Röd drottning

Mare Barrow lever i en värld som är så långt ifrån jämlik för alla som tänkas kan. Hon bor i en liten by som mest verkar bestå av lera, hunger, ilska och förtvivlan. Hennes tre äldre bröder är ute i ett ändlöst och meningslöst krig mot grannländerna, och när hon själv snart fyller arton måste även hon ut i det där kriget eftersom hon inte lyckats få någon lärlingsplats eller något arbete. Familjen har det mycket knappt och livet verkar inte innehålla några som helst ljuspunkter.

Ett helt annat liv gäller för silvrarna som bor i staden. Lyx i överflöd, mat så mycket de behöver och ännu mycket mer, flotta palats...allt. Det som skiljer de rika från de fattiga är färgen på deras blod: de fattiga har rött blod. De rika har silverfärgat blod. De silvriga har dessutom alla någon magisk egenskap var, lite som superhjältar. Några är omänskligt starka, andra kan manipulera ljus, eller få växter att växa och blomma snabbt, eller forma järn, eller läsa och/eller styra andra människors tankar.

Det som oerhört raskt händer i boken är att Mare förflyttas från det där leriga desperationslivet i byn till ett liv i lyx i maktens centrum. Från det överhängande hotet om att tvingas ut i kriget till att blir en av landets prinsessor, trolovad med en prins i kungafamiljen. Dock fortfarande med ett nästan ännu värre hot hängande över sig - hotet om att bli avslöjad och omedelbart avrättad. Nämligen upptäcks det att Mare också har en sådan där magisk superhjälteegenskap - hon kan styra över elektricitet - fast hon är röd. Detta borde vara en omöjlighet. Inte nog med att hon inte får avslöja för någon att hon egentligen är röd - hon arbetar också i hemlighet för motståndsrörelsen.

Det här låter mycket lovande och spännande, och i början på boken var jag helt fascinerad av världsbygget, de röda och silvriga och alla superhjältekrafterna, och undrade mycket hur blev det så här?? För mitt i alltihop är världen tydligen någon slags framtidsversion av vår egen värld bortom någon katastrof. Men ganska snart började jag bläddra allt mer håglöst bland sidorna och tappa intresset för boken. Inte för att det inte händer något - nejdå. Det händer massor. Typ hela tiden. Sida upp och sida ner händer det triljoner saker. Det blir för mycket. Det bara fladdrar förbi och jag saknar fördjupning på många sätt.

Jag saknar fördjupning i världsbygget och samhället - det liksom bara är så här men jag får inga aningar eller antydningar om varför eller vad som hände för länge sedan för att det skulle bli så. Vilka är de här silverblodiga människorna? Varför har de superkrafter? Hur blev det här samhället så otroligt segregerat? Det fladdrar förbi något samhälle där människorna verkar ha förvandlats till gråhyade zombies som helt orkeslöst lever och arbetar i fabriker hela sina liv utan att någonsin lämna staden de bor i - men redan efter någon sida har det där stället seglats förbi som någon slags fotnot till hur orättvist allting är.
Jag saknar också fördjupning i det som händer - det hinner aldrig bli spännande eftersom spänningen inte hinner byggas upp. Flash, flash, flash...liksom.
Men allra mest saknar jag fördjupning i karaktärerna. Varför gör de som de gör? Jag lär inte känna dem, de förblir papper för mig. Möjligen får jag veta mer om Mare och hennes slitning mellan det röda och det silvriga livet, men tyvärr är hon en riktig osympatisk person som mest verkar snäsa åt allt och alla och jag begriper inte alls varför åtminstone tre killar verkar bli kära i henne.

Jag stör mig också över en hel del inkonsekvenser i det som sker, men vill inte spoila handlingen så får väl nöja mig med att morra lite onyanserat utan att ge exempel.

Så, tyvärr. Nej. En mycket intressant idé som försvann i alltför mycket plotter.

Titel: Röd drottning
Författare: Victoria Aveyard
Originaltitel: Red Queen
Översättning: Katarina Falk
Utg år: 2015
Förlag: Modernista
Köp den till exempel här eller här