Soul Music - A Discworld Novel "with rocks in"

Jag behövde helt enkelt lite humor i mitt liv förra veckan, så det var dags att återvända en sväng till Skivvärlden. Den här gången ville jag fortsätta att läsa Dödens egen "serie" med böcker där Soul Music är den tredje i ordningen (Mort och Reaper Man kommer före)(och ja, jag följer alltid alla bokserier i så strikt ordning jag bara kan)(kaos är inte min grej)(jag har ordning på mitt skrivbord också)(men det där var en parentes).

Soul Music hade precis det jag ville. Mycket humor, och smart humor. Handlingen är egentligen aldrig det som är det viktiga i en Discworldbok - det är de roliga karaktärerna, och så brukar Pratchett lyfta in någon företeelse från vår värld i sin fantasyvärld och låta den krocka med allt där. I Soul Music är det rock'n'roll: han låter tre helt osannolika typer (en blyg kille, en dvärg och ett troll) bli rockstjärnor och spela music with rocks in (bandet de startar heter The Band with Rocks In eftersom trollet Lias som är med spelar på... ja, stenar).
Alla som hör deras musik blir helt galna. Trollkarlarna på The Unseen University flippar ur och börjar klä sig i läderrockar med nitar på, bandet får en manager (Cut-Me-Own-Throat-Dibbler givetvis) och åker på turné, det kastas underkläder upp på scenen när de spelar och groupies belägrar värdshusen de bor på (där inredningen brukar förstöras)...

Och så mitt i allt detta så har Döden återigen något av en livskris (eller vad man ska säga...?). Precis som i Reaper Man sticker han ifrån sina plikter, men den här gången får han en vikarie. Nämligen sin dotterdotter Susan. (någon som kan se bilden av Döden som kärleksfull morfar framför sig? jodå, han försöker till och med bygga en gunga åt henne i ett äppelträd) Ett av Susans första jobb är att hämta hem själen av sångaren/gitarristen i The Band with Rocks In eftersom han ska dö i ett tumult på The Mended Drum där de har en spelning.

Alla dessa roliga detaljer... ta bara denne sångare/gitarrist som så småningom blir en sådan megastjärna. Från början är han en helt okänd harpist som kommer från bergen i det ständigt regniga Llamedos (läs det baklänges!)(“It was raining in the small, mountainous country of Llamedos. It was always raining in Llamedos. Rain was the country's main export. It had rain mines.” ). Så fort han säger något med bokstaven L så tre- eller fyrdubblas den i texten - första gången trodde jag att det hade blivit fel, men sedan fattade jag grejen. Älskar sånt!

Eller när Döden för att kunna glömma sina sorger går med i Främlingslegionen. Grejen är att alla där har gått med för att glömma allt, och lämna sina gamla liv bakom sig. De gör det så till den grad att de verkligen glömmer ALLT. Det de sa i förra meningen. Sina namn. ("vad heter du?" "eehh... det borde kanske stå innanför skjortkragen?" *kollar* "jo, jag heter Bomull") Var de befinner sig och vilka de borde slåss med, och om de råkar vara meniga eller befäl. De glömmer allt.

Eller den lille Death of Rats, som hämtar själar från råttor förstås men även sånt som vesslor och hamstrar om det kniper. Han talar - precis som Döden - med versaler, men kan bara säga SQUEAK vilket inte är lätt att förstå.

Nu har jag fått en dos Discworld igen, och klarar mig ett tag. Det går bara med en bok i taget av dem, sen får man vänta ett tag.

Titel: Soul Music
Författare: Terry Pratchett
Serie: Discworld
Utg år: 1994
Förlag: Victor Gollancz
Köp den till exempel här eller här