En magisk tisdagsutmaning

Det är fantasyvecka på Kulturkollo, och deras Carolina (himla trevlig människa, känner henne mycket väl faktiskt) har en tisdagsutmaning med tre frågor där svaren måste bli overkliga:

Vilken fiktiv plats skulle du besöka om du bara kunde?
Det finns så galet många platser jag skulle vilja krypa in i böckerna och besöka, men jag väljer den här snabbt utan att tänka efter alltför mycket och få beslutångest:

Biblioteket på Brakebills i Lev Grossmans Magikerna. Jag, som är en sträng och konservativ bibliotekarie, hade nog mått bra av att se ett bibliotek där böckerna själva behagar flytta på sig då och då, och där ingen egentligen har någon koll på var saker och ting står. Jag vill  minnas att det var någon slags magisk katalogisering för många år sedan som ställde till det, och att varken biblioteket eller böckerna har hämtat sig sedan dess. Det flyger böcker uppe under taket, och är man oförsiktig kan man krocka med ett helt uppslagsverk i många band som har beslutat sig för att ställa sig någon annanstans.
Ett annat bibliotek där katalogiseringen också har ballat ur för länge sedan och där ingen egentligen vet vad som finns, eller var det finns är universitetsbiblioteket i Rothfuss Berättelsen om kungadråparen-böckerna. Ett studiebesök där kanske? Som perspektiv till livet på högstadiebiblioteket?

Om du fick välja en av alla dessa magiska varelser som ditt eget husdjur - vilket skulle du ta? Och varför?
Jag vill ha den förträffligt trevlige draken Temeraire från serien av Naomi Novik med samma namn. Fast då när han är nykläckt och inte har hunnit bli så där väldans stor. Varför? Det finns en scen i första boken i serien, Hans majestäts drake, där Temeraire tror att kapten Lawrence har övergivit honom, och tyst ligger och klappar på ett halsband i guld han tidigare fått av kaptenen. Därför.

Hitta på en egen trollformel! Hur låter den? Vad tänker du använda den till?

Nu har jag läst runt lite bland er andra som svarat på utmaningen, och lärt mig diverse finurliga formler för instant food och mer tid. Men detta - är det bara jag som är så här girig eller:

"Instanta Krösus Sorkus" 

vilket givetvis gör mig omåttligt rik. Jag slutar då genast jobba och blir bokläsare på heltid. Finemang!

Firefight - eller en blöt reseguide till Manhattan

Och han har gjort det igen. Ännu en gång levererar Brandon Sanderson en bok som får mig totalt uppslukad och överraskad.

(spoilervarning - jag avslöjar delar av The Reckoners 1)

Detta är fortsättningen på Steelheart där Davids enda mål i livet var att förgöra en überond superhjälte. Denne Steelheart som med hjälp av terror och elakhet regerade ett Chicago helt förvandlad till stål och med evigt mörker - hur skulle en vanlig kille kunna ens räcka ut tungan åt honom utan att bli förvandlad till en blöt fläck? Jodå, det gick ju. Med en viss hjälp av sina vänner i the Reckoners, förstås.

Jahapp. Och om man nu har som enda livsmål och mening att ha hämnas på en ond härskare, och sedan lyckas med det? Vad ska man göra sen med livet? Vi kan väl säga att David har lite lätt livsångest när boken börjar. Vad ska han göra? Vad ska han bli när han blir stor? 

Jo, men världen är ju fullsmockad av andra Epics, alltså superhjältar som blivit onda sedan den där Calamitygrejen lyste upp himlen för tolv år sedan eller vad det är. Davids liv måste väl alltså gå ut på att ha ihjäl dem, en efter en? Eller, som han presenterar sig efter bokens smäll-action-fyllda inledningskapitel: "My name is David Charleston. I kill people with super powers."

Nu verkar det som att särskilt en Epic måste has ihjäl, nämligen Regalia som regerar över det som förr i tiden var Manhattan men som nu kallas Babylon Restored. Miljöbyte, alltså, och David reser med delar av the Reckoners till detta f.d. Manhattan. Det ser inte riktigt ut som förr - numera är det dränkt i vatten och bara toppen på skyskraporna sticker upp. Människorna bor på hustaken, och har gjort broar mellan husen. Inne i husen växer det märkligt nog fullt med träd och buskar som har självlysande frukter, och om natten blir hela staden upplyst av självlysande graffiti. Alltså, det är en makalös miljö detta! Dessutom har alla människorna en märkligt avslappnad attityd som David stör sig enormt på. Hur kan de vara så avslappnade och ägna nätterna åt att partaja loss när det finns Epics som kan få för sig att döda dem när som helst? Varför är de inte rädda och arga? Varför gör de ingenting?

Detta skulle kunna vara en Steelheart II med ett Reckonersgäng som återigen jagade onda superhjältar fast i en annan miljö. Det börjar så. Men, nej, Brandon Sanderson nöjer sig förstås aldrig med enbart en actionfylld och spännande bok som uppföljare. Saker och ting är inte som de verkar i Babylon Restored. Ingenting är det. Inte Calamity heller. (och oj! vad jag längtar efter tredje boken i serien nu!!)

Och vi får träffa Firefight igen! Och David fortsätter med sina extremt usla metaforer och liknelser! (bland annat liknar han kärleksfullt Firefight att vara "en potatis i ett minfält". (och jodå, han har en utmärkt förklaring till varför) Och vad säger ni om "I'll be as quiet as a buttered snail through a Frenchman's kitchen"?)

Titel: Firefight
Serie: The Reckoners #2
Författare: Brandon Sanderson
Utg år: 2015
Förlag: Delacorte Press
Köp den till exempel här eller här

Det är fantasytajm! Det listas bra grejer!!

Den här veckan på Kulturkollo är det jag som har valt tema och styr skutan: vi skriver om andra världar och fantasy!
(plats för kommentarer av typen: "men heja! vilket kul tema!!" "hurra!")

Just idag har jag listat tio av mina absoluta fantasyfavoriter. Dessutom får ni reda på hur det kom sig att jag stod i en mörk bunker och fyllde en väska med böcker, och vad det ledde till.

Läs allt här!

Från kärlek till sf, tack vare Lincoln...

I Attachments av Rainbow Rowell jobbar Lincoln natt och har inte mycket att hitta på (förutom att läsa mailen mellan Jennifer och Beth). Då läser han bland annat om hela Stiftelsen-serien av Isaac Asimov, för den är ju så himla bra.

Alltså, denna Stiftelsen-serie? Nu har jag läst om den på så många ställen, hundra-bästa-listor och sånt, så jag inser att den kanske är ett måste för en sådan som mig? Om nu denne förträfflige Lincoln som jag gillar så mycket också läser den så måste den absolut testas.

Jag har nu raskt hittat ett ganska dammigt och undanglömt ex av Stiftelsen, första boken i serien, här på biblioteket och tänker bära hem. (jag hade ju nästan ingenting att läsa redan...)

Någon som har läst? Är den så bra som den sägs? Eller är den mastig på sf-vis?

Bloggen ska hålla sig på mattan, helt enkelt

I veckans bokbloggsjerka frågar Annika om vårt bloggande: Var (och hur) författar du dina inlägg?

Jag försöker hålla igång tre bloggar, och för det mesta går det bra. Eller, rättare sagt, det är så himla kul att det är en viktig del av min fritid (jämte böckerna då, förstås). Det är den här, Carolina läser..., som handlar om böcker och mitt läsande. Och så skriver jag om det övriga livet som lönnfet tonårsmamma på skånska landsbygden med stora och små livsfunderingar på Carolina lever... Dessutom är jag privilegierad nog att få vara med i bloggkollektivet Kulturkollo (och fel av mig ovan - den bloggen håller jag inte igång på egen hand förstås. Vi är sju!)

Jag gör lite olika med inläggen till de där tre bloggarna. Här på bokbloggen så skriver jag helt enkelt ett inlägg när jag har läst ut någon bok. Kommer jag på något annat jag vill skriva om så gör jag det, om det så är någon kort läsfundering eller något längre och uppeldande om högläsning (har jag nämnt att jag brinner för högläsning?) eller så. Ibland går det några dagar innan det kommer ett inlägg, för jag kanske läser en tjock bok. Ibland skriver jag två inlägg på en dag för jag kommer på något extra att skriva om.
Jag kan inte skriva inlägget om boken jag läst precis när jag läst ut den - den måste ligga någon dag eller två så att mina tankar hinner snurra färdigt. Sen öppnar jag helt enkelt ett tomt inlägg och skriver loss. Ibland utgår jag ifrån handlingen i boken. Ibland struntar jag högaktningsfullt i handlingen och skriver om någon känsla. Ibland blöder jag ut delar av mig själv i inlägget (Hej Maj!), ibland skriver jag helt förvirrat och ibland är jag elak. Jag måste få vara mig själv i inläggen jag skriver och inte följa någon uppgjord mall. Allra, allra viktigast för mig är att det ska vara roligt att skriva.

På Kulturkollo skriver jag sällan rena recensioner. Där har vi alltid ett bestämt tema för varje vecka, och så skriver jag något (eller några) inlägg om det. Det här med att ha ett bestämt tema är makalöst bra för inspiration och kreativitet. Åtminstone för mig - när jag vet att jag ska skriva något om lyrik, eller sport (våra senaste två teman) eller vad det nu kan vara så är det som att hjärnan gnuggas alldeles särskilt på ett ställe och jag kommer på saker som jag glömt att jag kunde eller tyckte om. I just det här bloggsammanhanget är ramar och deadline alldeles utmärkta för mig. Plus att det är vansinnigt roligt att vara med i ett kollektiv där vi bollar idéer med varandra, kompletterar varandra och får till en bra blandning på det vi skriver.

Och så min lilla: Carolina lever... Den är en periodare. Vissa veckor skriver jag minst varje dag - idéerna bara poppar upp och varje liten händelse under dagen känns kul att skriva om. Andra veckor sover den, och jag tycker ingenting i min vardag är värt att ta upp. Men så måste det vara, för även med "livs"bloggen gäller första och främsta regeln: det ska vara kul att skriva!

Så här är mitt allra viktigaste tips: det ska vara roligt att skriva en blogg. Låt den aldrig, aldrig bli ett måste. Du får inte betalt för den och du skriver på din fritid, för att du själv vill skriva.

(och det är därför jag ytterst sällan tar emot eller beställer recex - då blir det genast någon som väntar på det jag skriver = att det blir ett måste för mig)

Odinsbarn - Korpringarna 1

Hirka är inte som alla andra. ”Svanslös!” brukar hon bli retad för, och det är förstås jobbigt att vara den enda som inte har någon svans. Men när hon var liten blev hon attackerad av vargar, som rev hennes rygg och helt sonika slet av svansen. Ärret efter den är fortfarande kvar. Svanslös är ju en jobbig sak – men värre är det att hon inte som alla andra kan ”famna”, det vill säga känna Kraften som finns överallt i naturen och ta den i bruk. Hon måste kunna famna när hon om några månader ska genomgå Riten som alla femtonåringar ska! Vad kommer annars att hända med henne? Hon tränar förtvivlat för att känna Kraften och kunna famna, men nej.

Och det är nu dråpslaget kommer. Hirkas far berättar för henne att han inte är hennes riktige far – att han hittade henne som nyfödd bebis. I snön. Utan svans. Hon har aldrig haft svans – ärret i ryggen gav hennes styvfar henne med en kniv för att kunna upprätthålla lögnen om vargattacken. Hon är inte ens av ymsätt. Hon är ett odinsbarn, en mennskr. Sådana där som det talas om i sagor för barn. Och som odinsbarn bär hon med sig Rötan, som kan förgöra ymsättlingarna. Hur ska hon nu göra? Var ska hon ta vägen? För givetvis kan hon inte genomgå Riten – hon kommer att bli bränd på bål när det uppdagas att hon är en mennskr som inte kan famna.

Hirka kommer på en desperat plan – hon ska be Rime om hjälp. Rime är son i en av de tolv Rådsfamiljerna, ungefär adelssläkt. Han är mycket stark i Kraften och har kunnat famna lika naturligt som han andas i hela sitt liv. Rime och Hirka var nära vänner några år innan han försvann till Riten (han är tre år äldre än henne) och de tappade kontakten. Nu är han tillbaka, utrustad med två svärd och en överlägsen attityd. Men kanske han ändå kan hjälpa Hirka att hitta Kraften och famna åtminstone litegrann? Så att hon klarar sig igenom Riten utan att bli avslöjad och avrättad?

Det finns mycket jag tycker om i Odinsbarn. Hela den här idén med att människorna är de som är skrämmande varelser från myternas värld till exempel. Och funderingarna jag får om religion och tro, att behöva något att tro på för att känna trygghet och mening i livet. Även sedan det man alltid trott på visat sig vara en lögn.

Jag gillar Rime väldigt mycket. Hans ovilja att ta sin självklara och rättmätiga plats i Rådet med makten och rikedomen som tillkommer – eftersom han tycker att hela systemet är fel. Hans sätt att protestera är att välja en helt annan väg, till sin superdupermäktiga och skrämmande mormors fasa och ilska. Jag gillar Hirka en hel del också – hennes sätt att snabbt hantera nya situationer, att passa in, göra sig behövd (älskar att hon är så duktig med örter och helande!). Jag fascineras mycket av den läskigt onde Urd med den där vidriga grejen han har i halsen som inte får avslöjas – även om han rätt mycket drar över för mycket i urskiljningslös och nyansfri ondska. Föddes han ond, liksom? Vad driver honom?

Men det intrycket som ändå dröjer kvar efter att jag läst ut boken är att den ganska ofta tenderar att bli seg. Sexhundra sidor plus är på tok för många – jag hade velat se den här berättelsen nedskuren till max fyrahundra sidor. Det blir en hel del onödiga förflyttningar och händelser som egentligen inte leder till någonting. Hirka flyr än hit, än dit men hinner sällan vara på någon plats förrän det är dags för henne att tänka om och göra just det hon nyss försökt fly undan – och jag känner att jag inte riktigt förstår hur hon tänker.

Jag måste trots det definitivt läsa nästa bok i Korpringarna. Slutet är sådant att det är helt nödvändigt att få reda på vad som händer Hirka härnäst. Plus att jag gillar att läsa om när Hirka och Rime är tillsammans – kommer de att träffas mer? Smittar hon honom med Röta då, eller är Rötan ett påhitt? ”De blinda” är ju definitivt inte ett påhitt?

Titel: Odinsbarn

Serie: Korpringarna #1

Författare: Siri Pettersen

Originaltitel: Odinsbarn - Ravneringene 1

Översättning: Ylva Kempe

Utg år: 2015

Förlag: B. Wahlströms

Köp den till exempel här eller här

Attachments - om kärlek före första ögonkastet

Tur att jag är ledig en vecka, och sitter i en stuga långt hemifrån med enda uppdrag att slappa, läsa och äta så mycket godis som möjligt, när jag läser en bok som den här. Vad jag tyckte om! Och hej, klockan, är du 02:00 när boken tog slut? Och måtte Rainbow Rowell skriva mer och mer och mer, för vad mycket jag gillar det hon skriver!

Jennifer och Beth är nära vänner, och jobbar dessutom bägge på samma arbetsplats. Där brukar de försjunka i långa mailkonversationer om livet, kärleken, stora och små problem, glädjeämnen och sorger. Vi som läser får ta del av mailen, och i början är jag inte jätteglad över att läsa dem - det blir som naken dialog utan "mellantexter" eller vad jag ska säga. Men jag kommer rätt snabbt in i det och börjar gilla både Jennifer och Beth mycket.

Grejen är att detta ska utspela sig 1999, när det ännu inte var helt självklart med datorer och mail på alla arbetsplatser (och Y2K-skräcken finns med...minns ni?). Just Jennifers och Beths arbetsplats är en tidning, som ganska nyligen infört att alla anställda ska kunna kommunicera via mail, eller ha tillgång till internet. Och de som bestämmer oroar sig en hel del för att nätet bara kommer att användas som onödigt tidsfördriv, till spel och porrsurfande. Och att mail kommer att skickas "i onödan" och också ta upp arbetstid som kunde använts till annat (och att, gud förbjude, anställda ska kunna skriva om upprörande saker som sex och sprida dem via mail, eller till och med göra sådant som att skriva svordomar i sina mail...). Därför har de installerat ett särskilt säkerhetssystem som skannar alla skickade mail efter stötande innehåll, samt en person vars arbete går ut på att läsa dessa flaggade mail för att avgöra om varningar bör skickas till de anställda (typ "du har svurit i ett mail - skärp dig").

Jennifers och Beths mail är fulla av saker som mail inte får vara fulla av: svordomar, namn på kroppsdelar (ja, ja...) och framför allt: de är för långa och har ett alltför personligt innehåll. Så de flaggas gång på gång och hamnar i säkerhetssystemets särskilda mapp för mail som bör läsas igenom. Och den som är anställd för att göra det är Lincoln.

Lincoln är en hyvens grabb som tror på den sanna kärleken och på snällhet i världen. Han spelar Dungeons & Dragons varje lördag med sina kompisar och bor fortfarande hemma hos sin (lätt dominerande...) mamma. Han läser Jennifers och Beths mail, och borde förstås skicka varningar till dem - men blir så fascinerad av det de skriver att han inte kan sluta läsa deras mail. Och det är lite dumt att skicka en varning först efter tjugo lästa mail eller så, va? Dessutom börjar han gilla dem. Särskilt en av dem. Eller inte bara gilla -  han blir kär i henne. Utan att ens veta hur hon ser ut.

Jag gillar dem alla tre. Och jag gillar Lincolns mamma också. Och Lincolns chef. Men framförallt älskar jag själva idén - att bli kär i någon utan att ens ha träffat henne, bara utifrån det hon skriver i mail. Det är knäppt egentligen, jag vet, för en person är ju inte det hen skriver (jag själv är till exempel rolig och kvick när jag skriver, men en tyst introvert mussla i verkliga livet). Men jag gillar det väldigt mycket. Och kunde alltså inte lägga ner boken förrän långt efter det att sängdags borde infallit.

Titel: Attachments
Författare: Rainbow Rowell
Utg år: 2012
Förlag: Orion books
Köp den till exempel här eller här

Snömannen

Då var det dags för en dos Harry Hole i mitt liv igen, då. Detta kan nog vara den näst bästa Harry Hole-boken jag läst (allra mest gillar jag fortfarande Rödhake med sin andra världskriget-botten).

Det verkar finnas ett samband mellan ett antal fall av försvunna kvinnor i Norge de senaste elva åren. De har alla haft man och barn, och de har alla försvunnit i samband med att den första snön för året har fallit. Och, framkommer det så småningom, i deras trädgårdar har någon okänd person gjort en snögubbe. En seriemördare, alltså? Som fortfarande mördar? Det är han som är Snömannen i bokens titel, och det är Harry Hole som jagar honom. Till sin hjälp har han nyanställda Katrine Bratt, som har ersatt Halvorsen. Bratt är ung och hur smart som helst.

Det är riktigt vidriga mord det handlar om, och en del scener är direkt läskiga att läsa. Källaren på den där övergivna sommarstugan på en ö, till exempel. Eller kvinnan som flyr mitt i natten genom en skog. Hugaligen.

Men så galet skicklig han är, Jo Nesbö! Ingenting som står med i boken är med utan anledning - inte ens det att Hole övar "speedcuffing" när han får tid över. Alla trådar knyts ihop, allt får sin förklaring - och den där mördarens historia när vi väl får den och vet vem det är? Otäckt.

Och hur kan karln få vanliga snögubbar att bli något som ger rysningar? Vi har en almanacka i köket just nu med illustrationer av Elsa Beskow. Bilden för februari är en snögubbe som står och ser oskyldig ut när en sotare kommer och ler mot honom. Oskyldig...nej, nej. Den gömmer säkert på hemligheter och avhuggna kroppsdelar. Jag vet nog, jag.

Titel: Snömannen
Serie: Harry Hole #7
Författare: Jo Nesbö
Utg år: 2008
Förlag: Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här

Bokryggspoesi från bokhyllorna i Vismarlöv

Jag är med i Kulturkollos bloggstafett med bokryggspoesi. Bokryggspoesi är helt enkelt när man plockar ihop böcker i en trave så att bokryggarnas titlar bildar en dikt.

Jag tänkte mig en trave, och en bild... men när jag väl kom igång kunde jag inte riktigt behärska mig. Oj, så kul det var! Här kommer alltså fyra bilder med fyra olika korta dikter (som samtidigt väldigt tydligt visar hur spretig vår bokhylla är och hur olika boksmak jag och oäkte maken har...):

Mannen som log
när lammen tystnar
Mannen i svart
den utvalde
Du lär mig att bli fri, stark

Den som vandrar om natten
minnas silverdolken på drift
Bädda för död
det som ögat ser

Okänd soldat
den som dödar draken
Rid i natt mot fyren!
En annan tid, ett annat liv
så länge vi båda andas

Det mest förbjudna
rysk roulett
Dans med döden
ett halvt liv
Järtecken

Wicked Intentions (Maiden Lane)

På fortsatt jakt efter fluff och mys stack jag emellan med en präktig romancebok. Wicked Intentions är första boken i serien Maiden Lane, och jag blev så pass förtjust i den här att jag redan har laddat hem nästa bok i serien till läsplattan.

Vi har Temperance, en ung änka, som tillsammans med sin yngre bror Winter i enorm godhet och självutplåning driver ett hem för föräldralösa barn, i ett av Londons fattigaste områden (St Giles).
Syskonens pappa var den som startade hemmet, men nu är han död. Så också den rike beskyddare som försåg hemmet med pengar. Temperance och Winter sliter som djur men ligger efter med hyran och har ingen mat åt alla barn som bor där och läget börjar bli förtvivlat.

Enter Lord Caire.

Lord Caire har dåligt rykte, kan inte älska någon och är överhuvudtaget en person att hålla sig borta ifrån. Sägs det. Märkligt nog verkar detta vara en riktigt hyvens kille redan från början i boken, och det dåliga ryktet verkar mest baseras på att han (huhuhuuuu) har "särskilda önskemål" när det gäller sex.

Jepp, det är mycket sex i den här boken.

Lord Caire lovar att introducera Temperance i sällskapslivet så att hon där kan hitta en ny beskyddare, någon som vill bedriva välgörenhet genom att ge Maiden Lane-barnhemmet pengar. I gengäld ska då Temperance följa med Lord Caire som guide i St Giles när han genom att besöka diverse tvivelaktiga ställen försöker jaga en mördare.

Ja, ja, ja, klart de blir kära i varandra redan på sidan 3. Men det är underhållande att följa dem och deras frustrationer genom boken ända tills de äntligen bedyrar varandra sin kärlek. Det är mörka gränder, lönnkrogar, bordeller, balsalar och 1700-talsmiljö. I like! Här dyker dessutom upp en hel del andra intressanta karaktärer som jag anar kommer att få spela större roller i senare böcker i serien. Temperances syskon, till exempel. Det är en diger skara, med de märkligaste namn: Concord, Asa (man...), Verity, Silence, Winter. Concord verkar bara konservativ och fördömande och ska lägga sig i allt, Asa är mest frånvarande och mystisk (ingen av de andra syskonen vet vad han livnär sig på), Silence hamnar i egna problem redan i den här boken, med en snygg rogue-typ som hon inte är gift med.

Och just det ja: Spöket i St Giles är också med. Först någon som sägs mörda och sprätta upp sina offer, iförd harlekinkostym, men senare någon som verkar finnas på riktigt och som dessutom är på "de godas" sida. Interesting...

Titel: Wicked Intentions
Serie: Maiden Lane #1
Författare: Elizabeth Hoyt
Utg år: 2010
Förlag: Grand Central Publishing
Köp den till exempel här eller här

Allt står i lågor nu på sommarens sista dag...

I veckans utmaning på Kulturkollo vill Linda att vi ska "välja ut en poet eller textförfattare, en dikt och en sångtext som betyder mycket för dig. En slags trio, men av det spretigare slaget" - temat för veckan är "Lyrik och längtan".

Och jag som går runt och tror att jag inte är någon lyrikläsare fann att det djupt i mig bor ett antal texter och diktstrofer jag alltid återkommer till, som tydligen har betytt så mycket för mig att de för alltid är en del av det som är jag. Ta bara rubriken på inlägget, som är en rad ur en sångtext, och några rader senare i samma sång kommer "och jag jobbar som en slav/för att slippa tänka efter/vem jag är och vad jag gör och vart jag är på väg". Så många gånger de där textraderna har sjungits i mitt huvud vid olika tillfällen - de är numera mina.

En poet eller textförfattare som har betytt mycket för mig är Evert Taube. Jag växte upp med hans sånger som alltid har spelats i mitt hem, och fortfarande är hans visor i princip det enda jag själv kan spela på piano (och vad jag än börjar spela när jag sitter där så slutar det ändå alltid med att jag sitter och slappnar av med Nocturne eller Sjuttonde balladen eller så). Jag har svårt att välja ut en enda strof, men den här hade vi på köksväggen när jag växte upp:

Ja, vem har sagt att just du skall ha hörsel och syn,
höra böljornas brus och kunna sjunga!
Och vem har sagt att just du skall ha bästa menyn
och som fågeln på vågorna gunga.

(ur Så länge skutan kan gå)

En dikt då, som har betytt mycket för mig? Det får bli den som börjar så här:

Det kom ett brev om sommarsäd,
om vinbärsbuskar, körsbärsträd,
ett brev ifrån min gamla mor
med skrift så darrhänt stor.

Det är Pär Lagerkvist, och när jag fastnade för den var jag nitton år och bodde i Skottland, jobbade ett år som hästskötare och längtade hem till Sverige något så gruvligt. Min mamma var varken gammal eller darrhänt - men breven hemifrån var så oändligt efterlängtade (och detta var 1986, mail fanns liksom inte)

Och så sångtexten då? Rubriken och den andra textraden kommer från Försent av Mauro Scocco. Åh, som jag älskade Ratata och Scoccos texter under mina tonår! Jag kunde dem alla utantill (kan dem fortfarande..), skrev dem i mina skolböcker, kollegieblock eller fina anteckningsblock med särskilda pennor, textade dem snyggt och satte upp på väggarna i mitt rum, sjöng dem, levde dem. Mauro Scoccos texter är verkligen något som är en del av det som är jag. Här kommer hela texten till Försent:

allt står i lågor nu på sommarens sista dag
och vad det är som fått oss hit
det vet varken du eller jag

vi går här i våra tomma rum och söker något att klandra
men det enda som vi vet helt säkert
är att vi förlorat varandra

och på andra sidan midnatt så vet jag vad som väntar
jag ligger vaken i min säng
tills det sista ljuset flämtar

och ljuset gör så ont nu när mina ögon vant sig vid mörkret
och jag var uppe sent igår
så ikväll vet jag inte om jag orkar
sitta här och gå igenom vad jag gjort och inte borde

det är försent, allt är redan sagt
det är försent, allt är redan gjort
det är försent

och jag jobbar som en slav
för att slippa tänka efter
vem jag är och vad jag gör och vart jag är på väg

och om du kunde se mig nu
så skulle du väl gråta
ja, om du kunde se mig nu
ja då skulle du väl förlåta

men jag orkar inte älska
och jag orkar inte hata
och jag orkar inte gråta
och jag orkar inte prata

jag ville vara fri, vad det nu kan betyda
så jag bad dig att gå
allt du kunde göra var att lyda

det är försent, allt är redan sagt
det är försent, allt är redan gjort
det är försent

Magikerna

I det stora hela tyckte jag om den här boken, men nog märktes det att den var i längsta laget när jag lyssnade på den som ljudbok. Nitton timmars lyssning förlåter inte så lätt de mer stillastående ställena i boken, och sådana finns det en hel del av. Jag hade gärna sett färre beskrivningar av allt de dricker (och som de dricker...), hur de festar och vad de äter och mer av själva magi-utbildningen.

Quentin antas till Brakebills, en magiskola modellen vuxnare än Hogwarths (mer som college). Hit kommer bara de smartaste av de smarta och Quentin tänker att nu äntligen har han äntligen hittat det liv han alltid sökt. En skola för magi, en skola som ligger i New York men som ändå inte ligger i New York, och en skola där vad som helst verkar kunna hända. Ändå ledsnar han rätt snart på Brakebills-livet också, och undrar när det riktiga livet ska börja. Om han kommer med i "Fysiska gänget", kanske? Det är en liten exklusiv grupp elever som håller sig för sig själva, och visst - efter något år har Quentin kommit med i Fysiska gänget och nu är han på sin rätta plats i livet. Eller, nej. Det blir tråkigt det också. Livet är mest trist pluggande, väldigt mycket drickande och så väntan på att det där riktiga livet ska börja. Kanske när skolan slutar? Nej. Inte då heller. Då blir livet bara ett ständigt party utan någon vettig uppgift alls. Men efter ett tag kommer en gammal kurskamrat (som Quentin inte tycker om)(det finns inte så många som Quentin tycker om, faktiskt) och har hittat ett föremål som kan ta en till andra världar, och nu vill han prova det med Quentin och hans gäng. Kanske de kan ta sig till Fillory? Kanske är det det som är deras uppgift här i världen? Kanske är det nu det riktiga livet ska börja?

Fillory är en värld som finns i en serie böcker Quentin läste som barn (och har läst om ett antal gånger sedan dess). Finns det något omöjligt här i världen han önskar sig så är det han han finge komma till Fillory. Barnen i boken tar sig dit på bästa Narnia-vis, och jag älskar scenen när Quentin står och knackar på väggen inuti ett stort skåp i början av boken för att det känns som att just det skåpet skulle kunna vara en magisk port till Fillory. Men Fillory är ju bara en dröm, en författares påhitt...? Nej! Det visar sig nu att det finns. Quentin & Co tar sig dit och Ska Uppleva Äventyr. Grejen är bara att de redan efter några timmar i Fillory är uttråkade igen och undrar när det verkliga livet ska börja.

Det finns en hel del episoder och saker jag tycker mycket om i den här boken - då gnistrar den! Ta bara hur Quentin hittar till Brakebills första gången. Eller det där inträdesprovet han gör som inte liknar något annat. Åh, det gillar jag att läsa om! Eller när de mycket senare i utbildningen flyger till Antarktis, (och då menar jag flyger, vingslag för vingslag) till Södra Brakebills, och i början helt sonika får sina röster borttagna för att kunna koncentrera sig på sina studier. Och biblioteket på Brakebills - vad jag älskar det! Där råder ett fullständigt kaos med böcker som flaxar omkring och verkar ha helt egna viljor. Och så detaljer som kako-demonerna, fontänerna utanför skolbyggnaden, Alice föräldrars hus och massvis med andra saker. Jag älskar det magiska!

Men sen finns det annat som gör mig irriterad. Allra mest är det Quentin själv. Jag tycker inte om honom! Jag kan inte förlika mig med honom  - han är så överlägsen och onödigt otrevlig och missnöjd och...nä. Inte gillar jag hans kompisar särskilt bra heller. Och, som jag skrev ovan, jag ledsnar ganska omedelbart på allt det där festandet, de exklusiva vinerna och fantastiska måltiderna. Jag vill inte läsa om hur fulla de är, och hur fulla de är igen nästa kväll, och hur fulla de är fast det bara är lunch ännu, och hur de måste ta sig en öl eller två eller skicka runt en spritflaska mellan sig i precis alla situationer. Blöh!
Fillorygrejen är jag inte heller särskilt intresserad av. Särskilt inte partierna i boken som återger äventyr ur Filloryböckerna. Men, OK, lite kul är det att läsa om hur de försöker bära sig åt som fantasyhjältar i Fillory men mest gör bort sig.

Men tänk om hela boken hade varit som till exempel det där partiet när Quentin och Alice för första gången ska besöka Fysiska gängets hus? Vad wow den hade varit då!

Titel: Magikerna
Serie: Magikerna #1
Författare: Lev Grossman
Originaltitel: The Magicians
Översättning: Helena Sjöstrand Svenn, Gösta Svenn
Ljudbok - uppläsare: Dag Andersson
Köp den till exempel här eller här

Bokryggspoesi? Detta får du bara inte missa!!

Hela den här veckan har vi temat Lyrik och längtan på Kulturkollo. Det blir en fin vecka - men lördagen slår nog allt, tror jag. Då får alla som vill vara med i en bloggstafett med bokryggspoesi. Plocka ihop en trave böcker - och si! du har skapat poesi! Fota mästerverket och lägg upp på din blogg och var med i Bokryggspoesistafetten! (och, som av en händelse, är det alla hjärtans dag på lördag, så lite romantiska titlar kanske?)

Här kan du läsa allt om hur det går till, hur du anmäler dig och sånt där.

Detta är bokryggspoesi skapad av Anna på ...och dagarna går, vid ett tidigare tillfälle

Har du själv ingen blogg? Lägg upp ditt foto på instagram, facebook eller twitter i stället! Pinga med @kulturkollo och lägg till den nätta lilla hashtaggen #bokryggspoesimedkulturkollo (nästan som poesi bara den...)

The Fiery Cross - fast det tog sin rundliga tid att komma hit

Kort sammanfattning om vad jag tycker om den här boken: hade det inte varit så att jag sedan vill fortsätta med bok 6,7 och 8 i Outlander-serien hade jag inte läst färdigt den. Punkt.

Min Kindle påstår att bokeländet är på dryga 1500 sidor - men som jag har konstaterat förr så vet jag inte riktigt hur min Kindle räknar sidor, men tror att pappersboken klockar in på tusen sidor eller så. Och av det kunde nog minst hälften strukits. På de sidorna händer det nämligen i det närmaste ingenting.

Jag har också tidigare redan konstaterat att när det gäller Outlander så behöver jag inte ha någon rafflande handling eller Stort Slutmål att sträva mot eftersom det lite är som att läsa en såpopera med många avsnitt och småintriger om karaktärer jag tycker mycket om. Men här är det så väääääldigt långa partier där det inte händer mer än att karaktärerna går runt och letar efter varandra. Jo! Faktiskt! Ta bara början på boken, som består av minst hundra sidor beskrivning av vad som (inte) händer på det årliga The Gathering där amerikaboende-skottarna träffas. Claire letar efter Jamie, fast när hon hittar honom är hon av med Roger, och Roger i sin tur letar efter Brianna. Brianna halar mest fram brösten för att amma Jemmie (vet ni hur många gånger vi får läsa om hur spända hennes mjölkfyllda bröst är? dessutom med tanke på att hon ammar Jemmie åtminstone tills han vid bokens slut är drygt två år eller vad det är? På Tok För Himla Många Gånger, det är vad det är. Mjölkspända bröst i all ära, men de kan inte lyfta handlingen helt på egen hand i en bok) Jamie och Claire letar efter prästen medan Fergus letar efter Roger som har försvunnit igen...och så där håller de på under ett dygn som är så detaljerat beskrivet att Joyce' Odysseus kan slänga sig i väggen.

För att inte tala om halvvägs i boken när det ska bevistas Aunt Jocastas bröllop. Där är alla av med varandra igen och nu är det två dygn som ska avhandlas sekund per sekund.

Men OK. Det finns några passager i boken som är så där fantastiskt Outlander-bra (ni som är frälsta vet vad jag menar): När Claire och Jamie kommer till Beardsleys gård och upptäcker vad som finns där. När Roger går iväg ett eget uppdrag under slaget vid Alamance och råkar hyfsat illa ut (underdrift). När Jamie och Roger är ute och jagar buffalos och Jamie inte ser vad han trampat på förrän det är försent.

Det finns ställen där jag inte kunde släppa boken. Men allra mest var den så oerhört seg att jag blev helt trött och har lite svårt att förlåta Gabaldon detta ordbajseri.

Hörni inbitna Outlanderfans (ja, Lotta, jag ser särskilt på dig) - det blir väl bättre i bok sex, va?

Titel: The Fiery Cross
Serie: Outlander #5
Författare: Diana Gabaldon
Utg år: 2001
Förlag: Delacorte Press
Köp den till exempel här eller här

I mustache you some questions

Enkätdags igen -perfekt syssla för söndagseftermiddagar tycker jag. Jag är taggad av Bokhuset till den här...mustaschutmaningen. Men visst - fram för fler mustascher i mitt liv! (eller...?)

Four names that people call me (other than my real name):

- Mamma (ofta med tillägget Meh! först som i Meh! mamma du fattar ju ingenting!)(ja, jag är tonårsförälder)
- Cina (av mina föräldrar och syskon och deras respektive eftersom det var det jag kallades ända tills jag blev relativt vuxen och flyttade hemifrån. Efter det brukar de flesta säga hela mitt namn, utom...)
- Carolin
(...alla dessa människor som vägrar uppfatta att min namn slutar på "a". Hörni - hur svårt kan det vara?)
- Ers nåd (nej, but I wish...)

Four jobs I have had:

- Hästskötare (travhästar)
- Läkarsekreterare
- Sekreterare/administratör/göra-administrativa-grejer-åt-andra-med-hjälp-av-dator
- Bibliotekarie (nu)

Four movies I would/have watched more than once:

- Röda nejlikan (med Anthony Andrews)(vet inte hur många gånger...)
- Sagan om ringen-trilogin
- Starwars-filmerna
- Frost (min dotter var 12 när den kom, så...ja)

Four books I would recommend:

Men åh. Fyra? Vem satte ihop den här utmaningen från början, va?? Jag tar några jag inte har tjatat ihjäl mig om på bloggen på senare tid, då:

- Hedningarnas förgård (Sabinasviten) av Vibeke Olsson
- Berlinerpopplarna av Anne B. Ragde
- The Crystal Cave (The Merlin Trilogy) av Mary Stewart
- Maisie Dobbs av Jacqueline Winspear

Four places I have lived:

- Kalmar (första halvan av livet)
- Landsbygden södra Skåne (andra halvan av livet)
- Dundee, Skottland (ett förvirrat år när jag höll på att bli vuxen)
- Norrköping (där är jag född och har större delen av min släkt)

Four places I have been:

Jag är inte så vittbefaren. Har aldrig varit utanför Europa. Här är fyra små platser jag tycker om att vara på:
- Halla, Gotland
- Lökken, Danmark
- Limburg, Tyskland
- Jukkasjärvi, Norrland

Four places I'd rather be right now:

- Fylke, Midgård
- Någon Varm och Trevlig Plats
- Sunnanäng
- San Francisco (har aldrig varit där, men varför inte?)

Four of my favourite foods:

- lasagne (min, med löjligt mycket ostsås)
- något wookat med nudlar och sojasås och krispiga grönsaker
- plankstek på Mando's i Malmö (ja, jag har medverkat ganska mycket till den där statistiken)
- ostbågar i alla möjliga storlekar och varianter (fast det måste förstås vara OLWs)

Four TV-shows that I watch:

Ledsen - får inte ihop fyra. Får inte ens ihop en. Jag tittar på Outlander-serien, men den har sändningsuppehåll tills april. Så: 0.

Four things I am looking forward to this year:

- Att megakrånglandet i vårt hus och liv - anslutningen till kommunalt VA med uppgrävande av tomt, förstörande av uterum och utbytande av elpanna som kommer att ske senare i vår SKA VARA ÖVER.
- Göteborgsvarvet
- vecka 8 som kommer att tillbringas i en stuga i Dalarna med en försvarlig hög med böcker (jag kanske åker skidor någon dag också, om det är sol och fint och snö och jag är på gott humör - och om jag kan slita mig från boken)
- sommarkvällar med bokläsning i uterummet...fast, vänta nu - det lär bara vara grus och aska då. OK, bokläsning på annan sommarkvällig plats.

Four things I am always saying:

- "...men det pallar jag inte göra idag, så det få bli i morgon"
- "ska bara läsa färdigt det här kapitlet först"
- alltså
- liksom

Four people I tag:

- Bokföring enligt Monika
- Annas bokblogg
- Lingonhjärta
- och dagarna går...

You Had Me At Hello

"Jag behöver läsa mer fluff!" ylade jag i ett inlägg häromdagen, varpå jag raskt greppade tag i You Had Me At Hello. Och si! Den var precis vad jag behövde! Ett och ett halvt dygn senare hade jag läst ut den (och tack så väldigt mycket, Mhairi McFarlane, för en zombieonsdag när jag knappt var vaken pga läst för länge kvällen (ok, natten) innan).

För tio år sedan var Rachel och Ben kursare på universitetet. Och vänner. Eller mer? Eller nä, för Rachel var ju ihop med rock-Rhys och Ben hade hur många flickvänner som helst som alla var blonda och inte såg ut som Rachel. Och så tog de examen och tappade kontakten. Nu träffas de igen. Rachel har precis lämnat sagde rock-Rhys, mitt i bröllopsförberedelserna, och är alltså singel. Ben är gift med tjusiga och rika Olivia, går runt med portfölj och fina kläder, är advokat och snygg och bjuder hem Rachel på parmiddag till hans och Olivias tjusiga hus där Rachel ska paras ihop med Bens advokatkollega Simon.

Klart de var kära i varandra redan då, för tio år sen? Klart de var! Ibland vill jag bara ruska runt Rachel för att hon inte ser det uppenbara. Klart de fortsätter att vara kära i varandra nu när de träffas igen, trots fru och hus och lömska advokatkollegor? Klart de är!

Lägg så till detta Rachels underbara vänkrets (Caroline, Mindy, Ivar), universitetsmiljö, x antal tillfällen med alldeles för mycket sprit (hur orkar de?), Rachels jobbvardag med bevakande av rättegångar och märkliga journalistkollegor, underbara dialoger och massvis med humor.

Det är fluff så det räcker och blir över, och jag älskar kombinationen humor+kärlek. Mycket bra bok, och jag ska genast skaffa hem flera McFarlane-alster (dvs flera zombieonsdagar).

Titel: You Had Me At Hello
Författare: Mhairi McFarlane
Orginaltitel: You Had Me At Hello
Översättning: Lina Erkelius
Utg år: 2014
Förlag: Massolit
Köp den till exempel här eller här

Splintered. Eller var Carolinas gräns går.

Jag älskar framsidan på den här boken - den är som ett grönt smycke och gör mig glad bara jag tittar på den. Klart jag skulle läsa den! Och de andra två böckerna i trilogin, som har precis lika fina framsidor (Unhinged och Ensnared). Och så skulle jag lägga alla tre böckerna bredvid varandra och gotta mig. Ungdomsfantasy i Alice-i-underlandet-miljö skulle det vara, med lite kärlek och twist och...ja. Säkert bra.

Men nu har jag läst halva Splintered och nu ger jag upp. Bara för att en framsida är fin innebär det inte automatiskt att boken måste vara bra - det borde jag ha lärt mig vid det här laget (särskilt som jag predikar detta för skolbarnen hur ofta som helst, fast då med det omvända att inte välja bort en bok bara för att framsidan inte är fin) Psykadelisk mysko-fantasy funkar inte för mig, tydligen.

Alyssa hör hur insekter och växter pratar med henne. Precis som hennes mamma gör. Det är bara det att mamman sitter inspärrad på ett mentalsjukhus, utklädd till Alice i Underlandet, är tungt medicinerad eftersom hon tenderar att bli våldsam, och vägrar äta eller dricka något som inte serveras i en tekopp. Alyssa vill inte bli som sin mamma, men det ser illa ut. Mammas mamma var också likadan, och hennes mamma före henne, ända tillbaka till mormorsmormor Alice Liddell som var just den Alice som Lewis Carroll skrev sin bok om.

Under stor dramatik (gräshoppor som talar, plötsliga stormvindar, hårflätor som försöker strypas och meddelanden från mystiska webbsidor) framkommer det nu att den där Alice nog inte drömde om sina upplevelser. Att hon nog trillade ner i ett hål på riktigt och kom till en annan värld, men att hon där drabbades av en förbannelse som sedan gick i arv till kommande släktled som blivit "galna" och spärrats in. Alyssa förstår att hon måste ta sig till det där hålet och den där världen för att rädda sin mamma och sig själv.

Och visst - så långt är jag med, fast det är ganska utflippat redan innan Alyssa hunnit hoppa genom det där hålet till den andra världen. Men sen... nä. Jag försöker tycka om, och det borde vara fascinerande att Alyssa också får äta de där kakorna som gör henne stor och dricka drycken ur den där flaskan som gör henne liten, och möta alla blommorna jag minns från filmen, de som talar. Och att hon får ro i roddbåt över samma hav av tårar som Alice själv skapade när hon var där. Men det blir bara ett förvirrat kaos. Och mitt i det där har hon till råga på allt elände fått med sig en killkompis (eller, ja, hon är förstås kär i honom fast han har en annan flickvän, och han är förstås kär i Alyssa fast det säger han inte). Och denne kille, Jeb, ska på ett Manligt och Modigt Vis Beskydda Alyssa Från Faror. Han sliter i hennes arm och ställer sig ivägen för henne och låter henne inte tala till punkt och är så allmänt skitjobbig att jag bara vill klippa bort honom ur boken.

Men det är trots allt inte Jeb som får mig att ge upp läsandet. Det är miljön och den obegripliga handlingen och känslan av feberdröm (jodå, det är det förstås i Alice-filmen och boken också, men här hundra gånger värre och i många fler färger).

Det är ungefär när Alyssa har träffat Morpheus i hjärtat av underjorden och tillsammans med honom ska återbesöka sina egna mardrömmar från barndomen där även Morpheus var med och gör det via en avslappnande dryck varpå schackpjäserna Morpheus hällt ut på sängens överkast får liv med hjälp av Alyssas fantasi-kraft och Alyssa och Morpheus via någon slags virvlande vattenström lyfts upp så att de ser de levande schackpjäserna nedanför sig som i en scen där det är en domstol där två drottningar försöker anklaga varandra om vem som borde få kungen och att det nog är Alyssas fel för det Alice gjorde för länge sedan....det är ungefär där jag höjer blicken från boken och ger upp. Varför läser jag det här dravlet? Jag fattar ingenting. Jag vill inte fatta någonting. Är det meningen att jag själv ska få känslan av någon slags drogrus av att läsa det här?

Nä, framsidan kan var hur fin den vill, men nu struntar jag i den här boken. Den får köra sitt VM i konstighet med någon annan.

Titel: Splintered
Serie: Splintered #1
Författare: A.G. Howard
Utg år: 2014 
Förlag: Abrams
Köp den till exempel här eller här

Våren, våren....var är du???

Carro på bloggen Romeoandjuliet har utmanat mig att göra en vårlängtansenkät - klart jag hoppar på den när vintern gör sin allra skånesnålblåstigaste variant av februari.

Vilket vårtecken längtar du mest efter?
Ljusa vårkvällar. Koltrastar som sjunger om vemod från grannens tak. Mjuka grusvägar. Scillahavet vid Lunds UB. Näktergalen. Den där veckan när vårt körsbärsträd blommar. Doften av jord, av gräs och av vatten. Jag längtar efter ungefär allting som har med våren att göra, men allra mest efter ljuset.

...och krokusarna, och snödropparna, och påskliljorna, och tulpanerna, och...

Ett annat säkert vårtecken är när bokrean startar i slutet av februari. Har du  någon särskild bok som du hoppas ska finnas till fyndpris på årets rea?
Nope. Bokrean går mig i princip alltid förbi. Möjligen tar jag en extra sväng med kundvagnen förbi bokreaborden inne på ICA Maxi eller så, men köper sällan någonting alls.

Våren bjuder också på många nya böcker. Är det någon/några som du längtar extra mycket efter?
Ja! Jag skrev ett inlägg om alla mina vårlängtansböcker här, men just nu vill jag särskilt mycket läsa första boken i serien Odinsbarn. Med lite tur ligger den kanske i brevlådan när jag kommer hem idag? Första boken i Half Bad: Ondskans son längtar jag också efter. Och fjärde boken om Dunne!! (Livet enligt Dunne)

Finns det någon författare du önskar (men inte vet om det är aktuellt) ska komma med en ny bok/uppföljare i vår eller senare under året?
Åsa Larsson. Åsa Larsson. Åsa Larsson, och så, ja, hoppas jag lite på att den däringa Åsa Larsson kommer ut med en ny bok om Rebecka Martinsson.

Många tycker det är roligt att uppdatera garderoben när våren kommer med t ex en ny jacka eller nya skor. Är du på jakt efter något särskilt vårplagg?
Jag och provhytter har ett traumatiskt och sårigt förhållande till varandra. Slipper jag handla nytt så blir jag glad. Mina slitna hoodies och trötta Nike Free håller nog 2015 också? Fast en sak: jag kommer att köpa nya joggingskor. Men dem köper jag på nätet, tack och lov.

Finns det någon särskild debutant du ser fram extra mycket emot att läsa i vår, eller alternativt någon författare som för första gången översätts till svenska?
Detta är ju faktiskt den fantastiska vår då Brandon Sandersons Mistborn kommer ut på svenska. Verkligen dags! Och måtte resten av hans produktion också översättas till svenska!

Det kommer också många nya pocketböcker i vår. Är det några särskilda titlar du har väntat på ska komma i pocket?
Nej. Pocket läser jag i det närmaste aldrig. Texten är helt enkelt för liten. Jag trivs bättre med min läsplatta där jag kan förstora upp typsnittet så mycket att jag kan slappna av i ögonen - och den tar mindre plats än en pocketbok i väskan.

Sist men inte minst, det är ju inte vår än och även vintern har sina positiva sidor. Berätta vad du tycker är bäst med vintern!
*funderar*
*funderar lite till*
Ehrm. Adventsljusstakarna?

Jag skickar vidare den här enkäten till alla som känner att vårlängtan spritter i dem, men alldeles särskilt taggar jag mina Kulturkollo-kollegor: Lyran, Helena, Lotta, Fanny, Linda (och Anna, fast hon har redan svarat på enkäten en gång...)

Behöver fluff nu...!

Nämen vad är detta för träsk jag har hamnat i??? Nu har jag nyligen avslutat en bok som gjorde mig sur och fick mig att skriva ett gnällig inlägg (nästan lika gnälligt som inlägget jag skrev förra veckan). Jag har lagt åt sidan en annan bok eftersom den är ändlös. Troligen kommer jag att kunna avsluta den till julen 2016 eller så.

Och alldeles nyss höjde jag blicken från den psykadeliska flum-fantasy-bok jag hunnit kanske halvvägs in i och kände att nä, nu räcker det, jag ger upp. Varför läsa en bok jag inte begriper ett jota av och som bara är konstig (även om omslaget är väldigt, väldigt fint?).

Nu behöver jag något fluffigt. Något lättsmält som jag blir glad av. Något som inte tar flera veckor att läsa och som inte innehåller detaljer som gör mig irriterad. Jag tog hem den här idag:

Är det tillräckligt mycket fluff, tro? Lite ostbågar till det också?

Huset mittemot

Joel bor i ett stort hus på "fin"gatan i lilla samhället Uddviken, tillsammans med sin storasyster (som är sexton, har hoppat av gymnasiet och verkar brottas med enorma problem) och sin mamma. Själv är han tretton, och brukar mest hänga med sin kompis Kalle. Kalle är stökig i skolan medan Joel försöker hänga med på lektioner och göra sina läxor (fast det är inte alltid lätt att koncentrera sig på lektionerna när Kalle försöker störa Molly eller sparka på stolsben och annat sånt).

På andra sidan gatan där Joel bor ligger det ett ödehus. Ett stort hus som nog var fint förut, men nu är det förfallet. För tjugo år sedan bodde där en familj: mamma, pappa och två pojkar. Den yngste pojken hette Jonathan. När han var tretton år gick han en dag och hängde sig på vinden. Nu är huset en sådan där plats dit samhällets barn och ungdomar går och utmanar varandra att våga gå in och knacka på dörren och så där.

I skolan ska nu Joels klass vara med på en uppsatstävling, där var och en ska skriva en uppsats i ämnet "att vara tretton". Ungefär samtidigt ser Joel en dag att det helt plötsligt stannar en bil utanför ödehuset, och någon går in. Han är och har alltid varit fascinerad av ödehuset, och bestämmer sig nu för att skriva sin uppsats om Jonathan, pojken som hängde sig när han var tretton.

Detta är både en ungdomsthriller och en berättelse om en trettonårig kille som är osäker på vem han är och vad han vill. Det spretar lite åt bägge hållen - drar lite åt spökkänsla-hållet när Joel är inne i det där ödehuset och får reda på mer och mer om den döde Jonathan och hans familj, samtidigt som det är ganska tung realism med hans storasyster som totalt verkar dominera familjelivet med sina ätstörningar och ilskeutbrott, Joels kompisproblem med Kalle, Kalles egen problematik och Joels egen osäkerhet. Det är lättläst och rätt spännande ibland, men jag kommer allvarligt på kant med boken i början när det ska supas till ordentligt. Alla ungdomar samlas på "Kullen" varje fredag, alla från sjuan och uppåt. Och här handlar det om att skaffa tag på sprit varje vecka så att det går att bli rejält full. På Kullen raglar ungarna omkring, och det verkar vara mer regel än undantag att alla super till de kräks. Det finns till och med en särskild "spy-plats" på den där "Kullen".

Jag blir riktigt störd. Trettonåringar? Det är inte OK på något sätt alls. Och "alla" känner till den där kullen och det där supandet? Jag blir så irriterad på den där totala frånvaron av vuxna och så yngre tonåringar som skildras som om de vore nitton-tjugo eller något (dialogerna, erfarenheten och annat) så att jag när jag läser vidare har svårt att ta till mig det som faktiskt är fint skildrat i boken. Jodå, för det finns det. Kalles och Joels vänskap, till exempel. Joels dröm om att få skriva den bästa uppsatsen i Sverige. Jonathans sörjande mamma. Men, som sagt, jag bara sitter och morrar över raglande trettonåringar så som varande något slags normaltillstånd.

Titel: Huset mittemot
Författare: Alex Haridi
Utg år: 2015
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här

De andras hus

"Vet du att vi släppte fler bomber över Hamburg på en helg än tyskarna släppte över London under hela kriget?" [...] Nästan som på beställning bredde ödeläggelsen ut sig framför dem. Även om det först liknade de minnesbilder de hade av London, Coventry och Bristol så blev det värre för varje meter. Ingenstans syntes några upprättstående byggnader, varken framför, bakom eller på sidorna, bara grus och spillror och folk som strömmade fram längs gatans sidor.
'Men det var väl de som började kriget, pappa?"

De andras hus av Rhidian Brook utspelar sig i Hamburg, 1946. Andra världskriget är slut, men allt ligger fortfarande i ruiner. Hit kommer engelske överste Lewis för att arbeta med återuppbyggnadsarbetet, och för hans räkning rekvireras ett stort hus invid floden Elbe. I huset bor familjen Lubert. I stället för att köra ut dem låter överste Lewis oväntat dem stanna kvar. En engelsk familj ska alltså bo tillsammans med en tysk familj.

De andras hus är fascinerande, men gör mig ändå rätt besviken. Jag recenserar den idag på Kulturkollo - här kan du läsa mitt inlägg om den!

Tjoho! Längt!

Gjorde precis det här:

LitteraLund i april! Bägge dagarna ska jag gå! Massor av intressanta programpunkter - höjdpunkten är nog Cornelia Funke, tror jag. Kolla in programmet här.

Nu vill jag förstås höra om det är någon av mina medskolbibliotekarier, medbarnbibliotekarier, medbokbloggare, medbokcirklare eller andra medmänniskor jag känner som är snälla och trevliga som tänker gå? Hade varit så kul!