Rebecca - klassiker från 1938 som fortfarande är hur bra som helst

Äntligen har jag läst Rebecca, denna klassiker som jag så länge har sett på "hundra-böcker-du-bör-läsa-innan-du-dör"-listor här och där. Och riktigt bra är den, väl värd en plats på alla möjliga listor, faktiskt.
(intressant upplysning: boken Rebecca ska tydligen ha använts, eller i alla fall planerats att använda, som kodnyckel av tyskarna under andra världskriget. Och att detta faktum inspirerade Ken Follett att skriva The Key to Rebecca. Åh, vad jag älskar att läsa bok-kuriosa som detta!)

Rebecca är inte huvudpersonen. Ändå har hon fått ge namn åt hela boken, precis som att hon formade och styrde det stora godset Manderley i sydvästra England med fast hand innan den här bokens handling sätter igång. För när boken börjar är Rebecca död sedan ett år tillbaka. Hennes man, Maxim de Winter träffar nu i stället en ung kvinna som han raskt gifter sig med. Hon tillhör inte någon rik, berömd familj, precis. Nej, hon försörjer sig genom att arbeta som sällskapsdam åt den rika och rätt vidriga mrs Van Hopper. Och så oansenlig är hon att hon aldrig i hela boken får något namn - fast det faktiskt är hon som är huvudpersonen, berättarjaget.

Och så kommer hon då tillsammans med sin världsvane make (han är dubbelt så gammal som hon) till godset Manderley. Det är en egen värld, med så många rum och korridorer att man kan gå vilse där, och med en gigantisk park, egen strand och till och med en hel dal fylld med azaleor som doftar underbart. Givetvis finns där också tjänstefolk. Det är så många anställda på Manderley att de fyller hela hallen, som ett hav av okända ansikten, när den unga kvinnan för första gången kommer in i huset. Och nu ska hon vara härskarinna över allt detta?

Nej, det ska hon inte, tydligen. För det är fortfarande Rebecca som härskar här. Fast hon är död. Tjänstefolket, med hushållerskan mrs Danvers och butlern Frith i spetsen sköter allting "så som mrs de Winter brukade göra". Syrenerna sätts i den vasen, för så brukade mrs de Winter göra, och kaffet serveras i det rummet för så ville alltid mrs de Winter ha det. Och berättarjaget vågar inte göra annat än att lyda husets rutiner.

Det värsta är att när hon och mr de Winter nu är på plats på Manderley så blir han så förändrad från när de reste ute i Europa och blev kära i varandra. Han har möten med förvaltaren, det bjuds in folk till lunchen, han kräver att det ska göras och mottas visiter, och emellanåt klappar han henne över håret som om hon vore en av de trogna hundarna. Men inte älskar han henne lika mycket som hon älskar honom, det förstår hon. För hur skulle han kunna göra det, när han hela tiden måste minnas Rebecca och all hennes förträfflighet, duglighet, skönhet och...ja nästan som en gudinna verkar hon ha varit.

Men. Här finns en hemlighet. Det blir en twist. Och det blir ett himla bladvändande sista tredjedelen av boken (även om det absolut inte gick trögt i början). Och så då slutet. Som jag förstås inte säger något om, men alltså - nyligen skrev jag i en bokbloggsjerka om böcker vars slut jag inte varit nöjd med. Hade jag skrivit det inlägget nu så hade Rebecca hamnat överst i den listan. Varför detta slut? Hur? Jag behöver prata med någon om det!

Det är en fantastisk bok. Men det jag gillar mest med den är inte berättelsen i sig. Det är miljön. Detta Manderley. Vilken fantastisk plats! Vackert, men också skrämmande. Nästan spöklikt, på sina håll. Och så tjänstefolket, som styr allt "så som det alltid har gjorts", den heltigenom vedervärdiga mrs Danvers och den stele Frith.
Eftersom det här är en så pass berömd bok som det är så kryllar det av citat och scener ur den på nätet - men den scen jag själv tycker allra, allra mest om och kan sätta mig in i är den som så bra beskriver hur osäker och bortkommen berättarjaget känner sig i detta hus: Det är den första morgonen. Hon har precis ätit frukost (och får känslan av att det har hon minsann gjort alldeles försent). Mr de Winter har försvunnit iväg på något godsherre-ärende och själv vet hon inte riktigt var hon ska bli av. Hon kan inte gå in i sitt sovrum, för där "städade man". Hon går in i biblioteket, men där är det kallt och ouppvärmt. Hon försöker själv tända en brasa, men blir påkommen av butlern, Frith, som upplyser henne om att det inte brukar tändas någon brasa i biblioteket förrän på eftermiddagen. "Mrs de Winter satt alltid i skrivrummet efter frukosten" säger han, så då återstår inte annat för berättarjaget än att lydigt gå till skrivrummet. Hon hittar inte ens dit. Dessutom står butlern där utanför biblioteket och ser på när hon försöker hitta rätt, innan han överlägset upplyser henne om vägen till skrivrummet. Väl där vet hon inte vad hon ska göra, för hon har ju ingen att skriva brev till, och hon trivs inte vid skrivbordet som är fullt av Rebeccas gamla brev och prydnadssaker.

När jag drömmer om att få leva på något engelskt gods, så där med herrskap och tjänstefolk, downstairs och upstairs och allt det? Då tänker jag alltid att jag skulle flyta runt i fin klänning och höra till. Men om det hade blivit verkligt? Då hade jag nog ändå varit precis som den unga kvinnan i Rebecca. Inte vetat var jag skulle bli av. Gjort fel saker. Sagt pinsamma saker. Definitivt känt mig som om jag vore på fel plats och känt det som att tjänstefolket skrattade bakom min rygg.

Det är sådana här beskrivningar som får mig att verkligen älska Rebecca. (och boken, då förstås. Personen Rebecca hade jag kunnat strypa)

Titel: Rebecca
Författare: Daphne Du Maurier
Orginaltitel: Rebecca
Översättning: V. Blomqvist
Utg år: 1938 (den här upplagan 1994)
Förlag: (den här upplagan) Wahlströms
Köp den till exempel här eller här