tisdag 11 mars 2014

De växer upp så snabbt, de små liven...

Måndag förmiddag. Skolbiblioteket. 
En kille i trean kommer och lånar Varelserna - Elias bok. Det är ju en ganska otäck bok, det där (läs här vad jag skrev om den), men han säger:

"Det är faktiskt andra gången jag lånar den här. Jag lånade den för länge sen men då tyckte jag den var så läskig att jag inte läste färdigt den."
"Tycker du inte att den är läskig nu då?" undrar jag.
"Nä. Nu är jag större och inte alls lika rädd som jag var när jag var liten."

Väl medveten om att Varelserna - Elias bok kom ut i september 2013 funderar jag kort över dessa eoner av tid som tydligen har passerat. Mitt tråkiga vuxenperspektiv får mig att säga:

"Jag tycker fortfarande att du är rätt liten?"
"Nä, det är jag faktiskt inte. Jamen, Carolina, du vet ju att jag snart börjar fyran!"

Borde jag hindra barn från att låna alltför läskiga böcker? Nej! Jag lånar ut. Jag tänker att barnen själva måste få avgöra om de tycker det är för läskigt eller inte. Precis som killen nu. Han kom tillbaka och lånade boken igen när han kände att han klarade av innehållet. Jag vet mycket om barnen på skolan och deras läsvanor - men jag känner dem inte så väl att jag vet om de klarar av otäcka böcker eller inte. Jag måste lita på att de själva och de vuxna i deras närhet avgör detta.

Varelserna - Elias bok



Det duger inte att vara på något halvtaskigt deprimerat decemberhumör när man ska läsa Varelserna. För humöret blir liksom inte bättre av att läsa den. Hopplösheten suger tag i mig från första sidan och spottar ut mig totalt modlös efter någon timmes läsning. Längre tar det inte att läsa Varelserna för den är bara på drygt 60 sidor. Alltså, den är bra. Och läskig. Och spännande – action från första sidan till sista. Men jag blir så dyster, så dyster av att läsa den för det är verkligen nattsvart och slutet är hemskt.

Men.

Detta är Varelserna – Elias bok. Det kommer alltså fler (Varelserna 2 - Emmas bok kommer i mars 2014). Jag tänker läsa dem, men hoppas verkligen att det där finns någon slags ljuspunkt i tillvaron för dem som lever i den här zombie-skräck-dyster-dystopin. Allt kan väl inte bara vara elände??

Elias och hans syster Emma har bara varandra. Varje dag måste de leta mat och leta upp något nytt ställe som kan vara tryggt att övernatta på. På natten kommer varelserna, zombierna, och det enda de vill är att äta kött. Väldigt gärna Elias och Emmas kött. Man kan fortfarande se på zombierna att de varit vanliga människor: tonårstjejer i kort kjol, mekaniker i blåställ. Men nu hasar de bara fram och stönar efter kött på allmänt vedertaget zombievis.



Man får mycket kort veta att det inte var så länge sen som det blev så här, att det var ett virus som smittade människorna. Men det är inte mycket återblickande, eller beskrivande, eller reflekterande. Det är action, sida upp och sida ner. Och mycket snygga bilder. Jag kan tänka mig många barn som gillar skräckböcker och som säkert kan tycka om det här, och jag kan också tänka mig att bokens tunnhet och många bilder kan tilltala många som inte ”pallar en tjock bok”.

Men för mig, som vuxen läsare (och garanterat inte i den egentliga målgruppen som är ungefär från tio och uppåt), blir det för lite, och för tunt. Och ja, alldeles för deprimerande.



Titel: Varelserna - Elias bok
Författare: Magnus Nordin
Illustratör: Lars Gabel
Utg år: 2013
Förlag: Berghs
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 10-15 år

Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet

måndag 10 mars 2014

Berövad

Jag skäms lite - för när den här boken landade i biblioteket dömde jag direkt ut en som "en sån där eländesbok. Den kan jag säkert visa för dem som gillar Pojken som kallades Det". Ganska mycket senare bestämde en av mina bokcirklar att detta blir nästa bokcirkelbok. Jag lånade hem eländesboken och så fick den ligga och sucka i min bokhylla ett tag. Jag var inte sugen.

Men härom helgen var jag "mellan böcker" (ja, ni vet: helt tagen av den avslutade läsningen av en bok och vill inte riktigt direkt plocka upp nästa bok i högen än) och tänkte att jag ju kunde åtminstone börja på den där eländesboken eftersom det snart var dags för bokcirkel.

Swooosch...så var jag helt insugen i handlingen och boken. Lade den ifrån mig nästa kväll. Den var ju bra! Det var ingen eländesbok, trots framsidan. Det var en psykologisk thriller, en ruggigt spännande psykologisk thriller.

När ska jag lära mig att inte döma böckerna efter framsidan? Jag, som ständigt predikar detta för skolbarnen???

Nå. Grejen är att man inte kan skriva för mycket om Berövad utan att spoila handlingen. Så jag nöjer mig med att beskriva hur den börjar, och sedan komma med ett litet klagomål.

Angie står på gatan utanför huset där hon bor med sin mamma och pappa. Hon vet faktiskt inte riktigt hur det kommer sig att hon står där. Inte heller känner hon igen kläderna hon har på sig, och inte heller kläderna som ligger i plastkassen hon håller i handen. Lite konstigt är det, tycker hon, för nyss var hon på ett scoutläger i skogen. Varför står hon här nu, då? Och var är campingutrustningen hon borde ha kånkat på?
Hon går in i sitt hus och ropar "hej, jag är hemma", som hon alltid gör. Men hennes mamma kommer fullständigt galopperande nerför trappan och skriker "Angie???". Precis som om det vore något konstigt med att hon kommit hem? Hennes pappa bär sig minst lika fnoskigt åt. Vad är det med dem?

Det visar sig att föräldrarna har all anledning till att vara upprörda och glada över att Angie har kommit hem. Hon har inte bara varit borta på ett scoutläger. Hon har varit spårlöst försvunnen - i tre år. Hon försvann från det där scoutlägret och kom aldrig tillbaka. Men nu är hon helt plötsligt här - utan ett endaste minne från dessa tre år. Var har hon varit? Vad har hon råkat ut för? Hon har kraftiga ärrbildningar kring handleder och fotleder - och det är ändå bara skadorna som syns direkt när man tittar på henne. Att hon nu är 16 år och totalt har blivit berövad tre hela år från sitt liv är svårt att förstå för henne.

Och det är det sista som är min invändning. Det tar inte många dagar innan hon verkar ha accepterat att "jaha, jag är sexton, har missat lite i skolan....men nu sätter vi igång med livet här igen och går i skolan som vanligt (fast i en lägre klass än hon skulle ha gjort i egentligen). Det går för lätt.

Annars gillar jag alltså storyn mycket, och kunde inte sluta läsa förrän (det lätt överdrivna) slutet klarades av.

Rekommendera alltså inte den här till Pojken som kallades Det-läsarna. Ge den i stället till dem som vill ha en spännande bok. Och läs den för all del själv också - det är den värd.

Titel: Berövad
Författare: Liz Coley
Orginaltitel: Pretty Girl-13
Översättning: Carina Jansson
Utg år: 2013
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här
För vem? 12 år och uppåt

söndag 9 mars 2014

Oändligt goda skäl till att läsa en bok

Linda på enligt O skickade en förträfflig lista till mig. Det är en lista över skäl till att läsa en bok - och som vi alla vet så finns det oändligt antal goda skäl till att göra det. Listan startades hos Boksystrar och har sedan varit hos En bok om dagen, Hyllan, What You Readin?, ...och dagarna går innan den via enligt O hamnade hos mig.

Det är redan en fantastisk lista med väldigt bra skäl till att läsa en bok - men jag kom på en hoper skäl till. Efter lite beslutsångestande i allmänhet bestämde jag mig för detta:

7. En bok kan innebära en total avkoppling från ett annars stressigt liv.

Hittar jag en bok som totalt suger in mig i en bra handling, en bra miljö och intressanta karaktärer (och jag blir ofta insugen i såna böcker) - då glömmer jag totalt bort allt det där som annars gnager på mig. Det borde dammsugas, för gruset knastrar under fötterna? Äsch, det blir inte grusigare för att jag väntar med dammsugandet tills i morgon. Vi borde börja oroa oss och fundera över sonens gymnasieval? Säkert - men just nu är jag i Westeros och kan inte störas. Trädgården har vaknat, hördu! Ut och klipp ner saker som är döda, bind upp saker som hänger och plantera saker som ska växa? Mmmmm....men just nu Har Jag En Väldigt Bra Bok.

Böcker - det ultimata botemedlet mot stress.
(men märk väl: då ska inte böckerna i sig vara stressmedlet, typ något som ska läsas för jobbets skull, eller recenseras ett visst datum eller så...)

Nu skickar jag vidare listan till Argentina och Lingonhjärta. Din tur att bestämma dig för ett skäl till att läsa böcker att lägga till listan...

lördag 8 mars 2014

Ondskefull grevinna får lära sig veta hut

Grevinnan med den svarta masken är en lättläst och spännande mellanåldersbok av Peter Gotthardt. Han brukar skriva bra för 9-12-åringarna, till exempel fantasyserien Alvdrottningens riddare. Men detta är inte fantasy. Här spökar det, och riktigt elaka spöken handlar det om också.


Tvillingarna Ida och Simon är på bilsemester med sina föräldrar i Italien. Via slingriga bergsvägar har de lyckats hitta den lilla staden Ravia där de stannar några dagar. På klippan ovanför Ravia ligger en gammal borg med ett högt fyrkantigt torn. Den har legat där så länge som Ravia har funnits, och slottsherrarna (och -damerna!) har förstås styrt och ställt med Ravias befolkning.
En av dem styrde och ställde alldeles förfärligt mycket – grevinnan Silvia. Hon var ond, hon. Förtryckte, plågade, beskattade och red ner folkets åkrar på sina falkjakter. Till sist var hon så ond att Ravias folk fick nog, gjorde uppror och högg huvudet av henne.

Men man hugger inte huvudet av en ondskefull person så där bara. Givetvis går hon igen på borgen. Och hon är ute efter barn. Det har försvunnit barn från trakten under åren som gått, tydligen, fast det talas väldigt tyst om det där.

Fast nuförtiden tror man ju inte på sånt där vidskepligt tjafs. Borgen är omgjord till ett museum över gamla tider, med utställda vackra klänningar och urmodiga vapen. Ida, Simon, mamma och pappa går förstås dit på ett besök – men hinner i princip bara börja beundra klänningarna när Ida spårlöst försvinner. Det är den där ondskefulla grevinnan Silvia som har varit framme igen, fast hon har varit död i många hundra år och verkligen borde ha lugnat ner sig.

Detta är både spännande och läskigt. Jag gillar verkligen miljön, och jag gillar Silvia-historien. Lättläst är det också – jag läste ut boken på någon timme själv så jag hoppas att barn som har svårt att läsa en hel bok gillar och klarar av den här. Min enda invändning är slutet som jag tycker blev lite rumphugget – varför inte liksom gotta sig mer åt när ondskan besegras och alla är lyckliga och glada?

Titel: Grevinnan med den svarta masken
Författare: Peter Gotthardt
Illustrationer: Mårdøn Smet
Orginaltitel: Grevinden med den sorte maske
Översättning: Carina Gabrielsson Edling
Utg år: 2013
Förlag: Bokförlaget Hegas
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år

Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet


fredag 7 mars 2014

Jesus, dieter och kristallterapi....never!

Inspirationen till den här veckans jerka har Annika hämtat från The Guardians artikel Which book will never be find on your shelves?

Och jag tänkte först att det skulle bli svårt att svara eftersom jag läser så många olika slags genrer och trivs med både huggande namngivna svärd i fantasy, smäktande pirrande kyssar i romance och gnäll över oförstående föräldrar i böcker för barn i tolvårsåldern. "Poesi!" tänkte jag, "det läser jag aldrig". Men sen kom jag på att jag ju har ett flertal diktsamlingar där hemma, som jag dessutom faktiskt går och tittar i ibland så där när jag letar efter en bra strof jag tycker om.

Men sen kom jag förstås på de där böckerna jag inte ens reflekterar över att de finns, än mindre någonsin funderar på att vilja läsa eller äga själv: självhjälpsböckerna och new age. 10 steg till ett effektivare liv. Bli smal och lycklig med 5:2. Läs den här boken och ditt liv kommer att förändras. Kom till ro med färgatvattenterapi. Inga sådana böcker kommer någonsin att hamna i mina läshänder eller i min bokhylla.

Och så de här: böcker med ett kristet eller med något annat religiöst budskap. Jag är i det närmaste militant ateist, om det finns något som heter så, och jesus-grejs kommer inte in i mitt hus. Punkt.

torsdag 6 mars 2014

Carolina durkslagshjärna

Alltså. Jag undrar. Här sitter jag och läser tredje boken i Game of Thrones (ja, ja, A Song of Ice and Fire om vi ska vara formella på alla sätt och vis), A Storm of Swords. Och jag har läst den en gång förut. Jag VET att jag har läst den, för några år sen. Jag kommer ihåg grejer som händer i den, som kommer att hända senare i boken i de delar jag ännu inte läst. Jag HAR läst den.

Men.

Nu när jag läser om den? Då kommer jag inte ihåg det som faktiskt händer i boken. Typ från början och in en tredjedel i boken. Inte den minstaste lilla kom-ihåg-gnista. Jag har till och med blivit helt uppslukad av boken, så där så att jag går omkring på jobbet och längtar efter att få komma hem och läsa, bara för att det är så spännande och jag inte vet vad som kommer hända. Fast jag HAR läst den. Tror jag. Har jag verkligen det? Vad höll jag i så fall på med när jag läste den eftersom jag har glömt handlingen??? Läste jag bara vart tionde kapitel?

Det jag nu oroligt undrar över är mitt minne och min hjärna. Jag som går runt och tror att jag har ett så ofantligt bra minne. Men här vittrar det tydligen bort hela handlingar i böcker jag läste för inte så stenålderslängesen, typ 10-12 år sen.

Och inte nog med det. I samband med att jag nyligen satt och letade igenom min gamla läsdagbok på jakt efter något annat så råkade jag hitta en sida där jag skrev ett längre inlägg om vad jag hade tyckt om Glaskupan av Sylvia Plath. Jag blev helt bestört. Glaskupan?! Va? Har jag läst den??? Den har nämligen ett bra tag stått med på min vill-läsa-lista.

Alltså hade jag helt glömt bort att jag läst den, vad den handlade om och vad jag tyckte om den. Sist i det där inlägget i läsdagboken jag hade skrivit om Glaskupan stod det ungefär "den här boken kommer jag att bära med mig länge, länge". Pyttsan! Carolina, din durkslagshjärna: nu har det gått max fem år och du har inte bara glömt bort vad boken handlade om. Du har glömt att du har läst boken överhuvudtaget. "bära med mig länge, länge"...?? Pah!

Jag känner att jag inte kan lita på mig själv längre. Vad har jag mer läst för fantastiska böcker som jag inte minns?