Jag är bibliotekarie och alltså givetvis intresserad av porslinsmålning, kaninhoppning och karolingisk arkitektur

1.
Medelålders man kommer fram till lånedisken på biblioteket och frågar efter böcker om enskilt avlopp och olika avloppshanteringar (typ trekammarbrunn, filtrering via markbädd, eget reningsverk eller whatnot). Jag hämtar någon bok från hyllan och beställer några andra titlar från andra bibliotek. Den medelålders mannen kastar sig in i en längre utläggning om de olika avloppshanteringarnas för- och nackdelar och frågar mig om mina åsikter i det hela. Jag står ju bevisligen med en bok om avlopp i handen ("har du läst den?" "nej, det har jag inte") och borde kunna uttala mig om markbäddars fördelar kontra septitankars enkelhet att installera?

2.
Kvinna i skolans personal kommer för att hämta en hög med faktaböcker om ADHD och andra diagnoser. Hon bläddrar igenom högen, hummar över titlarna och frågar mig om jag har läst dem? ("nej") "Det här är ju så intressant och det finns så mycket skrivet" varpå hon en längre stund fördjupar sig i ämnet i allmänhet och hennes egna erfarenheter av barn med diagnoser i synnerhet.

3.
Äldre kvinna kommer in på biblioteket och frågar var vi har "böckerna" om en speciell svensk idéhistoriker (tror jag att han var) på 1700-talet. Snabb koll visar att vi inte har någon hel bok om denne person men att man kan hitta info om honom i olika lexikon och handböcker samt att det finns en bok om honom jag kan beställa hit från ett närliggande bibliotek. Hon blir ganska upprörd över det faktum att 1. det finns så  litet skrivet om honom och 2. vi inte direkt kan ge henne en hög med böcker att bära med sig hem utan att hon får återvända efter några dagar för en bok.
När hon sedan återvänder, trots allt glad över att kunna få  hem den fjärrlånade boken, förhör hon sig om vad jag tycker om den idéhistoriske personen ifråga och hans verk/åsikter/etc. (fast jag har trots en alldeles för lång universitetsutbildning aldrig hört talas om karln) "Du kanske har läst boken?" (som vi just fjärrlånat hit) "Nej, jag har inte läst boken".

4.
Yngre man frågar efter boken "Ved" av Lars Mytting. Den finns inne. Jag hämtar den. Och bereder mig förstås på en djupare diskussion om vedeldandets för- och nackdelar. Den kommer. Och frågan också: "Har du också läst boken?"

Den här listan kan göras mycket, mycket lång. Och jag är medveten om att jag låter som en synnerligen sur bibliotekstant nu - men jag stör mig på detta. Jag är bibliotekarie. Jag är duktig på att hitta och förmedla information och material. Detta innebär inte automatiskt att jag också är intresserad av just den informationen och innehållet i materialet. Bara för att jag har lyckats hitta fyra böcker om kaninhoppning innebär det inte att jag tänker skaffa kanin och sätta igång med kaninhoppning pronto. Bara för att jag snabbt kan hitta bra information på nätet om fonder/auktioner/beskärning av äppelträd/name it... så innebär det inte att jag har lust eller tid eller ork att ge mig in i en längre diskussion om fonder/auktioner/beskärning av äppelträd/name it...

Och det här med "om jag har läst boken?" De små barnen tror att alla böckerna på biblioteket är MINA och att det är jag själv som har skrivit dem. De lite större barnen är fullständigt övertygade om att även om jag inte har skrivit alla böckerna så har jag väl åtminstone läst dem alla. De flesta högstadiebarnen vet att jag läser mycket, och är imponerade av hur många böcker jag har läst. De har nu ändå sedan länge förstått att jag inte kan ha läst alla böckerna på biblioteket.
Hur kan det då finnas så  många vuxna människor som nästan tar för givet att jag har läst stora delar av vårt fackboksbestånd?