Sedan läste jag allt som Lagerlöf skrivit. Precis allt. Minsta novell eller memoar. Till och med hennes tacktal till Nobelfesten läste jag och fick tårar i ögonen. Åh, om jag kunde skriva som Selma Lagerlöf! Åh!!
Nu har det gått ganska många år, och hennes böcker har i alla år stått i min bokhylla och lyst upp den på ett förträffligt vis. Men det har aldrig blivit av att jag har läst om något av hennes verk. "Jag ska..." någon gång. Och nu blev det dags. Eli läser och skriver tipsade om att Per Myrbergs inläsning av Gösta Berlings saga är en fantastisk upplevelse - så jag provade den.
Hur tyckte jag nu om att läsa om kavaljererna den här gången? Jodå. Fortfarande blir jag fullständigt golvad av språket. Så mästerligt! Och berättandet. Att knyta ihop alla dessa kapitel, som alla mer eller mindre kan läsas som en avslutad saga, men som ändå hänger ihop i ett helt - berättelsen om hur kavaljererna under ett år tar över Ekeby och alla dess ägor. I ett avtal med den onde lovar de att inte göra något förnuftigt arbete eller "kvinnosaker" utan bara syssla med glädje, fest och dans och ha så kul de bara orkar. Varje kapitel inleds på ett sätt som gör att det känns som att det är en ny berättelse som påbörjas, men efter ett tag förstår man hur även detta passar ihop med allt det övriga. Det är så bra gjort.
Men den här gången började jag störa mig en hel del på personerna. Det hade jag absolut inte tid till vid förra läsningen, då när jag låg och krälade på golvet i min Lagerlöf-fan-hysteri. Men Gösta Berling själv? Är han inte lite väl överspänd?? Lite Goethes Werther över honom? Han träffar en kvinna och efter fem minuter vet han att han älskar henne över allt annat på jorden och inte kan leva utan henne mer? (och i nästa kapitel träffar en annan kvinna och känner strax likadant för henne?) Han kan liksom aldrig göra något till hälften, utan liksom måste gå igång på etthundra cylindrar för minsta grej, daska sig för pannan och komma med käcka små tal. Jag blir lite trött. På kvinnorna i hans omgivning också, som blir så kära i Gösta Berling bara de hör honom orera om kärlekens väsen eller nåt i fem minuter.
Men jag kunde bortse från min irritation, och njuta av de andra. Härligt onde Sintram. Idiotarge och envise Melchior Sinclair. Kvinnan som jag har glömt vad hon heter men som i hela sitt fyrtioåriga liv har avskytt kärleken och bara ägnat sig åt att knyppla spetsar eller vad det är hon gör, tills hon en dag blir kär i orgelstämmaren som är på besök i bygden. Alla kavaljererna med varsin egen bakgrundshistoria.
Och bygden! Miljön! Att kunna ägna ett helt kapitel åt att beskriva hur sjön Löven med omkringliggande landskap ser ut, och få alltihop besjälat (Löven får hetsa fram ibland och lugnt bre ut sig ibland, bergen är vresiga och tränger ihop sjön ibland, skogarna klättrar modigt på höjderna och hela landskapet sjuder av liv). Helt mästerligt och ojämförligt.
Per Myrberg läser bra. Riktigt bra, med inlevelse. Men när jag lyssnar på Gösta Berlings saga kan det faktiskt bli lite för många "åh" och "oh" som bidrar lite till det där gösta-berling-är-nog-rätt-överspänd-intrycket. Fast ändå. Den här boken känns ju nästan som gjord för högläsning. Vinterkväll? Brasa i öppna spisen? Varm choklad? Och så spökhistorien om när Ulrika Dillner försökte undfly äktenskapet med Sintram, den elake brukspatronen på Fors...
Titel: Gösta Berlings saga
Författare: Selma Lagerlöf
Ljudbok - uppläsare: Per Myrberg
Utg år: Original 1891. Den här ljudboksversionen 2012.
Förlag: Bonnier Audio
Köp den till exempel här eller här
Ytterligare en av alla de böcker jag borde läsa... Någon gång.
SvaraRaderaMan lär aldrig råka ut för det där hemska: har inget att läsa...
RaderaMyrberg tillhör inte mina favoriter som uppläsare, han dramatiserar för mkt.
SvaraRaderaJag gillar rösten på honom, och hur han dramatiserar vissa personer. Andra personer blir alldeles för överdrivna - gäller särskilt när han ska göra kvinnor.
Radera