Nu trillade den, tillsammans med Pappa Pellerins dotter, ner i min brevlåda i fina nyutgåvor. Jag läste om den. Och banne mig om inte mina intryck från barndomsläsningen kvarstår: sorglig och underlig och fattigt... Fast som vuxen läsare uppfattade jag ett helt annat djup än jag nog gjorde när jag läste som barn. "Härskaren" som helt sonika tar glasblåsarparets barn eftersom Härskarinnan har önskat sig barn och tyckt att glasblåsarbarnen såg näpna ut - både härskaren och härskarinnan verkar så olyckliga. Och den där staden de bor i är underlig och skrämmande - en stad som aldrig blev av, förutom gatorna och lyktorna.
Här finns magi, och så finns det ganska mycket som förblir oförklarat, och det är nog det som bidrar till det där sorgliga och underliga. Jag vet inte om jag tycker om det. Jag gillar magi, övernaturligheter och gåtor, men jag vill ändå veta varför och få någon slags samband. Här har vi en gigantisk kvinna som är onyanserat ondskefull, som på något sätt hör ihop med en annan kvinna som väver och i väven ser framtiden, vi har en mycket liten skäggig gubbe som mest ser ut som ett troll, och som försvinner spårlöst när han sålt en ring till Sofia, glasblåsaren Alberts hustru. Vi har en talande fågel, vi har ett stort och mörkt hus, vi har en å som tar minnena ifrån dem som ror över den... och alltihop blir vagt, mystiskt, mardrömslikt och jag tror jag har landat i att jag inte tycker om det.
Titel: Glasblåsarns barn
Författare: Maria Gripe
Illustrationer: Harald Gripe
Utg år: 2016 (original 1964)
Förlag: Modernista
Köp den till exempel här eller här
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar