Norma

Norma började jag lyssna på som ljudbok inför åkandet till bokmässan och lyssnandet på Sofi Oksanen på något seminarium. Det enda jag läst tidigare av henne är Utrensning som jag tyckte mycket om, och det jag nu visste om Norma var att det skulle finnas vissa magiska inslag i den. Magi gillar jag! Spännande! Så det var ju den biten jag mest ville ha när jag började läsa. (fast jag gillade Utrensning när jag läste utan minsta gnutta magi av något slag i den)

Det magiska med Norma, huvudpersonen, är hennes hår. Det växer onaturligt fort, så fort att hon måste klippa det flera gånger om dagen. Men inte bara det - håret speglar hennes eget humör och egna känslor, och banne mig också andras humör och känslor. Det rör sig. Det slingrar sig, det har olika färger, lockar vrider sig, hårbotten kliar och ja, det lever. Som om nu inte detta räckte så kan Norma bara genom att lukta på andra människors hårstrån veta precis vilka de är och deras levnadsvanor (och intag av kemikalier). Och som grädden på moset känner hon av om folk är sjuka - är de riktigt sjuka blir hon själv illamående.

Det här är himla fascinerande, och hade alldeles utmärkt räckt till stoff åt en hel bok för mig. Särskilt som Norma måste hålla alla sina gåvor (eller förbannelser) hemliga. Problemet är att Oksanen vill så mycket mer med den här boken. Väldigt mycket mer. Och hon trycker in alltihop. Förutom Norma och håret har vi Normas mamma, och förhållandet mellan dem bägge. Plus det att Normas mamma precis tagit livet av sig under mystiska omständigheter och Norma försöker ta reda på hur och varför. Plus att vi får en inblick i den världsomspännande handeln med hår. Och i det dagliga arbetet i en hårsalong. Och i det dagliga arbetet i en kriminell organisation. Och, ja just det ja, så handlar det om barnhandel och surrogatmödrar och trafficking också. Och om psykisk ohälsa, eller vad man nu ska säga att Helena har.

Helena är Normas mammas bästa väninna, och om ni tyckte det lät mycket med alla berättelsetrådar ovan så blir det liksom ännu mer när vi börjar prata om alla personer som är inblandade. Det är mamman, och mammans väninna, och väninnans barn, och före detta man, och hans närmaste män och kvinnor och fru, och så mammans före detta man, och medarbetarna på hårsalongen, och Eva som är någon slags tidigare släkting som fortfarande har en hel del att säga till om (magin), och...

Ja. Det blir rörigt. Det blir alldeles på tok för rörigt och för mig faller hela boken isär och jag får aldrig ihop den igen. Först trodde jag det berodde på att jag lyssnade på den som ljudbok där det alltid är lite knepigare att hålla reda på spretiga handlingar och stora persongallerier. Men när jag dessutom lånade vanliga pappersboken och läste lite parallellt i den för att verkligen ge boken en chans så hjälpte inte det. Jag fick fortfarande inte ihop alla trådar till ett helt.

Synd - för Norma själv med det magiska håret tycker jag mycket om, och hade verkligen velat få försjunka i en hel bok om henne och hennes liv och problem.

Titel: Norma
Författare: Sofi Oksanen
Originaltitel: Norma
Översättning: Janina Orlov
Ljudbok - uppläsning: Katarina Ewerlöf
Utg år: 2016
Förlag: Albert Bonniers förlag
Köp den till exempel här eller här

När barnen själva får tipsa om böcker

Jag har ganska nyligen startat ett biblioteksråd i skolbiblioteket där jag jobbar. Förr har jag provat andra sorters biblioteksråd, sådana med representanter från varje klass och regelbundna möten på lektionstid. Men den här gången består biblioteksrådet bara av frivilliga elever, och bara från årskurs sex. (när de sedan slutar sexan får nästa årskull elever ta över) Och detta biblioteksråd träffas bara på rasterna.

Jag har alltså gjort det ganska lätt för mig själv - biblioteksrådet består förstås av det gäng elever som redan hängde i biblioteket på rasterna sedan innan. Men nu får de göra egna saker i bibblan (och hjälpa mig med att sätta ut böcker om de vill)(det vill de ganska ofta)(mvh /kan-dra-mig-tillbaka-från-jobbet-snart). Biblioteksrelaterat pyssel, tävlingar, utställningar och sånt, och de är otroligt entusiastiska. De vill göra allt!

Så det jag gjorde igår var att låta dem själva välja bra böcker de läst och sätta på en boksnurra, med en post-it-lapp på varje bok där de kort skrev varför den var bra. Och biblioteksrådet hänger inte bara i biblioteket på rasterna - de läser massor av böcker också. De hade många böcker de ville tipsa om! Många av deras favoriter var utlånade för tillfället, så listan jag nu satte ihop på några av deras tips saknar många titlar. Men den kan vara ganska kul att läsa ändå? Här är en del av det eleverna själva vill tipsa om:

Men finns ändå av Petter Lidbeck
Glasbarnen av Kristina Ohlsson
Lik på Stadavik av Petrus Dahlin
Flickan utan minne av Petter Lidbeck
Polyhymnias guld av Martin Widmark
Vildhäxa-serien av Lene Kaaberböl
Sigge-böckerna av Lin Hallberg
Nikkis dagbok-böckerna av Rachel Renée Russell
Modemysteriet av Martin Widmark
Älvböckerna av Daisy Meadows
Narniaböckerna av C.S. Lewis
7 sorters kakor - receptbok
Noaböckerna av Kirsten Ahlburg
Mia & Metteböckerna av Jörn Jensen
Klass 1b-böckerna av Helena Bross
Vems katt, och Solgatan 1-böckerna av Helena Bross
Demondeckarna av Johan Sjöberg
Happy av Lin Hallberg
Tarzan och jag av Pia Hagmar
Heartlandböckerna av Lauren Brooke
Spiderwickserien av Holly Black
Rida på Golden av Ingrid Frimansson
Märtaböckerna av Erika Eklund Wilson
PAX-serien av Åsa Larsson & Ingela Korsell
Skola i skräck av Thomas Halling
Månfågel av Ingelin Angerborn
Kusinerna Karlssonböckerna av Katarina Mazetti
Zäta och sjukhusets hemlighet av Elsie Petrén
David och Larissa-böckerna av Martin Widmark
Dalslandsdeckarna av Pia Hagmar
Femböckerna av Enid Blyton

Ralphs party

Jag hade inte läst något av Lisa Jewell tidigare, och så var det så fint att hon skulle komma till bokbloggarrummet på Kulturkollos feelgoodmingel på Bokmässan. Jag skulle träffa henne! Och alldeles före det skulle jag gå på ett seminarium där hon pratade med Mhairi McFarlane, som jag å andra sidan har läst allt av. Det kändes helt klart som att det var på plats att läsa något av Lisa Jewell före allt detta. Inte för att hon skulle bry sig om ifall en darrande, introvert bokbloggare i hennes närhet på det där minglet hade läst hennes böcker eller ej - men för att jag brydde mig och ville ha någon hum om hur hon skrev.

Så jag kastade ut frågan till mina kulturkollo-kollegor som tillsammans är specialister på all världens litteratur om vilken Jewell-bok jag skulle läsa? Och fick ungefär lika många svar som kollomedlemmar... Hon kan skriva lättsamt, och hon kan skriva svart, och hon kan skriva om familjetragedier och hon kan dra åt deckare tydligen. Valet föll dock på Efter festen, men för att få ut allra mest av den behövde jag (tyckte jag själv) ha läst debutboken Ralphs party först, eftersom Efter festen handlar om hur det egentligen är med det där "lived happily ever after" i en rå verklighet och det är i Ralphs party som Ralph och Jem träffas och blir kära.

Japp - min vana trogen har jag återigen skrivit alldeles för mycket innan jag kommer till sak. Hur gillade jag Ralphs party då? Helt OK, men inte mer. Handlingen i extrem korthet är att Ralph och Smith delar lägenhet, och så flyttar Jem in hos dem. Först blir hon ihop med Smith i ett förhållande som mest verkar bekvämt, och så går Ralph i bakgrunden och är olyckligt kär i Jem. Men så småningom blir det ordning på saker och ting och Jem fattar att det är Ralph som är den ende och rätte. Det finns en hel del fina detaljer, så som chiliätartävlingar, oljemålningar av blommor och toalettvanor. Och miljön är London - jag älskar miljön!

Det som kunde tagits bort är en sidohistoria om ett grannpar i huset - Karl och Siobhan - vars förhållande knakar i fogarna. Visst, det är en ganska intressant story i sig, men den är liksom inpressad i Ralph-och-Jem och hör dåligt dit. Den kunde fått en egen bok? Siobhan är trots allt min favoritkaraktär i hela boken trots sin viktnoja (älskar när hon får fundera över kroppsbehåring). Men här fyller den ingen egentlig funktion.

Helt OK, och jag har nu börjat läsa Efter festen (och träffat Lisa Jewell). Rapport snart i ett blogginlägg nära dig!

Titel: Ralphs party
Författare: Lisa Jewell
Originaltitel: Ralph's Party
Översättning: Marianne Mattsson
Utg år: 1999
Förlag: Albert Bonniers Förlag/Månpocket
Köp den till exempel här eller här. Verkar inte att finnas att köpa på svenska längre, men kolla på ditt bibliotek!

Naondel

Det börjar med Kabira. Kabiras röst, Kabiras berättelse och Kabiras kärlek som egentligen är upphov till allt det andra. Sedan läggs andra röster och berättelser till en efter en - lite som när blommor plockas en efter en och fogas till en bukett som blir ett vackert och brokigt helt. Alla rösterna tillhör kvinnor, och alla kvinnorna kommer till den platsen Kabira lever på, och Naondel är kärnan i hela berättelsen (men jag säger inte ett ljud till om Naondel).

Detta utspelar sig i samma värld som Arra, Anache och Maresi (som jag alla tre tyckt väldigt mycket om), och är en slags prequel till Maresi. Vi får ursystrarnas berättelse, de som en gång grundade Röda klostret på ön Menos.

Först Kabira, alltså, som blir kär i visirens son Iskan. Han är vacker, kommer att bli rik och mäktig, och givetvis kommer han att vilja gifta sig med Kabiras syster Lehan som är så vacker? Kabira är ju bara trevlig och rolig att prata med, det är inte lönt att hon blir kär i Iskan. Men om hon visar honom det finaste och viktigaste i sitt liv då? Anjis källa, som alltid funnits på familjens ägor och som alltid skötts om av familjens kvinnor. Anji har hemligheter, och Kabira är den som inte bara sköter om källan utan också vet om alla hemligheter. För att på något sätt få Iskans uppmärksamhet så berättar hon dem för honom. Det gör väl inget?

Det är alltså där det börjar. Snart sitter Kabira inlåst i Iskans harem, och där kommer hon att sitta i fyrtio år. Andra kvinnor kommer dit, och det är deras berättelser vi får höra allteftersom de kommer med (men berättandet går även tillbaka till dem som redan haft ordet). Tillsammans ger de oss berättelsen ur många perspektiv - en historia om förtryckta kvinnor och män som missbrukar både makt och förtroende, men också om systerskap och vänskap och hopp. Ibland riktigt plågsamt otäckt att läsa men eftersom jag har läst Maresi vet jag om att den där kvinnofristaden finns någon gång i framtiden även om jag ibland nästan inte tror på att de här kvinnorna kommer att nå dit.

Det är galet bra. Det är som bra körsång där alla röster behövs och det hela lyfter till en helt ny nivå. Älskar Naondel, och vill verkligen läsa mer av Maria Turtschaninoff (fast nu har jag läst allt, så får vänta på att hon skriver mer om Maresi...)


Titel: Naondel
Författare: Maria Turtschaninoff
Utg år: 2016
Förlag: Berghs
Köp den till exempel här eller här

Björnstad

Det jag visste om den här boken var att den skulle vara lite svartare och allvarligare än Backmans tidigare, och jag var nyfiken på hur det kunde bli. Egentligen tycker jag att de tidigare böckerna innehåller mycket allvar och svärta, fast skildrat genom humor och skruvade karaktärer, så hur allvarligt kunde det bli?

Rejält svart, visade det sig. Här finns många kantstötta människor, här finns barn som far illa och vuxna som blivit svikna av livet, här finns sorg och uppgivenhet, kriminalitet och våld. Och det som händer i Björnstad mellan två ungdomar ställer allt på sin spets och visar en hel del fula sidor av människor och rätt otäck mentalitet, så allvarligt och svart - ja.

Händelserna i centrum är att Björnstads juniorlag i hockey ska spela semifinal i sin serie, och går det bra för dem där, och vidare i finalen kan det innebära en positiv utveckling för hela Björnstad. Självklar stjärna i laget är Kevin som lägger ner hela sin själ i träning och hockey. Runt juniorlaget finns resten av klubben, där gamle A-lagstränaren Sune ska avskedas till förmån för den yngre juniorlagstränaren David. Styrelsen tvingar sportchefen Peter Andersson att genomföra det hela, och Peter är sjuk av oro för det, och för den där semifinalen, och för annat. Hans fru Mira bekymrar sig för hur hon ska räcka till med allt i livet - toppjobbet som advokat, att vara mamma och att vara sig själv. Dottern Maya är femton och går mest och sneglar på den där Kevin i juniorlaget. Men det finns många fler, många viktiga personer och det är många händelser som hänger i varandra så allra mest är det här berättelsen om en stad. En stad som hamnar i kris.

Det jag kan tycka är att det nästan blir för mycket svärta och trasighet, nästan så att det inte finns några människor kvar som inte sörjer eller är förtvivlade eller löser allt med våld eller är maktgalna eller... Var är de vanliga och för det mesta lyckliga människorna? Eller är det bara jag som tror på att de finns?
För mycket blir det också av hockeyn - sorry, förlåt och ursäkta, men jag är så totalt ointresserad av hockey, eller av sport överhuvudtaget. Det är säkert inte nödvändigt att gilla hockey för att gilla den här boken - det är inte en bok om hockey, jag fattar det - men det hade gjort det lättare eftersom boken är fullproppad med hockeytermer, regler, spelsituationer som jag inte begriper, och fullständigt genomsyras av en kärlek till en sport som jag inte kan förmå mig att dela, och jag känner mig lite utanför där.

Sedan saknar jag faktiskt humorn och det lite skruvat knäppa från Backmans tidigare böcker. Nu läser jag och hamnar konstant på ledsen-och-arg-nivån, men känner mig nästan manipulerad och vet precis när författaren vill att jag ska dra efter andan och få den där klumpen i halsen. Jag ville ha berg-och-dal-banan med humor och fniss, och så sedan bang! en helt oförberedd formulering eller något avslöjande som välter allting överända och får mig att gråta eftersom jag är helt oförberedd. Så blir det aldrig i Björnstad. 

Men som han kan skriva, den där Backman. Så precis om föräldraskap och viljan att skydda sina barn mot allt ont, och förtvivlan när man inser att det inte går. Så fint han fångar de där ögonblicken som gör livet värt att leva - målet i matchen eller segerkänslan eller stunderna av innerlig vänskap eller vad det nu kan vara. Det är bra!

Titel: Björnstad
Författare: Fredrik Backman
Utg år: 2016
Förlag: Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här

Minns mig som en ängel

Så var det deckardags på ljudboksfronten - länge sen jag lyssnade på det på väg till och från jobbet. Den här serien hade jag inte provat men blivit lite nyfiken pga att jag visste det skulle bli en hel del universitets- och litteraturvetarmiljö.

Helena Waller är forskare i litteraturvetenskap vid Västgöta universitet (miljön är alltså inte bara universitet utan också Skövde och trakterna därikring), extraknäcker en hel del som talskrivare och sitter dessutom i styrelsen för en litterär stiftelse.

Det är när den styrelsen har ett möte på Bjertorp slott som en av styrelsemedlemmarna hittas död. Den döda är Karen Jensen, också litteraturforskare med Karen Blixen som specialitet, och exakt hur hon dött är rätt oklart. Några nätter senare får Helena Waller ett telefonsamtal mitt i natten från en okänd person som i stället för att prata spelar upp en operaaria i telefonen, från en opera som betydde mycket för både Karen Blixen och Karen Jensen. Inte bara Helena får ett sådant mystiskt telefonsamtal, utan samtliga medlemmar i styrelsen har fått dem. Och inte bara det - några får brev indränkta i Karen Jensens parfym.

Lägg så till en hel del dramatik kring Svenska akademins val av nästa nobelpristagare, och rykten om att det finns en läcka som avslöjar vem det kommer att bli långt före det offentliga tillkännagivandet sker, och att Helena Waller blir inblandad i detta, lägg till en landshövding med mindervärdeskomplex, en litteraturprofessor med höga tankar om sin egen poesi, en illa omtyckt anställd på ett äldreboende som blir ihjälslagen med en stekpanna, en pensionärsresa till Danmark och lite annat smått och gott så borde det väl bli en perfekt blandning av finkultur, litteraturvetenskapliga högdjur, spänning och feelgood?

Nä. Det blir inte det. Den här boken griper aldrig tag i mig - det blir alltför mycket plåtter med många inblandade personer som jag aldrig riktigt lär känna någon av dem. Inte heller tycker jag det är särskilt spännande med själva mordgåtan eftersom utredandet av det sker liksom lite i utkanten, av polisen. Helena Waller själv funderar över mordet och blir indragen i det, men löser inga gåtor själv. Så kan det förstås också vara i deckare (tänk bara på Ruth hos Elly Griffiths som ju "bara" är arkeolog) - men här blir det aldrig spännande. Det som borde vara spännande och intressant i stället - karaktärerna och relationerna - fångar mig alltså inte heller. Uppläsaren funkade inte heller för mig - tycker hon betonar meningar konstigt så att betydelsen förändras och dramatiserar på ställen när det inte riktigt blir bra. Jag lyssnade klart, men tankarna vandrade iväg åt andra håll alltför många gånger pga tyckte det var ointressant. Så det inte blir några fler Helena Waller-böcker för mig.


Titel: Minns mig som en ängel
Serie: Helena Waller #1
Författare: Kristina Appelqvist
Ljudbok - uppläsning: Maria Lyckow
Utg år: 2014
Förlag: Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här

Finns det en, finns det flera

Den här har jag längtat efter att få läsa! Och när jag väl fick den i min hand och tiden att sätta mig ner med den så tog det väl ungefär ett dygn tills jag hade läst klart den. Mhairi McFarlane skriver med ett sug och ett driv som gör att det inte går att sluta läsa, och det är stortartad underhållning.
Ändå är detta den av McFarlanes böcker jag blivit minst golvad av - och det säger ju en hel del om hennes lägstanivå att jag ändå slukläste slut den på ett dygn...?

Edie lever precis det liv hon vill ha, i egen lägenhet i London och med jobb som copywriter på en reklambyrå där de anställda gärna umgås med varandra efter arbetstid också. Hon har någon slags underförstådd affär med en av de andra anställda - Jack. De dejtar inte, men chattar med varandra och har kommit så nära varandra att Edie bara väntar på något slags tecken från honom på en fortsättning. I stället flyttar han ihop med sin flickvän Charlotte, och inte bara det: hela boken börjar med att Edie är gäst på Jacks och Charlottes bröllop, och försöker hålla god min fast hon inte fattar någonting. Hur kan det vara så att han väljer att gifta sig med Charlotte? Efter allt som skrivits och sagts mellan honom och henne själv?

Men när Edie är ensam ute i bröllopsfestens trädgård kommer Jack dit - och kysser henne. Och innan Edie hinner fatta vad som händer har bruden Charlotte sett dem. Stor dramatik förstås, alla är arga och Edie är den som får skulden för allt. Hon hatas på reklambyrån, hängs ut i alla sociala media och har plötsligt ingen som står på hennes sida. Hon flyr till sin hemstad Nottingham där hon tvingas bo med sin taggiga syster och pappa i föräldrahemmet. Anledningen till att det blir Nottingham och det av henne avskydda hemmet är att hon som utväg av sin chef får ett jobb där hon ska spökskriva en mycket känd filmskådespelares biografi. Det är Elliot Owen, killen alla tjejer blir kära i vid första ögonkastet och med ett ego som troligen är större än Jupiter.

Jag älskar att läsa om Edies gräl med systern Meg, om grannen Margot, om den extremt burduse regissören Archie. Jag gillar den svärta Edies familjehistoria ger åt boken, och jag gillar att McFarlane använder sig av det sociala livet på facebok och instagram. Det som inte når ända fram för mig är kärlekshistorien mellan henne och Elliot - jag ser inte riktigt vad det är som gör att de blir kära i varandra. Han är alldeles för felfri och reko för mig, och det hela blir lite för mycket av kolla-han-är-en-människa-trots-att-han-är-superkändis. Plus att jag inte riktigt får några wow-moments, som jag har vant mig vid att få från McFarlane.

Ändå är det, som sagt, väldigt hög nivå på det här, och går inte att sluta läsa-faktor, och många karaktärer att gilla. (Louis glömde jag nämna ju, killen som jag definitivt inte gillar men älskar att avsky)

Jahapp - bara att sätta sig att vänta på nästa McFarlane-bok då. Längtar!


Titel: Finns det en, finns det flera
Författare: Mhairi McFarlane
Originaltitel: Who's That Girl?
Översättning: Villemo Linngård Oksanen
Utg år: 2016
Förlag: HarperCollins Nordic
Köp den till exempel här eller här

Mjau fantasy: Ut i det vilda (Warriors 1)

Jag lockades av idén till den här bokserien: katterna. De vilda katterna i skogen som jagade smådjur till middag och krigade med varandra om revir, de tama katterna hos människorna som de vilda katterna såg ned på och föraktade som mjukisar. Kattiga intriger och äventyr, och så i en serie som hade fått ett antal sidor och wikis ute på nätet där (unga?) läsare skrev om Warriors-världen, klanerna, karaktärerna och alltihop. Men samtidigt hade jag en gnagande oro att det hela lätt kunde kännas lite fånigt - jag kunde till exempel aldrig förlika mig med de modiga muskrigarna och andra smådjuren i den långa fantasyserien Redwall.

Och tyvärr fick jag Redwall-känsla ganska omgående. Det blir bara för mycket för min medelålders själ att läsa om katter som pratar med varandra, intrigerar och har religioner på människovis... samtidigt som jag kan se hur det här kan tilltala yngre läsare, särskilt kattälskare och/eller fantasyläsare. Jag är helt enkelt i bara så fel målgrupp!

Vi har här tamkissen (som de vilda katterna kallar dem) Rost som går i villaträdgården och längtar ut till skogen och det vilda livet, längtar efter starkare dofter och smaken av död, läcker mus. Han hamnar i slagsmål med en vild katt, och gör så bra ifrån sig att de vilda katterna frågar honom om han inte vill flytta ut till dem. Det vill han, så han rymmer från matskål, halsband och trygghet för att raskt bli inblandad i de kattliga striderna mellan Åskklanen, Flodklanen och Skuggklanen.

Det är strikta rangordningar inom klanerna, med ledare (en hona som heter Blåstjärna för Åskklanen), ledarens högra hand, förstakrigaren, mentorer och lärlingar. Och så finns det hemligheter, svek och förräderi, och det blir en ganska komplicerad historia av det hela. Än mer komplicerat blir det av alla dessa namn. Det vimlar av namn, de flesta i någon slags kombination med -tass eller -svans, som Svartttass, Rödsvans osv, och jag blandar ihop dem hela tiden. Huvudkaraktären byter dessutom namn till Eldtass ganska omgående, och så byter katteländena dessutom namn när de blir krigare. Undras om inte barnen kan bli lätt förvirrade av alla dessa namn? (eller så kanske det är himla kul, det där, och anledningen till att skapa alla de där webbsidorna där namn med klantillhörighet får redas ut...?)

Det är action, strider men också vänskap och att slicka varandras pälsar. De talar, katterna, men ofta står det i dialogen att replikerna jamas, morras eller mjauas fram ("Det gjorde du bra!" mjauade Gråtass till Eldtass) och jag kan inte låta bli att se tio katter framför mig som mjauar loss i någon dramatisk dialog, och jag kan inte låta bli att tycka det blir fånigt. Men, som sagt, jag tror att den här kan gillas av många och jag ska bokprata om den för barnen så mycket jag orkar, på ett krigiskt dramatiskt vis utan minsta mjau, kurr eller pip.

Titel: Ut i det vilda

Serie: Warriors #1

Författare: Erin Hunter

Originaltitel: Into the Wild

Översättning: Lena Olsson

Utg år: 2016

Förlag: Bokfabriken

Köp den till exempel här eller här

För vem? ca 9-12 år

Den besynnerliga händelsen med hunden om natten

Den här boken har jag tänkt läsa hur länge som helst, och äntligen blev det av. Och så glad jag är att jag gjorde det till sist, för det här är så bra!

Det är femtonårige Christopher som berättar. Han är autist, och bor med sin pappa. Det finns många regler i hans liv, regler han själv sätter upp för att klara av vardagen och alla intryck som forsar in över honom. Nu vet jag inte hur mycket specialist författaren är på det här, men det känns som en väldigt riktig och verklig bild av hur någon autistisk person uppfattar sitt liv och sin värld. Han är vid ett tillfälle på en tågstation, och berättar om hur precis alla detaljer och ALLT han ser invaderar hans huvud och hur han får sätta sig i en någorlunda lugn hörna och stänga av lite (han går då igenom matteproblem inne i sitt huvud) för att klara det.

Christophers dagar måste vara mycket regelbundna och följa hans eget minutschema, oväntade händelser och nya situationer och platser gör honom mycket osäker (eller i det närmaste panikslagen). Han är sanslöst begåvad i matematik och logiskt tänkande, men begriper sig inte på andra människors känslor. Han förstår liksom i teorin att andra människor har känslor, men pratar om dem som om han studerar insekter eller så. När nu hans eget liv går i kras så blir hans reaktion helt fysisk - han kräks och blir medvetslös.

Vad är det då som händer? Jo, det är det där som "händelsen med hunden om natten" leder till - Christopher hittar grannens hund, ihjälhuggen med en grep. Han vill veta varför den har dött och vem som gjorde det, så att polisen kan sätta fast den personen och ordningen återställas, och han skrider till verket med logik och metodik som en Sherlock Holmes. Men det han finner rör alltså honom själv i mycket hög grad, så pass att alla hans regler och allt han känner till faller isär.

Jag som läsare förstår ju så mycket mer om det som händer och har hänt, och om de inblandade personernas känslor och beteende. Det är så mycket sorg och elände bakom... det är så fruktansvärt och galet hjärtskärande så att jag också går sönder litegrann. Åh, så jobbigt det är att läsa! Det finns liksom ingen bra lösning, bara ett antal olyckliga människor med Christopher i centrum i en omvärld som för det mesta visar sig vara helt oförstående och ohjälpsam. Det är kärlek men omöjlighet, det är en pojke och hans familj som har gått i baklås, och jag skulle vilja krama dem allihop men ändå inte. (särskilt inte som Christopher inte fixar när folk tar i honom) En bok att prata med andra om efter läsning - perfekt bokcirkelbok eftersom den dessutom inte är så lång?

Titel: Den besynnerliga händelsen med hunden om natten
Författare: Mark Haddon
Originaltitel: The Curious Incident of the Dog in the Night-time
Översättning: Ulrika Jannert Kallenberg
Utg år: 2009
Förlag: Bonnier Pocket
Köp den till exempel här eller här (på engelska, eller så lånar du den på svenska från biblioteket)

Meningen med jobbet

Det är minsann inte ofta jag skriver om novellsamlingar här, men ibland händer det. Egentligen tycker jag mycket om att läsa välskrivna noveller, men det blir tyvärr så sällan jag gör det. Den här samlingen innehåller blandade humortexter där våra jobb och arbetsplatser står i centrum, och ganska ofta sitter jag och fnissar för mig själv eftersom det är så skruvat och roligt skrivet.

Det hela inleds med en mailkonversation där de som mailar varandra alltid avslutar med en "kram" och håller språket artigt - men är så otroligt giftiga och elaka mot varandra i det de skriver att det hela ballar ur totalt redan efter tredje mailet eller så. Det handlar om en presentationstext som inte blir skriven som beställaren vill ha den, och även om det hela skruvas så mycket känner jag precis igen den där "artiga-mail-tonen". Perfekt!

Sedan fortsätter det. Det kan handla om sociala koder på jobbet som liksom sitter i ryggmärgen men som blir så vansinniga när de skrivs ner i torr text: om kaffe och om det är OK att tacka nej till att gå och ta kaffe, om lunchtider och toalettvanor. Eller om ergonomiska hjälpmedel "som bör avnjutas med måtta och urskiljning".

Ganska många texter blir helt absurda eftersom ett byråkratiskt språk används på helt fel situationer, eller arbetsplatsjargong används på fel ställen (att prata jobbspråk med sina små barn till exempel). Eller som när ett kriminellt gäng presenteras på samma glassiga sätt som en mäklarfirma skulle presentera sina medarbetare:

"Vi på Citykartellen har opererat i Stockholms innerstad sedan 1980-talet. Vårt resultatinriktade arbete gör att vi alltid kan erbjuda snabba och effektiva lösningar för våra kunder. Genom att lära känna våra kompetenta medarbetare kan du själv ta ställning till vilka av Citykartellens tjänster som passar dig. 

Jerry Lindgren
Att alltid ha kundens bästa i fokus har varit Jerry Lindgrens ambition ända sedan han 2008 började förmedla rökheroin för Citykartellens räkning. Hans pålitlighet tillsammans med Citykartellens effektiva påtryckningspparat leder ofta till lyckat resultat för såväl köpare som säljare. Jerry är uppvuxen utanför Umeå vilket har gjort honom till en jordnära norrlänning med en hel del 'jävlar anamma' i rockärmen."

Jerrys kollegor Bogdan, Sussie, Vladimir och Bengt-Gunnar presenteras på samma säljande sätt.

Eller så blir det kul när fel form används om fel företeelser, som recensioner av kirurgiska ingrepp eller brev till en frågespalt där den som svarar är landskapsarkitekt ("jag har nyligen ärvt 1000 hektar skog i norra Dalsland och vet inte riktigt hur jag ska få fason på den" får råd om "noggrant utplacerade insjöar" och annat).

Rolig läsning - men faktiskt med en del svärta och skärpa när jag funderar över varför det är kul.


Titel: Meningen med jobbet
Författare: Stephan Mendel-Enk
Utg år: 2014
Förlag: Natur & Kultur
Köp den till exempel här eller här

One Good Dragon Deserves Another (Heartstrikers 2)

Jag läste ganska omgående vidare om den stora och ystert mordiska drakfamiljen Heartstrikers i One Good Dragon Deserves Another eftersom jag tyckte så mycket om första boken om dem: Nice Dragons Finish Last.

Jag gillar fortfarande! Mycket! Och vet nu (efter att ha läst den här intervjun) att Heartstrikers-serien kommer att bli fem böcker lång. Tredje boken är precis skriven men de andra dröjer nog inte länge eftersom författaren Rachel Aaron är samma person som nyligen blev rätt omtalad efter att kaxigt ha skrivit om hur det går att lära sig att skriva 10 000 ord om dagen.

Ta bara framsidan! Det där är Marci, Julius mänskliga magikerpartner som förstås är med i den här boken också. Och det där är spökkatten från första boken! Den, med attityd, och med det fantasifulla namnet Ghost. Marci och Ghost tar mycket mer plats i den här boken, med väldigt mycket kick-ass. Men det är annat som också tar mycket mer plats: drakarnas historia, till exempel. Nu vidgas storyn och vi får veta varför drakarna kom till den här världen då för så länge sen. Det är ingen vacker historia. Vi får också veta varför den där Lady of the Great Lakes avskyr drakar så himla mycket. Och vi får också veta varför alla drakfamiljer krigar mot varandra.

Men det är klart att Julius, mr Nice-Dragon-Himself, fortfarande är med. Den här gången får vi äntligen också se honom som drake! Vi får också träffa Amelia, som är Julius storasyster. Är man det minsta insatt i Heartstrikerfamiljens släkttavla (det där ger sig bara några sidor in i första boken) så förstår man direkt att Amelia är från A-gruppen med drakbarn. De allra första, alltså. Och hon är därför hur gammal som helst. Fast ändå snygg. Amelia gillar allra mest att ligga på en tropisk strand (som hon har byggt själv i ett eget universum, typ) och hälla i sig drinkar i storleksordningen hink. Men nu måste hon engagera sig i familjens stridigheter. Mamma Bethesda, the Heartstriker, har nämligen fått för sig att sonen Ian (från I-gruppen, nästan lika mycket bebis som Julius alltså) ska gifta sig (nja, för drakar är det där avklarat i en "mating flight") med Svena från den familj som är Heartstrikers värsta fiender. Till bröllopsfesten/mating-flight-sammankomsten i stora drakgrottan har hon bjudit alla drakar som är något i drakvärlden. Inklusive Svenas storasyster Estella. Estella tänker sig förgöra Bethesda, Ian, Julius, Amelia, Justin... och alla andra i den där myllrande Heartstrikerfamiljen. Hon Har En Mycket Ond Plan.

Lägg nu till lite resor till andra dimensioner...va? hörde jag någon muttra något om "komplicerat"? Äh, hur menar ni nu? Jag har ju inte ens börjat prata om den professionella drakjägaren som kommer från/är en norsk fjord än....han är cool!

Lugn, bara lugn. Det är inte komplicerat när man läser - författaren håller ihop det bra och det går lätt att hålla reda på alla personer. Det är något av en urban-fantasy-drak-såpopera och jag har långt ifrån fått nog av det. Fasen, vad bra det är! Så här bra:

Titel: One Good Dragon Deserves Another
Serie: Heartstrikers 2
Författare: Rachel Aaron
Utg år: 2015
Förlag: CreateSpace Independent Publishing Platform
Köp den till exempel här eller här (verkar inte gå att köpa som pappersbok i Sverige nu)

Nyckeln

Äntligen har jag tagit mig igenom hela Engelsforstrilogin. Ett par år efter alla andra, men ändå! För att verkligen få känna hur lång och tjock Nyckeln var så lyssnade jag på den som ljudbok. Tjugosex timmar med Julia Dufvenius rätt så träiga inläsning och övertydliga uttal av ord - men nu vet jag hur det gick. Och vet ni? Världen står kvar! (ifall ni hade tvivel) Mitt största intryck är nog att det är helt otroligt hur mellansverige verkar vara invaderat av häxor av olika slag och styrkor. Fanns det några i Engelsfors där på slutet som inte var häxor, egentligen?

Första två tredjedelarna av boken var rätt trista, faktiskt. Det hände inte så där värst mycket mer än att dramatiken från Eld följdes upp med frågor om vad-hände-egentligen och men-hur-fixar-vi-att-stoppa-apokalypsen-nu-med-detta-manfall? Plus att det ska bli rättegång igen. Inte rådets rättegång nu, utan en riktig, i Västerås tingsrätt. Och att Minoo vänstrar med en annan häxcirkel. En som inte är "utvald", men som är starkare, och som övar under mycket strikta och ambitiösa förhållanden.

Men sista tredjedelen på boken? Då, när häxantalet stiger drastiskt, undergångstecknen börjar visa sig på allvar, maskinvasioner, bränder och aggressiva gymnastikredskap (har jag för övrigt alltid trott om dem) hotar Engelsfors? Då blir det läsning av! Så spännande att jag inte riktigt hade tålamod med att låta Julia Dufvenius hållas med sin uppläsning utan läste vidare som e-bok i telefonen under febrilt swipande. (SÅ bra med de böckerna hos Storytel som kan växla mellan ljudbok och e-bok!) Och så rätt vad det var tog det slut. Och jag var rätt nöjd med hur det slutade. Vissa saker fick snabba och abrupta lösningar, andra mer tillfredsställande, och det verkade som att rätt personer blev, eller förblev, kära i varandra på slutet.

Favoritpersoner? Mona Månstråle (helt klart!), Ida Holmström på vift i gränslandet, och så den stackars utåtagerande och utskällda häxan Felix.

Titel: Nyckeln
Serie: Engelsforstrilogin #3
Författare: Sara Bergmark Elfgren & Mats Strandberg
Ljudbok - uppläsning: Julia Dufvenius
Utg år: 2013
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här

En enda risk

- Mamma, du vet att du har suttit vid det här köksbordet och läst typ hela helgen nu va?
- Mmmmmm.
- Och att vi skulle ha kört in till stan för länge sen?
- Jo... ska bara läsa slut det här kapitlet.

Ovanstående är en autentisk diskussion, avlyssnad i vårt kök för drygt ett dygn sedan. Tom och Ambra hade precis träffats på en glamorös fest och haft xx i en undanskymd vrå - då saker och ting inträffade som gjorde att jag bara inte kunde sluta läsa. Men, alltså, det var liksom så det hade varit hela helgen med den här boken. Jag läste, och läste, och läste lite till. Dröp i säng 01.30 och fortsatte nästa dag. Det var riktigt länge sen jag verkligen slukläste en bok på det sättet, och egentligen behöver jag inte säga så mycket mer om den än så eftersom det från min sida betyder toppbetyg.

Jag tyckte mycket om Simona Ahrnstedts tre historiska romance-böcker, men dessa tre i nutid (En enda natt, En enda hemlighet och En enda risk) gillar jag ju ännu mer än de historiska, trots att det inte finns en enda hertig eller debutbal i dem och det är tvåhundra års skillnad från mina älskade regencyromanceböcker.

Det handlar om Ambra Vinter som någon dag före julafton möter Tom Lexington i Kiruna, och som vid detta första möte stör sig duktigt på hans fåniga t-shirt med något sexistiskt tryck på, och som tycker hans svarta intensiva ögon är lätt oroväckande, särskilt efter att hon kommenterat hans tröja. Ambra är journalist på Aftonbladet och hatar att vara i Kiruna. Tom är f.d elitsoldat och har fram till för någon månad sedan jobbat med privat säkerhet men har nu flytt till Kiruna för att brottas med återkommande panikångestattacker efter det som hände i Tchad i slutet av En enda hemlighet (man måste inte läsa böckerna i ordning, men det blir ju lite intressantare när man bara läst om Tom som en känslolös och strikt robot i kostym i de tidigare, och vet vad som hänt honom). Jo, och så är han där eftersom hans ex, blonda och rufsigt vackra Ellinor bor där numera med sin nye kille.

(Och Freja. Jag måste bara nämna Freja innan jag går vidare. Freja bor tillfälligt med Ellinor, men springer på Tom utanför mataffären och flyttar därefter in till honom i stället, efter det att hon slickat på hans skosnören.)

(Freja är en mycket stor hund. Borde kanske nämna det.)

Ja - vi har alltså en journalist av den grävande och avslöjande typen, på jakt efter det scoop som ger henne en eftertraktat jobb på Aftonbladets grävavdelning. Vi har också en soldat vars hela jobb går ut på hemlighet så pass att en googlesökning ger noll träffar på honom. Hon vägrar ha på sig ordentliga vinterkläder eftersom hon vill låta Kiruna veta hut. Han har muskulösa armar, Den Där Smaklösa Tröjan och inställningen "om han bara får tala sitt ex tillrätta så kommer hon tillbaka till honom"... och så blev det julafton. Med snapsar. Mååånga snapsar.

Lägg så till en del skoteråkande (i både vettiga och icke-vettiga kläder), nättroll och ett antal laestadianer i naturfärgade kläder, flätor, hucklen och en trist inställning till vad som gör livet värt att leva (ingenting, eftersom allt är synd).

Och Freja.

Och sex.

Nämen, vet ni, romance blir nog inte mycket bättre än så här.

Titel: En enda risk
Författare: Simona Ahrnstedt
Utg år: 2016
Förlag: Forum
Köp den till exempel här eller här

Kråkor, Heechees och ett mirakel

Jag följde med dottern till SF-bokhandeln när hon kände att okejrå, hon skulle väl köpa den där Cursed Child trots allt (det ligger en längre diskussion bakom det där jag inte ger mig in på här och nu men har med HP-fanfictionvärlden att göra). När det gäller att följa med till SF-bokhandeln är jag aldrig svårövertalad, det kan sägas.

Och när jag ändå var där var det väl lika bra att jag köpte någon bok, jag med? Eller tre?? Helt försvarbart, tycker jag.

Armada av Ernest Cline känns som en absolut måste-äga-och-läsa-snart-bok, dels för att jag tyckte mycket om hans Ready Player One, dels för att jag satte sagda bok i händerna på min sjuttonårige son som är av typen Läser-Nästan-Aldrig-Böcker, och han 1. Läste hela på ganska kort tid, samt 2. Tyckte väldigt mycket om den. Det här är ett mindre mirakel, så givetvis ska Armada finnas till hands här hemma ifall det där lässuget hos sonen vill ha en uppföljning.

Six of Crows, Leigh Bardugos nya efter Grishatrilogin,har jag varit nyfiken på ett tag, så kändes också rätt självklar att köpa.

Det jag är nyfiken på nu är om någon av er känner till boken till vänster, Gateway av Frederik Pohl. Jag har läst den, eller rättare sagt hela Heechee-saga som börjar med den här, men det var lääänge sen,  skulle tro sisådär i början på 90-talet. Jag har funderat på den av och till genom åren, och minns hela serien som mycket bra. Väl inne på SF-bokhandeln kom jag på att jag ville hitta den - men jag mindes vare sig vad serien eller författaren hette, bara något mycket lummigt om att det handlade om Venus och rester av en gammal försvunnen civilisation som fanns där, att människorna letade efter artefakter efter denna civilisation och att det var livsfarligt att göra det. Dessa mycket knapphändiga hågkomster drog jag för de två tjejerna i kassan på SF-bokhandeln - men de inte bara lyckades hitta författaren och bokserien utan hade dessutom första boken i serien inne. Klart jag köpte! Nu ska jag läsa om och se om den är lika bra som jag mindes.

Dagbok för utvalda - Jennas första

Dagboksböcker is da shit på skolbiblioteket nu. Det är efter Dagbok-för-alla-mina-fans-invasionen, förstås, men det är som att så fort det står något om "dagbok" på utsidan och finns minsta antydan till växlingar av typsnitt + någon slags bilder inuti så lånas böckerna.
Pernilla Gesén låter Jenna i sexan skriva dagbok, med mycket humor men med oändligt mycket mer svärta än Kinneys Greg. Jenna påminner mig mycket om Lisa i Lotta Olssons fantastiska dagboksserie som börjar med Elva år på jorden.

Det finns en del som är jobbigt i Jennas liv. En del är tolvåringsjobbigt, sånt som en stor näsa, jobbig hy och ett hår i fel färg och konsistens, och att behöva gå i samma klass som överlägsna Vanessa. Annat är värre, som det här krypandet i kroppen hon slåss mot. Koncentrationssvårigheterna och omöjligheten i att sitta still och göra som hon är tillsagd. Eller det här med att hennes mamma helt går upp i sitt eget liv och överlämnar hela vardagsruljangsen till pappa som tydligen inte helt fixar det. Jenna sköter mycket hämtning och lämning på dagis av sin älskade lillebror, men får där också ta förmaningarna om bättre kläder och rapporterna om hur Tage har haft det under dagen, och hon är inte vuxen nog för det.

Jennas bästa är hennes vänner Svante, Ivonne och Ayla. De gör att hon orkar med Vanessa, krypigheten, mamman och vardagen. Nu startar de ett band som ska spela trash metal. (varpå Vanessa och hennes wannabees drar igång en dansgrupp som ska öva precis samma tider och i samma rum som Jennas band ska repa) Jennas mamma är på andra sidan jorden i någon yogainstruktörskurs, Ivonnes pappa är riktigt läskig, och så går hösten. När den är slut är boken slut och jag tror inte riktigt jag är färdig med Jenna och hennes kompisar för det finns mycket som inte är utrett i hennes värld än. Det kommer säkert fler dagböcker av/om henne, om Dagbok för utvalda fortsätter som serie.

Titel: Jennas första
Serie: Dagbok för utvalda
Författare: Pernilla Gesén
Illustrationer: Sandra Wagner
Utg år: 2016
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12