Som om hösten kom på sommaren

Tänk dig att du ensam har levt i en bunker de senaste sex åren tillsammans med dina två barn. Det ena barnet minns vagt hur det var innan ni flydde hit, för då var hon sex år. Det andra barnet vet ingenting om världen utanför för hon var nyfödd när hon kom till bunkern.

Sex år utan solsken, utan gräs, utan regn, utan färskpotatissallad en sommarkväll i trädgården (för ni lever på konserver), utan kalla dopp i havet i juni, utan blommande krokusar, utan att behöva skrapa is från bilrutorna, utan nybakat bröd, utan näktergalssång, utan skogsdoft… Bara du och dina två barn, i en bunker. I sex år. I ständig rädsla för att bli upptäckta av plundrare. I ständig sorg efter barnens mamma, som blev kvar i staden ni flydde från. Den ständiga oron för att även någon av er tre ska bli sjuka. För utanför bunkern har alla människor blivit sjuka och dött.

Du försöker hålla modet uppe och ha fasta rutiner på dagarna för barnen. Frukost, lunch, middag, skola på förmiddag och eftermiddag. Spela spel, leka lekar. Förklara hur olika djur ser ut för yngsta dottern som aldrig ens har sett en fjäril på riktigt.

Du oroar dig för vad som ska hända när er mat tar slut. Vilket den snart gör ser du i det tynande förrådet. Och du känner till sist en dag att det är något fel på dig. Att du är trött hela tiden. Att den där hostan inte ger med sig. Att du inte orkar hålla skola med barnen, eller diska efter maten, eller ens gå upp på morgonen. Och du förstår att även du till sist har smittats av den där sjukdomen alla andra ute i världen redan har smittats av.

Vad gör du? Berättar du för barnen att du är sjuk? Nej. Berättar du för barnen att maten håller på att ta slut? Nej.

Så här börjar Som om hösten kom på sommaren. Det är en ungdomsbok, för 10-15-åringar ungefär, och den är inte skriven ur pappans synvinkel som jag har vänt det till ovan, utan ur Nannas. Det är Nanna som får förstå att pappan är sjuk och att hon själv och lillasyster Fride själva måste ta sig ur bunkern, ut i världen. Att de själva måste försöka ta sig in till staden för att skaffa mer mat, och medicin till sin pappa. Men att de inte vet någonting om hur världen är. Om det finns några människor kvar därute. Om de är snälla, de där som kanske lever. Om var man tar vägen när det helt plötsligt börjar regna – man är ju inte så van vid det efter att ha bott i en bunker i sex år.


Men när jag som vuxen läser, så är det pappan jag ser. Och det är en helt fruktansvärd berättelse. Även om det faktiskt finns ljuspunkter och lite hopp i Nannas och Frides äventyr utanför bunkern så är det pappan jag tänker på, och den där världen som bara dog. Först vissnade bladen och gräset mitt i sommaren. Det var som om hösten kom på sommaren. Sedan dog människorna. Det fanns medicin, men bara till ett fåtal, och sedan tog medicinen slut. Världen gick under i ett kaos av sjukdom och hysterisk jakt på medicin.
Och jag kramar mina barn och är så glad att vi fortfarande har en värld att vara i. Att vi kan gå ut. Att naturen lever.

Titel: Som om hösten kom på sommaren
Författare: Jan Henrik Nielsen
Orginaltitel: Høsten
Översättning: Melinda Hoelstad
Utg år: 2013
Förlag: Opal
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 10-15 år

Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet