onsdag 26 mars 2014

Jag är bibliotekarie och alltså givetvis intresserad av porslinsmålning, kaninhoppning och karolingisk arkitektur

1.
Medelålders man kommer fram till lånedisken på biblioteket och frågar efter böcker om enskilt avlopp och olika avloppshanteringar (typ trekammarbrunn, filtrering via markbädd, eget reningsverk eller whatnot). Jag hämtar någon bok från hyllan och beställer några andra titlar från andra bibliotek. Den medelålders mannen kastar sig in i en längre utläggning om de olika avloppshanteringarnas för- och nackdelar och frågar mig om mina åsikter i det hela. Jag står ju bevisligen med en bok om avlopp i handen ("har du läst den?" "nej, det har jag inte") och borde kunna uttala mig om markbäddars fördelar kontra septitankars enkelhet att installera?

2.
Kvinna i skolans personal kommer för att hämta en hög med faktaböcker om ADHD och andra diagnoser. Hon bläddrar igenom högen, hummar över titlarna och frågar mig om jag har läst dem? ("nej") "Det här är ju så intressant och det finns så mycket skrivet" varpå hon en längre stund fördjupar sig i ämnet i allmänhet och hennes egna erfarenheter av barn med diagnoser i synnerhet.

3.
Äldre kvinna kommer in på biblioteket och frågar var vi har "böckerna" om en speciell svensk idéhistoriker (tror jag att han var) på 1700-talet. Snabb koll visar att vi inte har någon hel bok om denne person men att man kan hitta info om honom i olika lexikon och handböcker samt att det finns en bok om honom jag kan beställa hit från ett närliggande bibliotek. Hon blir ganska upprörd över det faktum att 1. det finns så  litet skrivet om honom och 2. vi inte direkt kan ge henne en hög med böcker att bära med sig hem utan att hon får återvända efter några dagar för en bok.
När hon sedan återvänder, trots allt glad över att kunna få  hem den fjärrlånade boken, förhör hon sig om vad jag tycker om den idéhistoriske personen ifråga och hans verk/åsikter/etc. (fast jag har trots en alldeles för lång universitetsutbildning aldrig hört talas om karln) "Du kanske har läst boken?" (som vi just fjärrlånat hit) "Nej, jag har inte läst boken".

4.
Yngre man frågar efter boken "Ved" av Lars Mytting. Den finns inne. Jag hämtar den. Och bereder mig förstås på en djupare diskussion om vedeldandets för- och nackdelar. Den kommer. Och frågan också: "Har du också läst boken?"

Den här listan kan göras mycket, mycket lång. Och jag är medveten om att jag låter som en synnerligen sur bibliotekstant nu - men jag stör mig på detta. Jag är bibliotekarie. Jag är duktig på att hitta och förmedla information och material. Detta innebär inte automatiskt att jag också är intresserad av just den informationen och innehållet i materialet. Bara för att jag har lyckats hitta fyra böcker om kaninhoppning innebär det inte att jag tänker skaffa kanin och sätta igång med kaninhoppning pronto. Bara för att jag snabbt kan hitta bra information på nätet om fonder/auktioner/beskärning av äppelträd/name it... så innebär det inte att jag har lust eller tid eller ork att ge mig in i en längre diskussion om fonder/auktioner/beskärning av äppelträd/name it...

Och det här med "om jag har läst boken?" De små barnen tror att alla böckerna på biblioteket är MINA och att det är jag själv som har skrivit dem. De lite större barnen är fullständigt övertygade om att även om jag inte har skrivit alla böckerna så har jag väl åtminstone läst dem alla. De flesta högstadiebarnen vet att jag läser mycket, och är imponerade av hur många böcker jag har läst. De har nu ändå sedan länge förstått att jag inte kan ha läst alla böckerna på biblioteket.
Hur kan det då finnas så  många vuxna människor som nästan tar för givet att jag har läst stora delar av vårt fackboksbestånd?

måndag 24 mars 2014

Törnrosens nyckel - en gnistrande vacker vinterbild

Törnrosens nyckel är en ganska tjock mellanåldersbok som (alldeles precis som det står på bokens baksida) känns som en slags blandning av Narnia - Häxen och lejonet och Guldkompassen. Här är vinter, här är talande djur, här är resande mellan världar, mystisk teknik och det rids till och med på en björn. (hej Iorek Byrnison!)

Lin får ett mystiskt paket med posten, adresserat till ”Törnros”. Det är vad hon kallar sig själv i sina fantasilekar – ingen annan känner till det namnet. Så vem kan ha skickat paketet?
Inuti ligger en nyckel som visar sig kunna öppna en gömd port i källaren till huset där Lin bor. När hon går igenom porten kommer hon till en annan värld, till Sylver.

 I Sylver är det vinter, och det ställer till med ganska stora problem för Lin som när hon kommer genom porten bara är klädd i pyjamas, kofta och tofflor. Men hon tänker inte så mycket på det först, för precis när hon landar i snön så möter hon Rufus. Sin älskade Rufus, hennes tama sork som dog för några månader sedan och ligger begravd under törnrosbusken i Lins trädgård. Här är han! Inte så liten längre att han får plats i hennes koftficka där han brukade ligga – nej, nu är han minst lika stor som Lin och går på två ben och pratar.

I Sylver finns Älsklingsdjuren – barnens älskade husdjur som dött. Men Sylver hotas av en katastrof – det är därför Lin har blivit kallad dit. Hon är Törnrosen, den som ska rädda hela Sylver. Allra först måste hon hitta Isvan, den försvunne snöprinsen. Och hon måste hitta honom direkt, nu i kväll för sedan är det försent.

Och så sladdar äventyret igång. Rent bokstavligt, faktiskt, för Rufus och Lin sätter sig på en kälke högt uppe på ett berg och åker en hisnande färd ner i Sylverdalen där de med en krasch landar utanför en stuga där den läskige Skördaren finns.

Jag kan se det hela framför mig väldigt väl. Tone Almhjells språk lyfter fram allting med detaljer och känsla – jag kan känna lukten av stjärnmjöden, se de snötäckta gatorna, kälken, den rostiga grinden till Vinterfyrstarnas palats, själva törnrosens nyckel med dess taggar. Men jag är inte oreserverat förtjust i boken. På något sätt kommer jag liksom inte riktigt in i berättelsen och har svårt att engagera mig i det som händer eller i karaktärerna. Jag har svårt att sätta fingret på vad det riktigt är som gör att jag står utanför – men genom stora delar av boken känns det mer som att jag sitter och tittar på en oerhört vacker kuliss men inte som att jag är med om ett stort äventyr. Kanske är det för att det händer lite för mycket? Att det zappas lite för snabbt från det ena till det andra? Kanske att jag inte riktigt får sätta mig in i vad det är som hotar Sylvervärlden innan Lin måste sätta igång med räddningsaktionen? Jag hade velat att hon skulle få besöka fler ställen i staden Sylveros, och få lära känna fler personer innan hon med andan i halsen ska börja sin jakt på snöprinsen.

Men det här är Tone Almhjells debutbok. Kanske hon har velat få in lite för mycket i den. Jag tänker och hoppas att hon fortsätter skriva, att hon lyckas använda sitt skimrande språk till en mer renskalad berättelse.

Titel: Törnrosens nyckel
Författare: Tone Almhjell
Orginaltitel: The Twistrose Key
Översättning: Nina Östlund
Utg år: 2013
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9 - 15 år

Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet.

söndag 23 mars 2014

A Storm of Swords: spoilerfritt eller spoilerfyllt. Välj själv.

Så här är det: Jag har efter x antal veckor läst ut tredje boken i A Song of Ice and Fire (Game of Thrones). Nu skulle jag vilja vara duktig och skriva ett präktigt och trevligt inlägg om det utan att spoila handlingen. Här kommer det:

1. Det dör många personer. Man kanske inte riktigt väntade sig att just de skulle dö, faktiskt.
2. Det är väldigt spännande.
Så. Men den delen av mig som inte är fullt så duktig har en enorm lust att skriva så väldigt mycket mer, för dem som också har läst boken. Jag vill spoila. Jag måste spoila. 

Så du som inte har läst A Storm of Swords men har tänkt göra det - LÄS INTE VIDARE. 
Du som följer tv-serien Game of Thrones - LÄS INTE VIDARE. (eftersom säsong 3 bara täcker drygt halva A Storm of Swords)

- SPOILERVARNING-

Nu är ni banne mig varnade med både fetstilt text, kursiverad text och versaler. Nu kör vi.

Jag undrar om inte A Storm of Swords faktiskt är bästa boken hittills i serien. Första boken är fantastisk - men i all sin komplexitet och med sitt höga tempo så är den ändå en inledning där man får lära känna alla och förstå att precis vad som helst kan hända och precis vem som helst kan dö. Andra boken fördjupar: intrigerna, krigen, karaktärerna och framförallt anledningarna till att karaktärerna handlar som de gör. Men i bok tre fullständigt exploderar allting. 

Hotet i norden, det som jag i mina förra två inlägg om GoT tjatade om att alla borde göra något åt i stället för att bråka med varandra? Det exploderar. Hela boken inleds med att the Night Watch's krigshorn ljuder med tre långa signaler. Tre signaler har inte hörts på många hundratals år. Tre signaler betyder att The Others anfaller. Och de svarta bröderna dör som flugor - utom "fege" Samwell som lyckas komma undan, lyckas ha ihjäl en av the Other genom att peta på honom med en kniv av dragonglass, flyr, flyr och räddas av någon som rider på en älg, är svartklädd och har iskalla händer. Denne "någon" vill jag verkligen läsa mer om. Bran försvinner med denna varelse mot slutet av boken också. 

Och det här kungakrigandet? Ja, det tar liksom slut. Inte för att någon vinner över alla de andra, precis. Nä, det tar slut eftersom kungarna tar slut. Martin tar livet av dem, en efter en. Ett av de mest tillfredsställande kapitlen i boken handlar om när vedervärdige Joffrey dör mitt under det att han är som allra vidrigast. Yes! kände jag (troligen ondskefullt) där jag satt i min läsfåtölj. (trist är dock att hela världen tror att det är min favvo Tyrion som ligger bakom Joff's död). Mindre tillfredsställande är the Red Wedding. Jösses - Martin tar livet av både Robb och Catelyn! Under ett bröllop! Och jag som trodde att det skulle bli lite ordning i norden nu. Tji fick jag.

(det mest tillfredsställande i absolut hela boken??? Det är precis i slutet. Det är när man får veta att Tywin Lannister inte skiter guld.)(mmwuuuaaahahahahaha....) 

Och konstellationerna av personer. Det blir så bra! Jaime, som får ha ett av berättarperspektiven här, reser ihop med Brienne av Tarth. Jaime, som visar sig inte bara vara guldlockig och elak utan som också har motiv till allt det han gjort och som nu har seglat upp till att bli en av mina favoritkaraktärer. Arya och Sandor Clegane! Hon, som vill ta livet av honom och han som vill använda henne till att få tillbaka sina förlorade prispengar och kunna göra sig fri från Lannisters och sin bror (eller åtminstone är det vad jag tror att han vill). Arya, som jag trodde också strök med där vid the Red Wedding men som visade sig ha klarat sig och som nu kanske till och med är på väg till Jaqen H'ghar, med Needle i sin hand. Yej! Danaerys och Ser Barristan Selmy...Catelyn och Thoros av Myr... Catelyns kapitel har verkligen inte varit mina favoriter, men en zombie-Catelyn på jakt efter hämnd? Det är något helt annat, det...

Allt händer. På en gång. I alla berättarperspektiven. Och redan från början vet man att precis vad som helst kan hända, så det är aldrig några döda partier någonstans. Jon? Han kommer att bli en av the Wildlings...nej! han kommer att bli nye ledaren av the Wildlings? nej, han blir dödad men lever vidare i Snow...Nej?! Han blir kär, slår sig ner i ett hus i Frostfangs, får små söta rödhåriga barn med Ygritte och har en tam mammut i trädgården...Nej. Han rymmer från Wildlings, och tar sig tillbaka till Night Watch och blir hjälte? Nej...han blir tagen för förräderi och inslängd att ruttna i en cell. Nej. Han rymmer söderut och tar över Winterfell och blir nya kungen i Norden? Nej. Han slår ihop sig med Bran och söker efter den treögda kråkan? Nej. Han blir beordrad av kung Stannis (som dyker upp som en deus ex machina i norden och slår ner the wildlings) att gifta sig, slå sig ner på Winterfell och bränna upp gudaskogen och se till att det blir lite ordning i klassen. Nej. Han blir trots sin ungdom ny befälhavare över the Night Watch? Nej. Eller, jo! So far, i alla fall.
Och detta är ändå bara Jons historia. Tyrions är om möjligt ännu mer oförutsägbar. Och Aryas. Och Sansas. Och Brans. Och...

Jag älskar de här böckerna.

Fast de tar en evinnerlig tid att läsa.

Titel: A Storm of Swords
Serie: A Song of Ice and Fire, bok 3
Författare: George R. R. Martin
Köp den till exempel här eller här
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 1 - A Game of Thrones
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 2 - A Clash of Kings

lördag 22 mars 2014

Bokprat: standardvarianterna

Jag jobbar som skolbibliotekarie på en F-9-skola. Det allra viktigaste i mitt arbete är för mig det läsfrämjande, och det gör jag främst genom att ha regelbundna bokprat med alla elever. (lugnande information: ja, jag har också informationssökningsundervisning, och allt annat skolbibliotekariskt som man kan tänka sig). Skolan är tvåparallellig, och jag har bokprat med alla klasser ca 4-5 gånger per termin (något färre med 8or och 9or). Detta innebär att jag har ungefär 100 bokprat om året, och har hunnit uppleva ett antal olika sorters bokprat sedan jag började jobba som skolbibliotekarie.

Jag älskar att ha bokprat! Att få stå sisådär 30-40 minuter och oavbruten stå och prata om böcker, och visa upp bilder ur böcker och läsa korta stycken högt ur böcker, inför en klass med barn som lyssnar - det är något alldeles fantastiskt. Jag som förr i tiden hade total skräck inför att tala inför människor har helt förändrats i detta. Jag pratar om något jag älskar och känner till: böcker och läsning, och jag njuter av att få göra det inför en grupp människor som lyssnar på det jag säger.

Och sen! Sen när jag har pratat färdigt, och frågar vilka som vill låna någon av böckerna, och det viftas med händer och ropas jag! jag! jag vill låna DEN! Det är en enorm boost för självförtroendet (de har lyssnat på MIG och inspirerats) och lycka (de vill LÄSA). Då känns det enormt skönt och kul att jobba som skolbibliotekarie och man får energi till ytterligare hundra bokprat eller så.

Men visst. Alla bokprat är inte hellyckade. Det finns olika sorter. Här kommer nu en lista över Standardvarianterna av bokprat:


  1. Det lyckade bokpratet
    Det jag beskrev ovan. Alla barnen lyssnar andäktigt. Alla viftar med uppsträckta händer och vill låna, låna, låna! Alla böcker jag tagit med mig lånas ut, och det blir kö på många av dem som flera vill låna. Lycka!
  2. Det inte fullt så lyckade bokpratet
    Ungarna lyssnar, men vrider på sig mot slutet av pratandet (hur många böcker har du kvar nu?) Det lånas spridda böcker men huvuddelen av barnen rusar i stället ut i biblioteket för att låna andra böcker än dem jag pratade om.
  3. Det förbjudna bokpratet
    Jag pratar om ett antal böcker i olika svårighetsgrader (vi har åldersintegrerade klasser). Läraren, som för en gångs skull är med klassen till bokpratet (hon brukar annars föredra att göra andra saker när klassen är i biblioteket), förklarar för barnen att "det här var fina böcker, men de är allihop för svåra för er. Ni får inte låna någon av dem." 
    (sann, upplevd situation. Ingen ego-boost, kan jag berätta. Arbetslusten sjönk till ungefär 0 i flera dagar framåt)
  4. Bokpratet för de ointresserade
    Bokpraten för högstadieklasserna brukar gå till så här: Man pratar inför en till synes helt ointresserad klass som låtsas sova på bänklocken, som fipplar med mobiler, som fnissar med kompisen, som stönar och suckar och bara ser ut som ett enda stort "amen palla...". Ingen lånar någon endaste bok. Just då i alla fall. Men sen...sen kommer de in till biblioteket på rasten, eller efter skolan (vi är folkbibliotek också) och lånar böckerna jag pratat om fast i smyg. 
  5. Det inställa bokpratet
    - Oj...var det idag?
    - Oj...nämen det går inte nu, vi har så mycket vi måste hinna med i matten (som ju är viktigare).
    - Oj...alla sexor ska på teaterbesök i dag - är det ingen som har berättat det för dig?
  6. Det gigantiska bokpratet
    Närmast "event"bokpratet, när hela idrottshallen eller matsalen är fylld med elever och jag, eller jag tillsammans med andra skolbibliotekarier i kommunen, håller bokprat för alla på en gång. Typ till Sommarboken, eller till Bokjuryn. Det är vid den här sortens bokprat man får applåder efteråt (!!). Eller kommer med i tidningen (ja, det har jag faktiskt), inklusive bild på Carolina viftande med bok i näven.
  7. Det privata bokpratet
    - Carolina...jag har ingenting att läsa. Kan du inte tipsa mig om någon bra bok? (klart jag kan!! lägger ner det jag gör för tillfället och följer med på privat bokpratsturné bland bokhyllorna)
  8. Det avbrutna bokpratet
    Hög med bra böcker ligger på plats. Inlånade extraex av böckerna på plats. Klassen på plats framför mig. Pratet igång, allt känns bra, barnen lyssnar...
    Då går det eländiga brandlarmet. Alla rusar ut. Bokpratet känns helt plötsligt som en övergiven festlokal av något slag. Det är bara att sucka, lägga ner och bege sig ut med alla andra på skolgården tills larmet avblåsts (ja, för 99 av 100 är det falsklarm eller övning).
Vilken himla tur att Bokprat variant 1 eller 1 lite blandat med variant 2 är det absolut vanligaste.

torsdag 20 mars 2014

Lättläst för mellanstadiet: böckerna om Emil 11

Lättlästa böcker för barn på mellanstadiet behövs. Jag tänker på böcker som passar de barn som fortfarande har det väldigt svårt med läsningen, men som tycker att det känns jobbigt att fortfarande gå till hyllan med börja läsa-böcker när kompisarna läser tjockare böcker utan bilder. Och visst finns det lättare kapitelböcker (Hcf) de klarar av - men jag blir så glad när det kommer böcker som både är lättlästa men ändå vänder sig till barnen på mellanstadiet med ämnen som inte är för barnsliga.

Som den nya serien om "Emil 11" av Thomas Halling (från Nypon förlag som ju specialiserar sig på lättlästa böcker för alla åldrar). Jag har läst de två första böckerna i serien, och gillar.

I Skolfotot sitter Emil och bästisen Zoran och tittar i den alldeles nya fotokatalogen. Och det är tjejerna de tittar på. Zoran tittar särskilt på Lina, som det visar sig att han är ihop med, och kan nu inte Emil bli ihop med Linas bästis? Det vore ju så praktiskt. Om om nu inte bästisen passar så kan han väl fråga chans på Karro? Hon är ju också snygg. Emil tycker det hela är lite pinsamt, men vill inte säga som det är till Zoran - att han redan är kär i någon annan men inte vågar fråga chans på henne.

I Hemlig hamster har vi ett par (som vanligt) oförstående föräldrar som inte begriper att Emil faktiskt behöver ett husdjur. Mamma är tydligen allergisk, men pappas argument är ungefär att "jag hade minsann inget husdjur när jag var liten". Och vilken elvaåring köper det? Inte Emil, i alla fall. Han vill ha ett husdjur. Helst en hamster. Helst den lilla vita hamsterungen som finns i djuraffären där Emil brukar hänga efter skolan.
Så Emil tar saken i egna händer och köper en hamster ändå. Inte den lilla vita. Nej, han letar upp någon skum privat hamsterförsäljare på blocket och köper hamster, bur och hela kittet för trehundra kronor och smugglar sedan in det på sitt rum. Väl där kommer han på att det här med att ha en hemlig hamster kanske inte funkar? (nej, säger den här mamman som läser, dina föräldrar kommer garanterat att upptäcka den ungefär inom fem minuter efter det att de kommit hem från jobbet) Ledsamt nog är det lite av en runt-hörnet-garanti för den här hamstern Emil har köpt via Blocket, för morgonen efter köpet ligger hamstern stendöd i sin bur. Tragedi och elände.

Kärlekslängtan och insmugglade hamstrar, mellis med bästisen och åtta rostade mackor var före innebandyträningen, skolfotobetraktande, gråt och fnissiga telefonsamtal från flickor...det är en bra vardagsblandning och inte det minsta barnsligt. Ändå mycket lättläst. Bra!

(Tredje boken om Emil 11 heter Bara bråk)

Titel: Skolfotot + Hemlig hamster
Serie: Emil 11
Författare: Thomas Halling
Illustrationer: Kenneth Andersson
Utg år: 2013 + 2013
Förlag: Nypon förlag
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 8 - 12 år



tisdag 18 mars 2014

Bokpratsplanering pågår

Det här är ett nedslag i en skolbibliotekarievardag. Det brukar förstås ligga en hel del bokhögar på mitt skrivbord på jobbet - men idag kändes det som att de var fler än någonsin och jag blev helt tvungen att föreviga dem.

Så här ser min vardag alltså ut precis just nu:

Carolinas lair
Jag är nämligen mitt uppe i planeringen av fem bokprat nästa vecka. Fyra av klasserna kommer om ungefär sex veckor få ett författarbesök av Thomas Halling (yej!!) och förstås passar jag nu på att prata om så många Hallingböcker jag kan och har lyckas få ihop. Vidare har vi en hög med böcker jag ska prata med en tredjeklass om i morgon, och förutom alla dessa högarna ska jag dessutom plocka ihop ett gäng böcker jag ska prata med en niondeklass om. Önskemålet där är skönlitteratur om andra världskriget, och böcker i gränslandet ungdom/vuxna.

Visst är ni avundsjuka på mitt jobb? Visst??!

måndag 17 mars 2014

Nu ska det läsas Brandon Sanderson

Ända sedan jag läste de tre avslutande böckerna i Wheel of Time, de som inte Robert Jordan själv skrev (eftersom han hade ett rätt giltigt skäl - han var död) har jag varit sugen på att läsa något av Brandon Sanderson. Det var ju han som fick det nästan omöjliga uppdraget att avsluta Jordans mastodontverk. Visst skrev Sanderson en fortsättning på Jordans arbete, utifrån hans utkast och anvisningar - men det kändes ändå som en ny ton i böckerna, och en ton jag gillade mycket.

Nu är det dags! Efter att ha läst en hel del om Sanderson på diverse bloggar etc har jag fattat detta: 1. karln är otroligt produktiv - han bara spottar ur sig tjocktjocka böcker, men 2. han är (till skillnad från vissa herrar Jordan, Rothfuss och inte minst Martin...) mycket strukturerad och avslutar faktiskt sina serier inom en överskådlig tid. Och 3. de flesta verkar gilla det mesta han skriver.

Så jag fick en hel del beslutsångest. Så många böcker och serier att välja mellan...och alla verkar bra. Vilken ska jag börja med?

Det fick bli The Mistborn trilogy. Har nu precis packat upp dem ur paketet och klappat lite på dem.

Samtidigt upptäckte jag att vi har en ungdomsbok (eller kanske mer för 10-15, vet inte än) av Brandon Sanderson på biblioteket där jag jobbar: Alcatraz versus the Evil Librarians. Det är jag själv som har köpt in den för några år sedan (givetvis på titeln - en sådan titel måste bara biblioteket ha anser jag) men sedan glömt att vi hade. Bara inledningen lockar mig till läsning:
"So, there I was, tied to an altar made from outdated encyclopedias, about to get sacrificed to the dark powers by a cult of evil Librarians". Måste ju läsas, eller hur?


Så nu ligger böckerna hemma i min hylla och gör mig tokig av läslängtan. Ska bara klara av de sista fyrahundra sidorna i A Storm of Swords av George R.R. Martin först.

Jag har inte tid att jobba, faktiskt. Kan någon sponsra min läsning lite, tack? "Snälla Carolina - vi vill så gärna höra vad du tycker om den här högen med fantasyböcker så vi betalar dig lön i fyra månader för att läsa dem". Typ något sånt.