onsdag 16 september 2015

Som stjärnor i natten

Nu vet jag precis varför den här bokens framsida ser ut som den gör. Och jag blir ledsen, och jag blir arg nu när jag tittar på den. För det är det den här boken gör med mig - den gör mig så vansinnigt arg, men också så där riktigt käftsmällsledsen.

Det är Violet och Finch som turas om att berätta. Från början känner de inte varandra. De går på samma skola, och OK - alla vet ju vem Finch är, men de känner inte varandra. Inte förrän de träffar varandra uppe i skolans klocktorn, ståendes längst ute vid kanten, kanske i begrepp att hoppa.

Finch backar, och lyckas också övertala Violet att backa tillbaka - men sedan berättar de för skolan och berörda vuxna (som är alldeles, alldeles för få) att det var tvärtom. Att det var Violet som räddade Finch från att hoppa och ta livet av sig.

Violet har stängt in sig i sig själv. Förut var hon en utåtriktad tjej, gick på fester, på cheerleading, skrev ständigt. Men sedan hände bilolyckan där hennes storasyster dog men hon själv överlevde, och sedan dess står hela livet och väntar på att Violet "ska känna sig redo" igen. Hon tycker inte hon är redo för något: skolarbete, att åka eller köra bil, att gå på fest. Skrivandet har hon lagt ner.

Men Finch låter sig inte stängas ute. Med galen envishet får han med Violet ut på små vardagsäventyr, tvingar henne att göra små, små saker som tillsammans gör att hon sätter igång att leva igen. Och hon släpper in honom.

Finch, med en mamma som verkar vara i tusen bitar. Finch, med en pappa som troligen var den som såg till att mamman gick i tusen bitar. Finch, som så väldigt gärna vill leva, leva, leva HÄR och NU.

Varför blir jag så arg, då? Åh, det är på allt det som kunde vara bättre. Men som inte är det, eftersom människor är ofullkomliga och gör misstag. Jag blir arg på avstängning från skolan som en lätt lösning på problem, jag blir arg på föräldrar som inte räcker till (samtidigt som jag förstår och vet att jag inte har rätten att vara arg eftersom de kanske ändå gör sitt bästa, eller det de tycker är bäst för sitt barn). Jag blir arg och ledsen. Och väldigt, väldigt berörd.

Det här är en mycket bra bok.

Titel: Som stjärnor i natten
Författare: Jennifer Niven
Originaltitel: All the Bright Places
Översättning: Ylva Stålmarck
Utg år: 2015
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar