Med doft av brunsås: Carolina på bokmässa

Nu har jag varit alla fyra dagarna på bokmässan, och då kunde man väl tänka sig att den här bloggen skulle vara sprängfylld med rapporter därifrån. Eller hur? Jag har ju varit på det ena seminariet efter det andra och hört så mycket klokt sägas och intressanta diskussioner diskuteras, och lyssnat på författare och förundrats över att...ja, de verkar ju trots allt vara vanliga människor de också. (men...va?) Visst borde jag ha delat med mig? Återgett alla de där klokheterna i sammandrag, och försökt få er att höra Siri Pettersens underbara humor ("varför tror du att dina böcker säljer så bra, nu då?" "jo, det är väl för det att trycksvärtan är gjord av choklad?")

Jag tänkte. Jag ville. Jag satt där med telefonen på vareviga seminarium och skulle anteckna och fotografera och...

Sorry. Det blev inget. Jag fick liksom inte ihop några vettiga inlägg av det. Eller nånting alls. Mitt problem är att jag måste smälta sådant jag hör - liksom låta hjärnan processa det. Hade jag varit på ett seminarium hade jag nog kunnat skriva något käckt om det någon dag senare, när jag hunnit sova på saken och fått egna tankar om det. Men nu var det många seminarier varje dag och mina tankar bara blev ett enda kaos.
(det är samma sak när jag läser böcker förresten - kan aldrig skriva ett blogginlägg om boken direkt när jag läst den utan måste låta den vila någon dag eller så först)

Dessutom känns det ibland att det är så mycket jag inte förstår på seminarierna. Författare som pratar om sina böcker - jodå, OK, klart jag förstår dem. Men kloka människor som debatterar - jag är inte mycket för att lyssna på debatter faktiskt. Mina tankar tenderar att vandra iväg någon helt annanstans, och sedan tappar jag bort mig. Eller ibland förstår jag helt enkelt inte vad de säger: Ta bara seminariet första dagen där de nyöversatta isländska sagorna skulle diskuteras. Två av samtalsdeltagarna pratade danska med isländsk brytning... sorry men det de sa begrep jag ungefär bara var tredje ord av. Max.

Eller han som var chef för Mexikos största bibliotek som jag trodde skulle prata om hur biblioteket skulle vara en plats dit man gick för att läsa böcker (och jag var nyfiken på hur han skulle argumentera för det). Han var dålig på engelska, sa han, och följde därför ett i förhand skrivet manus. Det manuset var skrivet på för mig mycket svår engelska med många abstrakta begrepp, och det enda jag i princip förstod var att han ville öppna upp biblioteket för alla hemlösa (och JA, jag förstår att jag har missuppfattat ungefär alltihop av det han sa).

Eller varför inte ekonomen som redogjorde för hur kulturutveckling kan mätas? Med diagram?

Eller dansken som har skrivit en biografi om Astrid Lindgren och som satt i tjugo minuter och berättade om sitt arbete med denna biografi. Jag vet inte riktigt hur han hade gått till väga, för jag förstod inte vad han sa. Så jag applåderade artigt när det var färdigt och gick därifrån med anteckningar som bestod av en bild på seminariescenen och seminariets rubrik och insåg ännu en gång att "nä, jag kan inte skriva om det här. Heller."

Vilken tur att det finns så många bokbloggare som kan skriva bra och intressant om alla upplevelser på mässan - tack för att ni finns!

Det andra du som bokmässebesökare ska göra är att se och eventuellt också prata med (om du vågar) diverse författare och kändisar. Om du inte heter Carolina, för då har du ingen aning om att det är en författare eller kändis du ser framför dig, för du har världens sämsta minne för ansikten och tittar aldrig på TV.

Jag är hopplös. Jag ryckte hela tiden mina fellow-kulturkollare i ärmarna och väste fram frågan vem är han? vem är hon? Värst var nog när jag högg tag i en person i en förlagsmonter och frågade efter böckerna de hade utlovat till vårt fantasymingel, och personen i fråga ganska svalt påpekade att "det får du väl ta med dem som jobbar på förlaget. Jag är faktiskt författare." Oups. Sorry. Inte nog med att hon var författare som satt och signerade böcker - hon var barn- och ungdomsförfattare. En som jag har läst. Jag borde ha känt igen henne. Det gjorde jag inte.

Och var det så att jag trodde att Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren var ännu några bokbloggare jag vagt kände igen när de dök upp på vårt bokälskarmingel och såg glada ut? DET KANSKE JAG TRODDE.

Fast jag vill bara påpeka att jag minsann kände igen Björn Hellberg alldeles utan hjälp. Möjligen pga det faktum att karln satt kvar vid samma lilla bord i samma monter ungefär hela mässan, med en liten skylt bredvid sig som förkunnade vem han var och att han signerade böcker åt dem som ville (det verkade det sällan vara någon som ville)(jag tyckte lite synd om honom).

Och brunsåsen då? Hur fick jag in den i det här inlägget? Jo så här: lunchbuffé på Estrad, porterstek med potatismos och gräddig brunsås. Jag älskar sås. Tallriken flödade av sås. Tyvärr flödade även seminariekortsfickan jag hade hängande kring halsen snart av sås eftersom jag råkade lägga den i såsen när jag satte mig ner. Och lika tyvärr upptäckte jag inte det förrän sagda kortficka hade dunsat tillbaka på min klänning och avlevererat all jämra brunsås på den. Brunsås luktar kan jag tala om för er.

Så om du satt på något seminarium bredvid någon som viktigt vevade runt med telefonen och fotograferade och skrev lite i början men som sedan satt och såg ut som om hon befann sig på Mars, omgiven av en distinkt lukt av brunsås? Då satt du bredvid mig.

Sorry. Men jag är duktig på att komma ihåg handlingen i böcker.