Outlander - eller "Carolina blir lite kär i en romankaraktär..."

Här hade jag gått runt i alla år och missat att läsa Outlander...jag skrev ett inlägg om det och blev prompt tillsagd att omgående sätta mig ner att läsa. Ungefär. Så det gjorde jag. Och blev jag förtrollad, då? Jodå. För det mesta. Gabaldon har en otrolig förmåga att trollbinda med en berättelse. Sen tycker jag allt att den där tegelstenen som Outlander faktiskt är gott kunde kortats med ett par hundra sidor, för ibland stannar berättelsen upp och ingenting händer ett par veckor förutom det att Claire och Jaime är liksom kära så att det stänker om det, och vi ganska länge får läsa om precis hur kära de är i varandra och hur bra sex de har med varandra.

Men jag förlåter boken det. Absolut förlåter jag - för när det händer saker så är den så infernaliskt bra att det absolut inte går att sluta läsa. Och jag älskar miljön! Fullständigt älskar den, med bergen och sjöarna och kiltarna och slotten och allt det där. Och humorn! Boken är fullständigt proppad med den allra bästa sortens gnabb-humor, sån där när de som är kära i varandra, eller som är syskon med varandra, eller som är vänner med varandra sedan många år, ja, alla de som tycker om varandra - när de gnabbas med varandra i dialogerna och kommer med smarta kommentarer och svar. I like. Very much. Och så blev jag förstås kär i Jaime. Kan man läsa Outlander och inte bli kär i Jaime?

Handlingen, då? Åttahundra (eller vad det är) sidors handling? Alltså - så här: Claire lever egentligen på 1940-talet. Hon har jobbat som sjuksköterska i andra världskriget och sett både ohyggliga sår, trasiga själar och krigets fasor. Nu är kriget slut, och hon är på resa i högländerna tillsammans med sin man, Frank, som hon inte sett mycket av på de sex år de har varit gifta. Tyvärr lär hon inte känna honom så värst väl denna gången heller, för efter några dagar på semestern så går hon in i en sådan där urgammal stenring, (stenskepp?), en liten mini-henge som finns på en kulle i närheten där de bor på semestern. Och...vips så har hon förflyttats till år 1743.

Sedan utspelar sig hela boken i 1743-tiden. Givetvis vet inte skottarna riktigt vad de ska göra med den där mystiska damen som dumpit ner hos dem. De tror hon är en engelsk spion. Hon är duktig på att vårda skador och sånt där, men hon svär som en hel karl och hon säger så konstiga saker. Inte verkar hon särskilt glad över att återbördas till engelsmännen heller, så de beslutar sig för att gifta bort henne med Jamie Fraser som annars är rätt jobbig och farlig för klanhövdingsrivaliteten/tronföljden. Redan på bröllopsdagen förstår läsaren att här kommer det att uppstå kärlek så att det gnistrar om det. Och det gör det. Kärleken gnistrar hela boken igenom, omväxlande med att Claire hamnar i diverse faror och blir räddad av Jaime, och Jaime genom diverse faror blir dödligt sårad och blir botad av Claire. Det är för det mesta alldeles underbart, fast ibland kan jag bli lätt frustrerad på denna Claire, när hon ideligen ska sätta iväg och så uppenbart komma att hamna i diverse farliga situationer.

Klart jag snart ska fortsätta med nästa bok, Dragonfly in Amber. Jag tänker att det ska bli ännu mer kärlek och ännu fler sår för Claire att sy igen och bota - jo, för skottarnas uppror och slaget vid Culloden måste ju närma sig. Fast det kanske kommer i en ännu senare bok.

Och tänk, att Outlander har filmats som tv-serie, som börjar nu i sommar! Den ska jag se, jag som aldrig annars tittar på tv-serier. Men de har verkligen hittat Jaime (Sam Heughan) - precis så där ska han se ut! (*diskret drägglande*)

Titel: Outlander
Serie: Outlander series, bok 1
Författare: Diana Gabaldon
Köp den till exempel här eller här