Tala är guld

Jo! Jag läste ju en bra bok under semestern. Den här! Och attans att jag inte skrev om den då för några veckor sedan när jag precis hade läst den (hade ingen dator med mig och fixar inte att skriva vettiga blogginlägg på telefonen pga för stora tummar eller nåt)(min tonårsdotter hånar mig för det där något alldeles väldigt, men vi behöver väl inte ta upp det nu?)(för nu har jag i vanlig ordning kommit bort från ämnet...) eftersom jag nu har glömt vad jag hade tänkt skriva om den här boken.

Jag tar det jag minns, och känslan jag har kvar:
Amy har cerebral pares och har en kropp som inte lyder henne. Den har svårt för att gå, den dreglar och den låter armar och ben fara ut i plötsliga krampryckningar. Och den låter henne inte tala ordentligt. Hon kommunicerar i stället via skrift och talsyntes. Nu inför sista året i high school vill hon inte längre bara omges av vuxna (lärare, föräldrar, assistenter) utan vill ha jämnåriga anställda som något slags mellanting mellan assistenter och kompisar, "kamratstödjare". En av dem som blir Amys kamratstödjare är Matthew. Bra, för han var den Amy helst av alla ville skulle söka jobbet - hon har varit nyfiken på honom ända sedan den gången han rakt på sak frågade henne om hon verkligen var så lycklig och tacksam som hon skrev i alla sina hyllade uppsatser i skolan. Hur kan du vara lycklig när du inte har några vänner? När du inte vet hur det är att vara normal och ha vänner?

Matthew vet det inte heller eftersom hela hans liv är fullt upptaget med att följa "röstens" påbud: gå på tå, inte gå på skarvar, räkna luckor, tvätta händerna (igen och igen och igen) och framför allt inte vara orsak till att någon annan blir skadad på något sätt. Han tror att tvångssyndromen han har är hans egen privata grej som förvisso är jobbig men inget andra behöver veta något om och det finns inte på kartan att han ska söka hjälp för det.

Det som är bra är hur Matthew och Amy pratar med varandra rakt igenom sina respektive problem - de är människorna och inte handikappen, och det är roligt och bra att läsa trots att det är mycket som är jobbigt också. Det skulle kunna bli väldigt präktigt, det här, men blir det inte eftersom huvudpersonerna är så mycket människor och inte bara tappert leende lidande handikappade liksom - de gör klantiga fel, missförstånd uppstår, de vill för mycket, de tillåts vara individer. Jag gillar det!

Titel: Tala är guld
Författare: Cammie Mcgovern
Originaltitel: Say what you will
Översättning; Maria Lindén
Utg år: 2016
Förlag: Constant reader
Köp den till exempel här eller här