Hungerspelen

Hungerspelen av Suzanne Collins

Jonas bad om ett utlåtande om Hungerspelen, så här är det:

Jag läste Hungerspelen när den kom 2008 och visste inte när jag läste den att det skulle bli en trilogi. Jag var väldigt frustrerad när jag la boken ifrån mig – för visst var själva hungerspelen avslutade, men det där vedervärdiga samhället i framtiden, Panem, fanns ju kvar utan någon större ljusning i sikte. Sen fick jag veta att det skulle komma två böcker till, och då blev jag förstås glad men fortfarande frustrerad för att jag fick vänta på dem. Fatta eld och Revolt infriade alla förväntningar när de kom. Jag har ännu inte sett filmen. Men så här skrev jag om boken då när jag läste den:

 Hungerspelen är en av de mest spännande böcker jag läst på mycket länge – jag var irriterad på omvärlden och min familj som kom med triviala synpunkter typ ”äta, sova” och annat oväsentligt. Måste ju veta hur det går!

 Den här boken ska absolut inte sättas i händerna på mindre än högstadiebarn för den är rå, otäck och blodig. Barn/tonåringar mördas och mördar varandra med plågsamt återgivna detaljer. Det är nästan så att man ser de äckliga såren framför sig och själv upplever lidandet – vilket förstås är tanken med den värsta dokusåpan av alla: Hungerspelen.

 I en mardrömslik framtid har diverse naturkatastrofer minskat befolkningen på jorden. I det forna USA bildades av de få överlevarna 13 distrikt och en huvudstad, Panem. Hela landet kallas också Panem och styrs hårt från huvudstaden. För sådär hundra år sen eller så gjorde distrikten uppror mot huvudstaden för att få mer makt och frihet – men upproret slogs brutalt ner. Ett distrikt, 13, utplånades helt. Nu regerar huvudstaden genom terror och skräck. Ingen ska ens våga tänka tanken uppror, och här är Hungerspelen den ultimata maktdemonstrationen: Vi gör vad vi vill och ni har inget att sätta emot. Alla i Panem är tvingade att under de veckor Hungerspelen pågår titta på dem. De går nämligen på TV – allt direktsänds typ ett maraton-Robinson.

Hungerspelen går ut på att två ungdomar från varje distrikt, en flicka och en pojke, lottas ut. Alla har en lott, men man kan köpa sig mer mat eller skydda familjemedlemmar genom att teckna sig för fler lotter och därmed löpa större risk att dras. I distrikt 12 dras en pojke, Peeta, och en ung flicka, Prim, fast hon bara hade en endaste lott. Det står inte hennes storasyster Katniss ut med, utan tar som frivillig Prims plats till Hungerspelen.

Katniss och Peeta får komma till huvudstaden och under några dagar ”förberedas”. Det är intervjuer och det är styling och det är tester – TV-tittarna ska liksom lära känna ungdomarna innan spelen sätter igång, för givetvis direktsänds även förberedelserna. Sedan stängs de 24 ungdomarna in i en arena (ingen vanlig arena, utan ett vidsträckt vildmarksområde). Ut kommer endast en segrare, den som är den enda överlevande.

Som sagt: det är ohyggligt spännande. Men det är också otäckt att läsa om Panem, framtidssamhället. Och när spelen slutar finns en vinnare – men det verkar inte som att det omgivande samhället är det minsta förändrat. Jag vill ha mer hopp om människorna där när jag lägger boken ifrån mig, men det får jag inte.

Svartskogen

Svartskogen av Helena Bross (Svartskogens hemligheter 1)

Bross skriver många bra börja läsa-böcker, men ibland även kapitelböcker. Det här är första boken i det som tydligen ska bli en serie: Svartskogens hemligheter. Det är relativt lättläst med ganska korta meningar – men det är många ”scenbyten” i storyn och många karaktärer att hålla reda på. Det är en hel del människor med och så är det alla olika sagoväsen de möter i skogen. Så bara för att det är Bross som skriver så ska man inte självklart ta det för lättläst. Det är nog inte det som är tanken heller.

Bilderna är alldeles fantastiska – de är nämligen John Bauer-inspirerade (fast människorna ser mer vanliga ut). Det är många bilder, och vissa är väldigt mycket Bauer med typ älva-som-tittar-ner-i-skogstjärn. Jag gillar dem väldigt mycket.

Storyn är att två barn kommer i kontakt med skogens alla väsen, typ älvor, tomtar och troll, och hittar en dunge full med blommor av en sort man trodde av utdöd. Elaka kommunen ska dra en motorväg tvärs genom Svartskogen, och nu måste den räddas med hjälp av skogens väsen och Naturens vänner. Typ. Alla som jobbar på kommunen är elaka. Alla ”vägbyggare” i oranga kläder är elaka. Polisen är elaka. Naturvännerna är dock väldigt snälla och kloka. Alla vanliga människor i byn engagerar sig i protestmöten mot vägbygget. Och det blir så redigt och duktigt så jag nästan kräks. 

Men bilderna är fina.

Jag är jag

Jag är jag av Emma Adbåge

Detta är en riktigt bra barnbok. Det är en flicka, Mickan som snart är 8, som berättar och det är skrivet så att det känns precis som en 8-åring skulle berätta. Men – viktigt – det är ändå skrivet på ett enkelt språk och ett sätt som barnen förstår. Hon beskriver sin vardag med stora och små händelser och funderingar och här kan vilken unge som helst känna igen sig. Det är så på pricken tycker jag. Det är också korta kapitel – inga längre utvikningar om något. Vissa saker återkommer, t ex stölden av klassens fiskar, andra tas bara kort upp i ett kapitel. Men det blir aldrig rörigt, det blir bara ögonblicksbilder ur Mickans alldeles vanliga liv.

Helt underbart är kapitlet ”Friluffsdag”, jo det heter Friluffs för då lufsar man liksom omkring i det fria... Alla ska ha kompass med sig. Mickans familj har ingen, men de går och lånar av en granne som har en. Och Mickan kommer vilse – men eftersom hon använder kompassens ”pil” så kommer hon rätt till sist. Det är bara det att det inte är någon kompass, det är en gammal liftkortshållare, en sån där med snöre som går att dra ut. Koll den grannen hade?!

Ett annat roligt kapitel jag brukar läsa högt för barnen vid bokprat (jo, en del kapitel är så korta att det funkar) är "Platt skata" där Mickan och hennes kompis hittar en platt, väldigt död skata på vägen. Den är inte blodig eller gojsig, utan bara torrt platt. Och tjejerna får för sig att de ska pilla loss skat-mumien från gatan. De pillar och pillar, både med fingrar och fötter, och när skatan nästan är loss så kommer en arg tant (med ful hatt, har för mig det är en tulpan på den) och skriker åt dem att man inte får stå och sparka på en stackars fågel. Ja, men den är ju död, invänder flickorna. Det kan väl inte den hjälpa! gormar tanten som dessutom tar fågeln på sin pakethållare på cykeln och drar iväg. Obetalbart!

Fina bilder är det också!

Carolina-arkivet

Jag har precis kommit igång med min bokblogg, och skriver om böcker jag läser just nu. Jag skriver också inlägg om böcker jag läst det senaste året, och kommer att fortsätta med att skriva om böcker jag läst tidigare och som jag vill ha med i min blogg. Men det är svårt att välja och jag har läst så mycket som är bra (och tyvärr så mycket som inte är bra alls...). Jag har tre pärmar som är fullproppade med utlåtanden om böcker och det kommer att ta sin lilla tid att skriva in allt det i bloggen - men jag vill ju dela med mig av allt jag läst! Jag vill att du som arbetar med eller är intresserad av barns och ungas läsande har nytta och glädje av min blogg!

Så nu vill jag att du som vill ha ett inlägg om en särskild bok (barn- och ungdomsbok) du vill veta mer om berättar det för mig, så skriver jag om den boken, om jag har läst den. De tre fullproppade pärmarna vill testas!!
Skriv din bokförfrågan i en kommentar till det här inlägget eller maila till mig på landin.carolina-snabela-gmail.com.

Spökriddaren och hans väpnare

Spökriddaren och hans väpnare av Cornelia Funke

Det här är en av Funkes bästa!
Jon Whitcroft tvingas till internatskola i Salisbury av sin mamma och sin blivande styvfar som han hatar över allt annat. Han bestämmer sig för att det är mest synd om honom på jorden och Salisbury är bara dumt, hur vackert än turisterna tycker att det är. Det är en dum katedral och det är en dum skola och det finns inget som är bra med någonting.
Fast redan första natten får han andra problem som liksom får de andra att verka en aning futtiga. Det kommer nämligen tre vålnader till häst som parkerar sig utanför Jons fönster och ser förfärligt onda och elaka ut. De pekar på Jon med ett svärd och Jon får ont i bröstet.
Och det är ingen tillfällig mardröm - redan nästa kväll kommer de tillbaka, och nu har de sin ledare med sig. Han talar till Jon och säger att eftersom Jon är en Hartgill så måste han dö. De är utomhus vid det här tillfället, Jon är på väg tillbaka från skolan, och Jon flyr för sitt liv. Inte vet han varför en vålnad ska ha ihjäl honom, eller ens om han kan, men han tänker inte stanna för att ta reda på varför. Han heter Whitcroft, men hans mamma är en Hartgill och hur vet den där läskiga vålnaden det?

Som väl är träffar Jon Ella. Hon går i hans skola och är lite "van" vid spöken eftersom hennes mormor leder spökvandringar i Salisbury. Ella vet att man kan be William Longspees vålnad om hjälp. Longspee är en riddare som ligger begravd i katedralen, och hans vålnad kommer om den som kallar verkligen behöver hjälp. Och det gör ju Jon, så Longspee kommer.

Det är är en fantastisk berättelse. Det spökar ordentligt, det är lite Tristan-och-Isolde-kärlek mellan spökriddaren och hans fru, det är internatskolemiljö och så är det fantastiska miljöbeskrivningar av Salisbury, katedralen och Stonehenge. Man kan titta på en karta över Salisbury och följa Jon och Ella. Spökriddaren, William Longspee, är dessutom en verklig historisk person vars grav finns i katedralen i Salisbury. Och så handlar det om vänskap och en tjurig 11-årig kille som får lite perspektiv på tillvaron och mognar lite.

Och vad som gör boken till något alldeles extra är de otroligt fina illustrationerna. Ofta över ett helt uppslag. Det är där man ser att vålnaderna verkligen är halvruttna, elaka saker som knappt håller ihop men ändå kan rida en häst och flina ondskefullt. Och där kan man se William Longspees vålnad lysa upp interiören på Salisburys katedral.

Jag har pratat om den här för många elever och det är många som läst den och gillat den. Själv blir jag alldeles väldigt sugen på att åka till Salisbury. Det känns som att det skulle vara fint att gå runt där och fantisera - där finns så mycket historia. Det var tydligen precis så Funke gjorde. Hon skriver i slutet på boken att hon fick idén till boken för många år sen när hon var i Salisbury på semester.

Familjen Monstersson

Min vän Boris av Mats Wänblad
(Familjen Monstersson)

En lätt börja-läsa bok med 2-3 rader per sida. Den är väldigt rolig! Boris är någon slags zombie och bor i ett skräckslott med underbara detaljer i bilderna typ en björnfäll på golvet där ett människoben sticker ut ur gapet, en gam i en bur som säger ”polly vill ha lik”. Boris pappa ligger i sitt ”sovrum” (en likkista) och får inte störas för han "jobbar natt". Bilderna kryllar av dessa makabra detaljer och säkert borde någon vän av ordning höja ett förbjudande pekfinger, men jag älskar det. Texten är lakoniskt kortfattad och konstigt nog verkar ingen ha något att invända mot Boris. Tjejerna de ska spela fotboll med i början på boken ser skrämda ut när de ser Ebbas nya kompis men det de säger är att Boris inte får vara med för han är ju....(så vänder man blad)....kille. Eller pappan som tittar ut genom fönstret när Boris följt Ebba hem och kommenterar att han ser ju ut att vara....(vända blad) en trevlig kille. Underbar bok.

Monstermaskerad av Mats Wänblad

(Familjen Monstersson)

I den andra boken om Familjen Monstersson så får Ebba träffa Boris alla kompisar också. Boris har maskerad med pris till bästa utklädnad - men Ebba har missuppfattat det hela eftersom hon är den enda vanliga människan på hela festen. Alla kompisar är förstås monster av olika slag och grejen är att när monster klär ut sig så är det till "vanliga" utstyrslar, typ brandman, Stålmannen, kock. Så när Ebba kommer till festen utklädd till häxa så tas det illa upp (hon har inte ens klätt ut sig fast det är maskerad...)

 Precis som i Min vän Boris så är det 2-3 lätta meningar på varje sida, kortfattat och enkelt men fullt med roliga detaljer i illustrationerna.

Det finns en tredje bok om Familjen Monstersson: Ett monster sover över. Den har jag skrivit om i ett eget inlägg, som du kan läsa här.

Sju minuter över midnatt

Sju minuter över midnatt av Patrick Ness (efter en idé av Siobhan Dowd)

Jag hade en aning om vad den här boken skulle handla om. Patrick Ness känner jag till efter att ha läst (och tyckt mycket om) första två delarna i Kaostrilogin: Tystnaden i bruset och Cirkeln och pilen. Den här visste jag skulle handla om ett monster som kom till en pojke varje natt 00.07. Skräck, alltså, och övernaturligt.

Men jag hade fel. Det är en bok om sorg.

Det är en fruktansvärd, vacker, hjärtslitande sorglig bok om en 13-årig pojke vars mor är döende i cancer. Han har ingen annan. Jo, sin mormor, men henne tycker han inte om. Pappa har flyttat till USA och har en ny familj. Pojken, Conor, vägrar att inse att mamman ska dö, vill hela tiden tro på att behandlingarna hon får ska hjälpa, att någon ny medicin hon får prova ska visa sig hjälpa, att det här ska gå bra.
Fast egentligen vet han sanningen.

Varje natt drömmer han samma mardröm. Det är mörker, tyngd, någon som faller, något han försöker hålla kvar i sina händer men tappar. Varje natt vaknar han skrikande. Tills en natt, då han vaknar 00.07, sju minuter efter midnatt, av att någon ropar på honom. Någon som kommer närmare. Det är monstret.

Det här är en jobbig bok att läsa. Dels är den jobbig för att Conor har det svårare än en liten kille i början på tonåren borde få ha det (Inte nog med att hans mamma är sjuk, pappan bor i USA och mormor är dum: han mobbas i skolan också.) Men den är också jobbig för den handlar om livsvisdomar, om att lära känna sig själv och om hur människor är. Det är inte lätt att förstå vad som egentligen händer i boken - finns monstret på riktigt? Det här är en bok för ungdomar, ungdomsklassad i alla fall, men skulle lika gärna kunna vara för vuxna. För alla som går igenom sorg. Och det är absolut en bok som man kan diskutera efteråt, som nästan kräver att man gör det.

Illustrationerna är fantastiska. Svartvita, spretiga, väldigt mörka. Ibland ser man nästan inte vad de föreställer, det är mer en känsla som är fångad på papper. Monstret är med på många bilder, dock aldrig Conor mer än som en skugga ibland. Det är miljöer, natur, natt. Det är sorg och ångest gjorda till bilder.