antal mostrar som också är medium, och ett antal väninnor till mamman och mostrarna som ofta besöker hemmet, alternativt bor där, och då får höra denna förutsägelse minst en gång (gärna oftare) av alla dessa klärvoajanta personer – ja då är det liksom inte en vetskap som man råkar glömma så där.


Men egentligen borde det inte vara ett problem, för Blue tänker inte skaffa någon pojkvän. De verkar bara vara till besvär (och om hon dessutom aldrig kommer att få kyssa dem – vad ska man med dem till då?). Skulle hon mot all förmodan ändå bli ihop med någon så skulle det i alla fall aldrig bli någon av eleverna på den exklusiva internatskolan Aglionby som ligger i Henrietta där Blue bor. Rikemanssönerna med ett korpemblem på skoluniformen. De är riktigt jobbiga hela bunten, det vet Blue.

Man är ju rätt tvärsäker på saker och ting när man är sexton. Men man KAN ha fel, det inträffar faktiskt. Blue har fel. Nämligen träffar hon på fyra av korpkillarna från Aglionby. Hänger med dem mer eller mindre all sin fritid. Och ja, en av dem skulle hon nog kunna tänka sig att vara tillsammans med. Fast inte kyssa, då, för då blir det död och katastrof.

Gansey går på Aglionby. Hela hans liv går ut på en enda sak – han vill finna så kallade ”leylinjer”, som ska vara stråk av ren energi, eller magi, som går genom landskapet. Finner han dessa leylinjer ska han följa dem och med deras hjälp finna den sedan många sekler magiskt sovande walesiska kungen Glendower, och när han gör det ska hans lycka vara gjord för tid och evighet. Gansey är oerhört karismatisk – det är självklart han som står i centrum av sin lilla krets som består av honom själv, Adam, Ronan och Noah. Alla fyra går på Aglionby.

Nu träffar Gansey och hans krets Blue. Och hon känner till leylinjerna, vet var de går. Hon kallar dem ”likstigar” eftersom de är den väg de döda vandrar. När Blue hjälper killarna så blir det verkliga resultat i sökandet.

Jag tycker om att läsa om Gansey och hans besatthet av sitt sökande, hans självklara sätt att vara stormrik, hans problem med språket (han talar så fint att det ställer till med problem). Jag älskar att läsa om Blues hem – detta kokande kollektiv av kvinnor som slåss om badrummet och gör förutsägelser typ ”om 13 minuter kommer dina korppojkar, Blue” eller som gör illaluktande teer som liksom har mediala förmågor, som verkar ha fullständigt galna kläder allihop men som alltid, alltid finns där för Blue. Adam gillar jag också, och hans problem där hemma (som jag förstås inte gillar men tycker är intressanta att läsa om). Den där märklige engelske vetenskapsmannen som Gansey känner, honom blir jag oerhört nyfiken på. Det finns massor! Och så älskar jag hemligheter och mysterier och twister. Den är bra, den här boken!


Titel: Kretsen
Serie: Kretsen, bok 1
Författare: Maggie Stiefvater
Orginaltitel: Raven Boys
Översättning: Carina Jansson
Utg år: 2013
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 13-17 år


Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet.

Fall of Giants - detaljerad historielektion

Det tog tid att ta sig igenom den här. Vissa partier var riktigt trista, andra vansinnigt bra, men på det hela taget är det en tjockis-bok väl värd att läsa om man är intresserad av historia. Och det är jag.

Fall of Giants är första boken i Ken Folletts Century-trilogy, där de följande böckerna heter Winter of the World och Edge of Eternity (kommer i september). De två första finns också på svenska: Giganternas fall och Världens vinter.

Vi får följa ett antal familjer, vars medlemmar är utplacerade på listiga ställen så att Follett genom deras ögon kan följa stora och små händelser som var viktiga under början av 1900-talet:

Det är aristokratfamiljen, med hus i Wales och London, där lorden, Fitz, sitter i House of Lords och är omåttligt rik men utan någon egentlig uppgift här i livet (mer än att bestämma över andra och hoppas på krig så att han kan göra något ärofullt här i världen).
Det är byn som "hör till" Ty Gwyn (Fitz gods i Wales): Aberowen, där samtliga är helt beroende av arbetet i kolgruvan (som förstås är orsaken till Fitz omåttliga förmögenhet). Här finns familjen Williams, där sonen Bill börjar jobba i kolgruvan när han fyller 13 och dottern Ethel arbetar som piga på godset Ty Gwyn. Allt i Aberowen är grått, armt, strejkigt, kolgruve-explosionigt, eländigt och gudfruktigt. Och regnigt. Och grått (nämnde jag det?). Genom Bill får vi läsa om kolgruve-eländet, och givetvis om skyttegravarnas lerkaos och katastrof, sett ur en menig soldats ögon. Ethel visar oss allt arbete för tjänarna på ett stort gods (gillar! gillar!), och så småningom kvinnornas kamp för rösträtt (hon har då flyttat till London).
Vi har två ryska bröder. Den ene är rättrådig och förnuftig, men har otur i livet: Gregorij. Han sliter ont i St Petersburg, sliter ont i den ryska armén under kriget och så är han djupt inblandad i ryska revolutionen. Den andre brodern, Lev, är alltid en skurk. Han bedrar folk både i Wales och i USA och har slutet av boken givetvis börjat smuggla förbjuden sprit under förbudstiden.
Och så har vi en tysk familj, aristokrater, där sonen i familjen har ett förnuftigt tänkande och inte vill ha krig, hans pappa är bästis med kejsaren och vill ha krig (för det ger ära och det är klart att Tyskland kommer att vinna). Sonen, Walter, blir kär i en engelsk aristokrat-dam: Maude, syster till Fitz på Ty Gwyn.
Och, ja, så finns det en ung amerikanare, Gus Dewar, som jobbar som assistent till president Wilson.

Och så finns det massvis av namn och människor kring de här. Men med de här människorna kan Follett berätta alla diplomatiska berg-och dalbanor som ledde fram till första världskriget. Han kan visa på de stora orättvisorna mellan fattig och rik, skillnaden väst-öst, ha tentakler i engelska parlamentet, i Vinterpalatset och i spegelsalen i Versailles. Ibland blir det nästan väl tillrättalagt när huvudpersonerna råkar vara med om, eller vara orsak till, alla de stora världshändelserna, mötena och diskussionerna. Givetvis är Billy en av de första som springer ut mot kulsprutorna i Somme, givetvis är det Walter som ledsagar Lenin till St Petersburg, och Grigorij som räddar honom undan en nattlig arresteringspatrull. Men det gör mig ingenting - det får historien att leva och det förklarar och beskriver mycket på ett mycket bra vis.

Det som det blir för mycket av är alla detaljerade beskrivningar av politik: alla namn, alla politiska möten, alla uttalanden, acts, kommittéer, namn, intriger, namn, titlar, baktankar, ordalydelser i brev, ultimatum och förslag, namn... Vissa gånger blev det så segt med detta att jag var tvungen att pausa läsandet och ta upp någon annan bok. Ändå var det just allt detta politiska som fick mig att förstå komplexiteten bakom världskrigets utbrott, så det behövdes väl. (bara kanske inte så oerhört detaljerat?)

För mig är Fall of Giants allra mest en gigantisk historielektion och mindre en skönlitterär bok. Karaktärerna i sig är trevliga att lära känna, men ändå ganska stereotypa, och förhållandena dem emellan är för det mesta rätt förutsägbara. Men, som sagt, jag är mycket intresserad av historia och gillar den här. Jag har fått första världskriget o så mycket mer förklarat för mig, och en fin bild av tiden det skedde i. Det var det jag var ute efter.

Titel: Fall of Giants
Serie: Century Trilogy, bok 1
Författare: Ken Follett
Utg år: 2011
Förlag: Pan MacMillan
Köp den till exempel här eller här

Days of Blood & Starlight

Jag var tvungen att ganska omgående läsa vidare om Karou och Akiva. Detta är alltså fortsättningen på Mörk ängel (Daughter of Smoke & Bone). Det är svårt att skriva om Days of Blood & Starlight utan att avslöja saker i Daughter of Smoke & Bone, så därför en spoilervarning: läs inte det här inlägget om du har tänkt läsa Mörk ängel/Daughter of Smoke & Bone!

Den här är också bra. Men jag var inte alls lika hänförd när jag läste den. Det som fick mig att sluka första boken var alla gåtor och hemligheter. Vem var Karou, eller vad var hon? Vad gjorde Brimstone egentligen med alla de där tänderna? Och vart ledde den andra dörren i hans butik? Och så älskade jag att läsa om Karou och Akiva tillsammans.

Men - här finns ju inte det. Här finns annat, som också är bra. Men jag vet ju nu vad Karou är. Och ganska länge sitter hon nu på en het kammare, trär tänder på halsband och bygger kimärer. Och har absolut ingenting att säga till om och kommer definitivt inte in i kimär-gänget. Samtidigt som hon tröstlöst jobbar vidare med det får man läsa om kriget mellan serafimer och kimärer som fortsätter. Och fortsätter. Och fortsätter. Och det är rätt tröstlöst det också - alla krigshandlingar leder bara vidare till hämnd och nya krigshandlingar och det känns som att det aldrig kan bli någon bra lösning på det hela. Akiva lever i det här, och han skulle vilja ha fred. Men vad är en enda serafim mot hela kulturer av krigartörstande arméer?? Inte får han vara med Karou heller, och han är ganska dyster. Milt sagt.

Även om nu hemligheterna och det mystiska är borta så är det detta som gör att den här boken blir så bra ändå. Det här med att kriget är så komplicerat. Att det inte bara är att "skapa fred", att det inte finns några enkla lösningar, ingen ond eller god sida utan bara ett enda trassel av aktioner som leder till andra aktioner, till sorg och elände.

Och det här gillar jag också: att så fort Zuzana och Mik kommer med i handlingen så blir det så roligt, med roliga dialoger och rappa kommentarer, och så mycket mer mänskligt och liv än bara krigandet, hämnandet och eländet.

Tredje och avslutande boken om Karou och Akiva heter Dreams of Gods & Monsters. Det kommer nog inte dröja länge innan jag läser den också. Måste veta hur det här ängel-demon-trasslet ska redas ut. Och Karou-Akiva-trasslet också, för den delen.

Titel: Days of Blood & Starlight
Serie: Daughter of Smoke & Bone, bok 2
Författare: Laini Taylor
Utg år: 2012
Förlag: Litte, Brown Books for Young Readers
Köp den till exempel här eller här

Kindle v/s bok: 0-2

OK, jag älskar min Kindle och bär den just nu med mig överallt där jag går. Och jag kan sitta i uterummet och läsa till sent sent på kvällen fast det nästan är helt mörkt, lyssna på fågelsång och njuta av sommarkväll.

Men.

Det finns några märkliga nackdelar ändå.

En sak är att jag inte kan ta käcka foton på vilka böcker jag läser - fina omslag och sånt där, och lägga upp på Instagram etc. Sånt är ju überviktigt! Nu blir det liksom bara samma foto hela tiden: svart ram runt en textsida.
(fast, jag kan leva med detta...)

En annan sak? Hur bra en Kindle än är så är det elektronik. Som måste laddas ibland. Och som kan krångla!
Nyss upplevde jag fenomenet att skärmen låste sig. Jag kunde inte byta sida, jag kunde inte komma åt hemskärmen. Det gick inte att starta om den med att trycka på on/off-knappen. Skärmen var låst på en boksida, helt enkelt.

Som väl var försvann låsningen av sig själv när jag låtit magnetlåset vara stängt ett par minuter. Men ändå! Nu när jag vet att det är möjligt att Kindlen kan ha fräckheten att bråka så kommer jag lite att sitta och oroa mig för det. Tänk om man sitter där på sin semester, med bara läsplattan med sig, fulladdad med 30-40 fantastiska böcker. Och så låser sig hela härligheten och dör...

Det skulle ALDRIG hända med en pappersbok. Tjocka är de. Och tunga. Och de slår ihop sig när man försöker läsa dem vid middagsbordet och äta samtidigt. Men...de är pålitliga.

6 bästa böckerna hittills under 2014

Jag borde göra annat. Jag borde sätta in lösa recept i en pärm och putsa kopparkärlen jag fick i vintras av min mamma och som jag tänker ha i köket. Jag har semester och det är nu jag har tid att göra allt det där. Men...jag har semester och nu gör jag det här i stället. För att jag vill.

Nämligen utser de sex bästa böckerna jag läst hittills i år. OK, det skulle ha varit de fem bästa, men jag kunde inte välja bara fem, och...det är min blogg och därför gör jag som jag vill. För att jag kan.

Utan inbördes ordning (där gick gränsen...):

A Storm of Swords, tredje boken i A Song of Ice and Fire som jag plöjde under vintern och våren. Det är i tredje boken allting händer, och för mig är den definitivt den bästa i serien (än så länge...karln kanske skriver färdigt de två sista böckerna snart och överträffar sig själv? Kanske??) Jag förstår verkligen att de var tvungna att dela den här boken på två säsonger när de gjorde tv-serien - det är mycket som ska pressas in. Men slutet...aaahh!

Good Omens, denna fantastiskt roliga bok där Terry Pratchett och Neil Gaiman har slagit sina briljanta hjärnor ihop och skapat något som fick mig att skratta högt flera gånger under läsningen. Genier! Galningar!

Huset Longbourn av Jo Baker, där tjänstefolket får berätta sin version av Austens Stolthet och fördom. Jag var så nervös, för mina erfarenheter av Austen-spin-offs var direkt dåliga. Men den här är fantastisk.

Mistborn av Brandon Sanderson. Hela trilogin var bra, men den första boken allra bäst. Jag var helt absorberad, så till den milda grad att jag tillbringade flera timmar med att sitta och fantisera över fan-art från Mistborn på nätet.

Outlander. Jag har ju missat hela grejen med Diana Gabaldon och tidsresandet och Jaime och Claire och högländerna. Hur har jag kunnat missa detta så många år? Förträfflig läsning. Förträfflig verklighetsflykt. Förträffligt. Och jag har så många i serien kvar! Lycka!

Mörk ängel. Riktigt bra urban fantasy, med humor också. Och Prag. Och demoner som är snälla och änglar som är elaka. Och, ja, en ängel som är både elak och snäll och som jag kunde tänka mig att ha som pojkvän (fast säg inget till min oäkte make om det...)

Tematrio - Sånt jag äntligen läser eller sånt jag verkligen borde ha läst

Helt yr av första semesterdagens jag-hinner-allt-i-hela-världen...! hoppar jag för en gångs skull på Lyrans tematrio. Och hon vill minsann veta om jag håller på att göra något åt mina dåliga samveten:

Berätta om tre böcker ni äntligen sett till att läsa eller om tre böcker ni borde läsa!

Gör jag det, då? Alltså, läser jag nu äntligen de där böckerna jag har tänkt att läsa så länge. Borde-böckerna? Snart-böckerna? Jo. Faktiskt några.

1. Jag har nu kommit en tredjedel in i första delen i Ken Folletts 1900-tals-trilogi: Fall of Giants. Och den har jag tänkt läsa ända sedan den kom ut 2010, men hela tiden tänkt att snart-men-inte-just-nu-den-är-så-jämrans-tjock... Det har ju till och med hunnit komma en andra bok i trilogin (Winter of the World) utan att jag har kommit till skott med första, och tredje delen lär vara på gång i slutet av detta året.
Fast när man väl kommer igång med att läsa Follett så känns böckerna inte så tjocka - läsningen flyter på hur lätt som helst. Vad karln kan skriva bra och få en att förstå både komplexa historiska skeenden och hur både fattig och rik hade det förr! Och jag älskade verkligen hans Svärdet och Spiran.

2. Och länge, länge har jag tänkt läsa Pratchetts Discworld-böcker. Stolt kan jag meddela att jag nu trätt in i denna värld, med två discworldböcker nyligen lästa: The Colour of Magic och Mort.

3. Men den här. Den dyker upp i alla möjliga och omöjliga sammanhang, tycker jag, och skriker åt mig på alla möjliga vis: Jag står i din bokhylla! Jag har stått där länge nu! Varför läser du inte mig? Du kommer garanterat att gilla mig! Hallå? Visst är jag väl lite tjock, men vi kommer att ha en fantastisk tid tillsammans, du och jag. Läs mig. Läs mig nu!
Det är Shantaram som är så där tjatig. Har den rätt? Borde jag??

Mörk ängel - riktigt bra om serafer och kimärer

Den här boken har stått och dammat på vårt bibliotek en längre tid, och jag har avfärdat den som "något i stil med Fallen ängel, eller nåt", helt utifrån titeln och den nästan romance-aktiga framsidan. En elev på högstadiet har lånat, och lämnat tillbaka med det korta utlåtandet "konstig". (jag tror inte hon läste hela) Sedan läste jag på några bokbloggar om en urban fantasy som skulle vara helt fantastisk och utspela sig i Prag, och som hette Daughter of Smoke & Bone. När jag såg författarnamnet "Laini Taylor" snäppte det i hjärnan: jamen var det inte den där trista ängelboken?

Jodå. Det var det. Och nu har jag läst den. Och någon trist ängelbok är det inte. Jag är helt hänförd och har tillbringat ungefär det senaste dygnet ihop med änglar (jo) och kimärer, varit i Prag och i Marrakech och haft det alldeles förträffligt. Det var länge sedan jag slukade en bok med sådan frenesi - tokbra! Gick inte att lägga ner! Måstemåstemåste läsa fortsättningarna Days of Blood and Starlight och Dreams of Gods and Monsters som båda som väl var fanns på amazon.com och efter två behändiga klickningar nu ligger på min läsplatta. Och jag, som precis har påbörjat fem veckors semester! O joy!!

För det första: miljön. Jag har varit i Prag, men det var länge sedan och då letade jag mest efter 1. restauranger över huvudtaget, 2. växlingskontor och 3. U-Fleku (jag var på tågluff, det var 1989 och fortfarande väldigt mycket "öst" över Prag). Och nu MÅSTE jag åka dit igen. Så bra beskriver Laini Taylor miljön. Jag måste dessutom åka till Marrakech, tror jag, och vara "naiv turist i foträta skor" där.

För det andra: Karou. Huvudpersonen. Hon har blått hår och talar över 20 språk, rör sig vant och obehindrat i städer över hela världen och är oerhört begåvad i teckning. Hon kan köpa in elefantbetar på en olaglig auktion i Paris och släpa med dem på tunnelbanan där och nästa dag träffa en gravplundrare i Marocko och erfaret sortera upp människotänderna han har till försäljning och köpa med sig dem som är bra hem till Brimstone. (Och Brimstone är hennes osannolike fosterfar, som har en mystisk butik på en plats som bara nås på magisk väg. Han har horn, svans och päls och svarar inte på några frågor)

För det tredje: Akiva. Jamen, Edward, släng dig i väggen, va? Akiva stalkar, är snäll och snygg och har vingar. Och är varm. Samt kan slåss med svärd. Förträfflig kille.

För det fjärde: Serafer. Och kimärer. Änglar och demoner. I ett ständigt krig. I en annan värld.

Yes!! Läs, läs, läs!

Titel: Mörk ängel
Författare: Laini Taylor
Orginaltitel: Daughter of Smoke & Bone
Översättning: Lena Karlin
Utg år: 2013
Förlag: Bazar förlag
Köp den till exempel här eller här

Mort - a Discworld novel

Att läsa en Discworld-bok är lite som att äta en stor skål med popcorn, faktiskt. Det är förträffligt trevligt under tiden, men sedan känns det lite fullt i magen - man äter inte gärna ännu en skål popcorn direkt efteråt. Däremot, efter någon vecka eller så, så är man jättesugen på popcorn igen.

Jag har alltså ätit mig igenom skålen med Mort, och haft förträffligt trevligt på vägen. Mort är en helt vanlig yngling som fortfarande bor hemma, som gärna vill hjälpa till med det mesta men som ofta klantar till det (han lyckas till exempel inte ens vara fågelskrämma). Hans pappa suckar och undrar när det ska bli folk av killen, varpå en god vän till pappan tycker att Mort borde få bli lärling i något yrke. Då får ju någon annan ta hand om att göra folk av honom? Mycket praktiskt.

Det är en dag på året när alla som vill bli lärlingar parkerar sig på torget i staden. Bagare, snickare och alla sådana där kommer dit, kollar in utbudet och drar med sig någon lämplig ung man som sin lärling. Hela dagen går - men ingen drar iväg med Mort, minsann. De ger honom bara en blick och går vidare till någon annan. Han står kvar. Ända tills kyrkklockorna börjar slå för midnatt...då kommer Döden ridande på sin häst (som heter Binky, för övrigt). Han vill minsann ha Mort som sin lärling.

Och...ja. Mort får lära sig hur det där med att hämta själar går till. Han får också mocka rent i Binkys stall (vilket verkligen behövdes), rensa ogräs i Dödens trädgård och annat väldigt praktiskt. När han sedan äntligen får utföra egna uppdrag och får tre egna själar att hämta - då går det åt fanders. En själ vill helt enkelt inte hämtas. En annan är väldigt van vid att hämtas, och lämnas igen (själavandring). Och den tredje? Åh, det är en prinsessa som Mort är kär i, och han tar inte hennes själ utan i stället den som skulle vara hennes mördare. Varpå hela historien hotar att rämna och prinsessan hamnar i en alternativ verklighet och alltihop blir ett enda kaos.

Och mitt i allt det här så har Döden börjat fundera på livet (jo...). Vad han egentligen vill med sitt...liv (eller vad det nu är han har). Han tar sig lite ledigt och går ut i världen och provar på det här med att bli full, att vara lycklig, att åka och fiska och annat. Under tiden misslyckas Mort vidare med jobbet.

Jag bara älskar att läsa om denne herr Döden, som alltid talar med VERSALER och inte riktigt förstår sig på de där märkliga känslorna människorna har. Så fort han är med så blir det en slags torr, konstaterande humor som bara är möjlig eftersom han är just HAN, och att allt vardagligt blir så omöjligt.

Men det är ju inte bara han. Hela boken är förstås ett enda myller av omöjliga och roliga karaktärer, och det är så vansinnigt roligt att läsa.
Fast...nu får jag nog göra ett litet uppehåll innan jag fortsätter med Reaper man som är nästa Discworld-bok om Döden.

Titel: Mort
Serie: Discworld (bok nummer...nej, men kolla den här bilden i stället)
Författare: Terry Pratchett
Utg år: 1987
Köp den till exempel här eller här

Rebecca - klassiker från 1938 som fortfarande är hur bra som helst

Äntligen har jag läst Rebecca, denna klassiker som jag så länge har sett på "hundra-böcker-du-bör-läsa-innan-du-dör"-listor här och där. Och riktigt bra är den, väl värd en plats på alla möjliga listor, faktiskt.
(intressant upplysning: boken Rebecca ska tydligen ha använts, eller i alla fall planerats att använda, som kodnyckel av tyskarna under andra världskriget. Och att detta faktum inspirerade Ken Follett att skriva The Key to Rebecca. Åh, vad jag älskar att läsa bok-kuriosa som detta!)

Rebecca är inte huvudpersonen. Ändå har hon fått ge namn åt hela boken, precis som att hon formade och styrde det stora godset Manderley i sydvästra England med fast hand innan den här bokens handling sätter igång. För när boken börjar är Rebecca död sedan ett år tillbaka. Hennes man, Maxim de Winter träffar nu i stället en ung kvinna som han raskt gifter sig med. Hon tillhör inte någon rik, berömd familj, precis. Nej, hon försörjer sig genom att arbeta som sällskapsdam åt den rika och rätt vidriga mrs Van Hopper. Och så oansenlig är hon att hon aldrig i hela boken får något namn - fast det faktiskt är hon som är huvudpersonen, berättarjaget.

Och så kommer hon då tillsammans med sin världsvane make (han är dubbelt så gammal som hon) till godset Manderley. Det är en egen värld, med så många rum och korridorer att man kan gå vilse där, och med en gigantisk park, egen strand och till och med en hel dal fylld med azaleor som doftar underbart. Givetvis finns där också tjänstefolk. Det är så många anställda på Manderley att de fyller hela hallen, som ett hav av okända ansikten, när den unga kvinnan för första gången kommer in i huset. Och nu ska hon vara härskarinna över allt detta?

Nej, det ska hon inte, tydligen. För det är fortfarande Rebecca som härskar här. Fast hon är död. Tjänstefolket, med hushållerskan mrs Danvers och butlern Frith i spetsen sköter allting "så som mrs de Winter brukade göra". Syrenerna sätts i den vasen, för så brukade mrs de Winter göra, och kaffet serveras i det rummet för så ville alltid mrs de Winter ha det. Och berättarjaget vågar inte göra annat än att lyda husets rutiner.

Det värsta är att när hon och mr de Winter nu är på plats på Manderley så blir han så förändrad från när de reste ute i Europa och blev kära i varandra. Han har möten med förvaltaren, det bjuds in folk till lunchen, han kräver att det ska göras och mottas visiter, och emellanåt klappar han henne över håret som om hon vore en av de trogna hundarna. Men inte älskar han henne lika mycket som hon älskar honom, det förstår hon. För hur skulle han kunna göra det, när han hela tiden måste minnas Rebecca och all hennes förträfflighet, duglighet, skönhet och...ja nästan som en gudinna verkar hon ha varit.

Men. Här finns en hemlighet. Det blir en twist. Och det blir ett himla bladvändande sista tredjedelen av boken (även om det absolut inte gick trögt i början). Och så då slutet. Som jag förstås inte säger något om, men alltså - nyligen skrev jag i en bokbloggsjerka om böcker vars slut jag inte varit nöjd med. Hade jag skrivit det inlägget nu så hade Rebecca hamnat överst i den listan. Varför detta slut? Hur? Jag behöver prata med någon om det!

Det är en fantastisk bok. Men det jag gillar mest med den är inte berättelsen i sig. Det är miljön. Detta Manderley. Vilken fantastisk plats! Vackert, men också skrämmande. Nästan spöklikt, på sina håll. Och så tjänstefolket, som styr allt "så som det alltid har gjorts", den heltigenom vedervärdiga mrs Danvers och den stele Frith.
Eftersom det här är en så pass berömd bok som det är så kryllar det av citat och scener ur den på nätet - men den scen jag själv tycker allra, allra mest om och kan sätta mig in i är den som så bra beskriver hur osäker och bortkommen berättarjaget känner sig i detta hus: Det är den första morgonen. Hon har precis ätit frukost (och får känslan av att det har hon minsann gjort alldeles försent). Mr de Winter har försvunnit iväg på något godsherre-ärende och själv vet hon inte riktigt var hon ska bli av. Hon kan inte gå in i sitt sovrum, för där "städade man". Hon går in i biblioteket, men där är det kallt och ouppvärmt. Hon försöker själv tända en brasa, men blir påkommen av butlern, Frith, som upplyser henne om att det inte brukar tändas någon brasa i biblioteket förrän på eftermiddagen. "Mrs de Winter satt alltid i skrivrummet efter frukosten" säger han, så då återstår inte annat för berättarjaget än att lydigt gå till skrivrummet. Hon hittar inte ens dit. Dessutom står butlern där utanför biblioteket och ser på när hon försöker hitta rätt, innan han överlägset upplyser henne om vägen till skrivrummet. Väl där vet hon inte vad hon ska göra, för hon har ju ingen att skriva brev till, och hon trivs inte vid skrivbordet som är fullt av Rebeccas gamla brev och prydnadssaker.

När jag drömmer om att få leva på något engelskt gods, så där med herrskap och tjänstefolk, downstairs och upstairs och allt det? Då tänker jag alltid att jag skulle flyta runt i fin klänning och höra till. Men om det hade blivit verkligt? Då hade jag nog ändå varit precis som den unga kvinnan i Rebecca. Inte vetat var jag skulle bli av. Gjort fel saker. Sagt pinsamma saker. Definitivt känt mig som om jag vore på fel plats och känt det som att tjänstefolket skrattade bakom min rygg.

Det är sådana här beskrivningar som får mig att verkligen älska Rebecca. (och boken, då förstås. Personen Rebecca hade jag kunnat strypa)

Titel: Rebecca
Författare: Daphne Du Maurier
Orginaltitel: Rebecca
Översättning: V. Blomqvist
Utg år: 1938 (den här upplagan 1994)
Förlag: (den här upplagan) Wahlströms
Köp den till exempel här eller här

Hjärta av damm

Lagom till sommarlovet började så landade senaste mys-skräckisen av Ingelin Angerborn på biblioteket. De här vardags-spök-smygskräckböckerna är galet populära bland barnen, och för det mesta är allihop utlånade, med reservationsköer och förfrågningar. Popularitetsligan leds nog av Rum 213, tror jag, men det är hårfint. De gillas allihop. Varje år när skolan har en egen lokal bokjuryomröstning så vinner antingen Angerborns senaste (precis som hon alltid ligger högt till i den "riktiga" Bokjuryn) eller Kinneys senaste Dagbok för alla mina fans.

Klart jag ville läsa Hjärta av damm! Inte för att jag behöver läsa den och bokprata om den...nej, den kommer att lånas ändå. Men barnen kommer garanterat att fråga mig vad den handlar om, innan de lånar den, och då vill jag stå där och vara Den Insatta och Kunniga Bibliotekarien Som Läser Böckerna Som Gäller Just Nu Och Hänga Med I Snacket.

Plus att jag själv helt enkelt gillar de här böckerna väldigt mycket. Jag har läst dem allihop. (här och här har jag skrivit om två av dem)

Hjärta av damm levererar. Miljön är en liten teater, där en grupp barn och ungdomar på höstlovet går på teaterkurs. Givetvis finns det ett teaterspöke, och ett mysterium med en försvunnen teaterdirektör. Det bankas oförklarligt på dörrar, lampor blinkar, en skuggig skepnad sitter och tittar på repetitionerna (fast det är bara huvudpersonen Bella som kan se den), meddelanden skrivs på väggarna, fönster står oförklarligt öppna och ibland känns det som att någon tittar ut på en inifrån ett fönster, fast det inte kan finnas någon där.

Samtidigt som allt det där mystiska så är det vardagsrealism, med tolvåringar som först är blyga för varandra men sedan blir kompisar, eller till och med kära i varandra. Teaterövningar görs och en liten pjäs övas in, med mycket fniss och "palla...". De känns så väldigt verkliga, de där barnen. Det kanske därför spökerierna blir så mycket otäckare, eftersom de landar i något som känns som en verklig vardag.

Titel: Hjärta av damm
Författare: Ingelin Angerborn
Utg år: 2014
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år

Outlander - eller "Carolina blir lite kär i en romankaraktär..."

Här hade jag gått runt i alla år och missat att läsa Outlander...jag skrev ett inlägg om det och blev prompt tillsagd att omgående sätta mig ner att läsa. Ungefär. Så det gjorde jag. Och blev jag förtrollad, då? Jodå. För det mesta. Gabaldon har en otrolig förmåga att trollbinda med en berättelse. Sen tycker jag allt att den där tegelstenen som Outlander faktiskt är gott kunde kortats med ett par hundra sidor, för ibland stannar berättelsen upp och ingenting händer ett par veckor förutom det att Claire och Jaime är liksom kära så att det stänker om det, och vi ganska länge får läsa om precis hur kära de är i varandra och hur bra sex de har med varandra.

Men jag förlåter boken det. Absolut förlåter jag - för när det händer saker så är den så infernaliskt bra att det absolut inte går att sluta läsa. Och jag älskar miljön! Fullständigt älskar den, med bergen och sjöarna och kiltarna och slotten och allt det där. Och humorn! Boken är fullständigt proppad med den allra bästa sortens gnabb-humor, sån där när de som är kära i varandra, eller som är syskon med varandra, eller som är vänner med varandra sedan många år, ja, alla de som tycker om varandra - när de gnabbas med varandra i dialogerna och kommer med smarta kommentarer och svar. I like. Very much. Och så blev jag förstås kär i Jaime. Kan man läsa Outlander och inte bli kär i Jaime?

Handlingen, då? Åttahundra (eller vad det är) sidors handling? Alltså - så här: Claire lever egentligen på 1940-talet. Hon har jobbat som sjuksköterska i andra världskriget och sett både ohyggliga sår, trasiga själar och krigets fasor. Nu är kriget slut, och hon är på resa i högländerna tillsammans med sin man, Frank, som hon inte sett mycket av på de sex år de har varit gifta. Tyvärr lär hon inte känna honom så värst väl denna gången heller, för efter några dagar på semestern så går hon in i en sådan där urgammal stenring, (stenskepp?), en liten mini-henge som finns på en kulle i närheten där de bor på semestern. Och...vips så har hon förflyttats till år 1743.

Sedan utspelar sig hela boken i 1743-tiden. Givetvis vet inte skottarna riktigt vad de ska göra med den där mystiska damen som dumpit ner hos dem. De tror hon är en engelsk spion. Hon är duktig på att vårda skador och sånt där, men hon svär som en hel karl och hon säger så konstiga saker. Inte verkar hon särskilt glad över att återbördas till engelsmännen heller, så de beslutar sig för att gifta bort henne med Jamie Fraser som annars är rätt jobbig och farlig för klanhövdingsrivaliteten/tronföljden. Redan på bröllopsdagen förstår läsaren att här kommer det att uppstå kärlek så att det gnistrar om det. Och det gör det. Kärleken gnistrar hela boken igenom, omväxlande med att Claire hamnar i diverse faror och blir räddad av Jaime, och Jaime genom diverse faror blir dödligt sårad och blir botad av Claire. Det är för det mesta alldeles underbart, fast ibland kan jag bli lätt frustrerad på denna Claire, när hon ideligen ska sätta iväg och så uppenbart komma att hamna i diverse farliga situationer.

Klart jag snart ska fortsätta med nästa bok, Dragonfly in Amber. Jag tänker att det ska bli ännu mer kärlek och ännu fler sår för Claire att sy igen och bota - jo, för skottarnas uppror och slaget vid Culloden måste ju närma sig. Fast det kanske kommer i en ännu senare bok.

Och tänk, att Outlander har filmats som tv-serie, som börjar nu i sommar! Den ska jag se, jag som aldrig annars tittar på tv-serier. Men de har verkligen hittat Jaime (Sam Heughan) - precis så där ska han se ut! (*diskret drägglande*)

Titel: Outlander
Serie: Outlander series, bok 1
Författare: Diana Gabaldon
Köp den till exempel här eller här