Drömtjuvarna

Det blev sträckläsning av Drömtjuvarna också, precis som det blev med första boken i serien, Kretsen. (läs här vad jag skrev om den) Det är egentligen inte så mycket handlingen som gör att jag älskar den här läsningen, för handlingen begriper jag mig helt ärligt inte på särskilt mycket. Det händer mystiska saker. Folk gör ännu mer mystiska saker. Och så har de samtal med varandra där de säger ungefär en tredjedel av det de behöver säga, men det viktigaste säger de inte. Allt är faktiskt ett enda trassel.

Men språket! Det finurliga språket - det är det som gör att jag inte kan sluta läsa. Stiefvater böjer det på nya sätt, gör finurliga beskrivningar av vad som händer och vad personerna gör. Hennes karaktärsbeskrivningar liknar ingenting annat. Och detta smarta språkbruk tillsammans med det magiska, märkliga som jag inte begriper (men ändå tuggar och sväljer) gör detta till läsning som inte liknar något annat. Ta bara det här, när "Den grå mannen" som egentligen borde vara ond torped men som visar sig vara lite mer komplex än så, precis har kommit med i boken:

Den grå mannen avskydde sin hyrbil. Han fick ett bestämt intryck av att den inte hanterats tillräckligt mycket av människor när den var ung, och att den därför aldrig skulle bli trevlig att ha att göra med. Sedan han hämtat den hade den redan försökt bita honom flera gånger och ägnat ansenlig tid åt att kämpa emot hans försök att nå upp till hastighetsbegränsningen.
Dessutom var den champagnefärgad. Löjlig färg på en bil.

Hela boken igenom kallas därför Den grå mannens bil för "Champagnemonstret".

Jag tror inte det finns en enda människa i hela boken som kan kallas "normal". Antingen är de synska. Eller så kan deras drömmar bli verklighet. Eller så är de så overkligt söta att gamla tanter känner att de måste klappa dem på håret när de går förbi. Eller så är de döda men bryr sig inte om det. Det finns alla möjliga varianter. Blue, hon som var huvudperson i Kretsen, tycker själv att hon är normal och vanlig eftersom alla i hennes omgivning är synska - men nej. Hon har egenskapen att hon förstärker de synskas förmågor och förnimmelser. Plus att alla verkar bli kära i henne. Plus att hon fortfarande har hotet hängande över sig att "om hon kysser sin sanna kärlek måste han dö". Plus att hennes klädstil närmast kan beskrivas som "kreativt bombnedslag".

Den här boken handlar mest om Ronan, han som i Kretsen mest verkade gå omkring och vilja slå på saker. Det vill han i Drömtjuvarna också - hans ilska är närmast ett eget väsen som han måste kanalisera någonstans. Gärna med knytnävsslag. Eller med att köra olagliga bilrace.
Ronan och hans två bröder har nyligen blivit faderlösa (pappan hittades ihjälslagen bredvid sin bil utanför huset där de bodde). Mamman lever, men sitter som en levande död kopplad till livsuppehållande maskiner av olika slag. Pappans testamente har gjort de tre bröderna omåttligt rika - men med tillägget att om de någonsin återvänder till sitt föräldrahem så blir de av med pengarna.

Och Ronan längtar hem varje dag. Och saknar sin pappa. Mycket av hans ilska beror på det. Men så är det det där med drömmarna. När han drömmer kan han ta en sak i sin hand - och när han vaknar har han saken där på riktigt. Kan ju vara bra. Kan ju vara mindre bra när otäcka varelser i hans mardrömmar också följer med tillbaka till verkligheten.

Han är intressant att läsa om, Ronan. Men det är de andra killarna i korppojks-gänget också, lika mycket som i Kretsen. Gansey är fortfarande otroligt karismatisk, Adam alldeles för stolt och Noah fortfarande lika....ja, blek.

Nu får den tredje boken i serien komma precis när som helst.

Titel: Drömtjuvarna
Serie: Kretsen, bok 2
Författare: Maggie Stiefvater
Orginaltitel: The Dream Thieves
Översättning: Carina Jansson
Utg år: 2014
Förlag: B Wahlströms
Köp den till exempel här eller här