The Winner's Curse

Egentligen är det här mer en fiktiv historisk ungdomsroman än fantasy, trots att den inleds med en karta över en påhittad värld. Här finns ingen magi, ej heller några varelser eller djur som inte finns på riktigt, så det enda "fantasy" är själva världen. Hoppas att jag-läser-minsann-aldrig-fantasy-människorna kan ta sig förbi kartan och komma in i boken!

För det här är bra. Det är relationer och intriger, kärlek och krig, klänningar, pianospel, spöstraff och förgiftningar. Och så lite Romeo och Julia.

Miljön är ett erövrat land - Marie Rutkoski tänker sig enligt efterordet ungefär ett Grekland efter det att romarna införlivat det med imperiet. Det erövrade folket hade en högtstående kultur som nu trycks ner och förbjuds. Valorianerna (erövrarna) har flyttat in i herraniernas (de besegrade) gods och gjort alla herranier till slavar.

Kestrel är dotter till Valorias högste general, och har vuxit upp i ett vackert hus i Herranis huvudstad Lahirrin, ett liv i lyx och överflöd. Nu inleds boken med att hon råkat förirra sig till stadens slavmarknad, och till en auktion på en ärrad, muskulös slav som på skämt saluförs som att "han passar till husarbete". Alla skrattar, eftersom ärren visar på hur olydig han är, och musklerna hur självklart bra han är till tungt kroppsarbete. Utan att hon egentligen vet vad hon håller på med så lägger Kestrel ett bud på slaven. Och har efter en stunds budgivning plötsligt köpt honom till ett löjligt högt pris.

Det är Arin. Snart förstår man att han före kriget tillhört en förnäm herranifamilj, men nu har han stängt av allt och försöker för att överleva inte känna några känslor alls. I generalens, och Kestrels, hushåll blir han smed och får stå och göra hästskor i långa banor, och Kestrel har snart glömt den där muskulöse slaven hon impulsköpte i stan. Det finns ju så många slavar, och det viktigaste i Kestrels liv är i stället det stora beslutet om hon ska gifta sig eller gå med i armén. Det är nämligen så det funkar hos valorianerna - antingen giftermål och bidrag till återväxten genom barnafödande, eller så ger man sig själv och sin begåvning till kriget. Kestrel vill varken gifta sig eller kriga - hon vill egentligen bara spela piano. Men se det tycker pappa generalen inte alls att hon ska - han vill definitivt att hon ska använda sitt taktiska geni i krigets tjänst och ansluta sig till armén. Pianospel och sånt tjafs låter man herranislavarna hålla på med - inga valorianer gör det själva.

Det som händer är att Arin hör när Kestrel spelar, och hon spelar så att han inte kan låta bli att känna och minnas. Och de möts, och givetvis uppstår totalförbjuden kärlek. Men det är inte det som är det centrala i boken, inte egentligen. Det är det där erövrade folket, herrani, och hur de planerar en revolution. Och att Arin inte alls är den han utger sig för att vara.

The Winner's Curse är första boken i en trilogi. Jag gillar den väldigt mycket, och har faktiskt redan läst nästan hela andra boken (fast den är jag inte alls lika nöjd med, men jag återkommer om den).

Titel: The Winner's Curse
Serie: The Winner's Trilogy #1
Författare: Marie Rutkoski
Utg år: 2015
Förlag: Square Fish
Köp den till exempel här eller här