lördag 5 september 2015

Smaragdgrön avslutning på Ädelstenstrilogin

Och jag har slutfört ännu en serie! Tjoho, heja mig! Ädelstenstrilogin började jag läsa 2012 när första boken Rubinröd kom ut. Jag gillade den mycket! Safirblå gillade jag också (särskilt humorn), läste hyfsat kort tid efter första boken, men gnällde lite om det ändrade omslaget och triloginamnet.

Sedan blev det liksom aldrig av att jag läste Smaragdgrön när den kom, och månaderna har runnit iväg och allt det jag kom ihåg från handlingen med tidsresenärerna Gwen och Gideon har liksom försvunnit ut genom något okänt hål i mitt huvud. Synd det, för jag har haft seriösa problem att få ihop det som händer i Smaragdgrön. Så stora problem att jag inte tyckte om den. I stället för att bara godta det där tidsresandet och strunta i alla realistiska invändningar så började jag nu störa mig på inkonsekvenser och trådar som lämnas lösa. Det som i de två första böckerna var en kul grej och det roligaste att läsa om (tidsresandet alltså) blir här bara onödigt komplicerat för mig, och minst hälften av tidshoppen hit och dit känns dessutom helt onödiga.

Dessutom vet jag inte riktigt vad som har hänt med berättandet, eller om det var så i de tidigare böckerna också och jag då inte störde mig - men det har blivit så hoppigt här. Först så berättas saker under tiden de händer, men så bara någon radbrytning bort (inte ens nytt kapitel eller ett ordentligt styckebytande) så har det hoppats en liten bit framåt i handlingen och fortsättningen på det som nyss hände berättas som i en återblick i stället. Jag vet inte om det är tänkt att öka dramatiken eller nåt, men för mig blir det bara irriterande. Lika irriterande är det när personer på var och varannan sida precis börjar säga något avgörande viktigt men blir avbrutna av olika anledningar (någon kommer, tidsresetiden "går ut", dörrar slås upp). Klart sånt funkar och blir spännande en gång, men fyrtio?

Det är fortfarande rolig dialog (och översättningen till tonårssvenska är fortfarande på pricken), och lilla spökgargoylen Xemerius hänger fortfarande med och kommer med giftiga repliker, men handlingen är större boken igenom ganska seg. Och hur käck dialogen än är så täcker den inte över den segheten. Det är i stället så käckt ibland att det känns tillkämpat och fånigt. Jag gäspar mig igenom och undrar vad som hände med rappheten från första boken, och tänker surt att allt hade kunnat lösas genom ett enda genomtänkt tidshopp som hade kunnat lösa alla problem, eller genom ett enda samtal där personerna i fråga hade kunnat få tala till punkt.

Slutet, då? Jag satt med ungefär fyrtiofem sura varför??? och var inte nöjd. Inte nöjd alls.

Titel: Smaragdgrön
Serie: Ädelstenstrilogin #3
Författare: Kerstin Gier
Originaltitel: Smaragdgrün
Översättning: Christine Bredenkamp
Utg år: 2013
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här (verkar inte längre gå att köpa på svenska - kolla på ditt bibliotek i stället!)

4 kommentarer:

  1. Jag kände mig rätt nöjd efteråt. Inte det bästa jag läst, men trevligt och småcharmigt sådär. :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tyckte jag ju om bok ett och två...

      Radera
  2. Hej! Jag har utmanat dig!http://bladdrabladdra.blogspot.se/2015/09/bocker-om-flyktingbarn.html

    SvaraRadera