Harry Hole kallas återigen ut i vida världen på skurkfångaruppdrag. Den här gången till Bangkok. I Fladdermusmannen, första boken om Hole (läs här vad jag skrev om den), dök han mycket djupt i alkoholträsket, och där befinner han sig när Kackerlackorna börjar. Han tvångshämtas från en bar där han väl har suttit och ölat i princip sen han kom hem från Sydney, flyger i ett fortsatt alkoholrus ner till Bangkok men väl där så kavlar han upp skjortärmarna och stänger liksom av sin alkoholism (han får någon slags sprutor, eller om det är piller, som hjälper till) och börjar jobba. Den norske ambassadören har nämligen återfunnits död på ett billigt motell med en kniv i ryggen, och Hole ska hitta den skyldige utan att göra för mycket väsen av det (läs – inte dra några skandaler på den norska regeringen).
Är det något Nesbø är duktig på så är det att skriva en deckare där jag som läsare inte har den blekaste aning om vem som är mördaren. Misstankarna går hit, sen dit, sen åt ett annat håll, sen inser man att man är lurad och så går man tillbaka och misstänker lite…ända tills den person man misstänkte själv ligger mördad. Det där gillar jag. Jag gillar att Hole är smart, att han tänker vidare även när det verkar som att man har en uppenbart skyldig person i häktet. Jag gillar också när han är burdus och inte tar någon hänsyn till om personerna han ska fråga ut är mäktiga och rika, eller betydelsefulla inom politiken, eller farliga eller garanterat skurk-läskiga. Ibland är han väldigt burdus (eller varför inte säga idiotkorkat rak) i sina frågor, och då händer det att han åker med huvudet före ut genom ett fönster eller får på käften eller så. Men eftersom han verkar vara gjord av titan eller liknande oförstörbart material (jag vet inte hur många dödliga skador han får bara i Kackerlackorna men ändå tar sig vidare) så har jag inget större medlidande. Jag läser bara på.
Men sen är det en hel del som gör boken rätt seg. Nesbø har verkligen lagt ner jobb på miljöskildringen här. Bangkok finns runt omkring mig när jag läser. Oväsendet, avgaserna, trafiken, värmen…det är mycket bra. Men – det blir för mycket. Precis som i Fladdermusmannen känns det som att Nesbø har lagt ner så mycket jobb på sin research av Bangkok, Thailand, kultur, mat, nöjen, thaiboxning, problem med prostitution, pedofilbrott, natur…ja allt det där så att han liksom måste redovisa allt. Ibland blir det rena reseskildringen när det ska åkas till den och den stadsdelen för att göras det och det, det ska gås på karaokebar och det ska besökas opiumhålor, det ska ätas alla möjliga thailändska specialiteter och varenda känd art av brott ska redovisas med all bakomliggande problematik och politik. Det blir alldeles för mycket.
Och det blir också alldeles för mycket med alla detaljerade förklaringar av sånt som tydligen måste förklaras – affärstransaktioner, trafikpolitik, karriärstänkande inom UD i Norge, läkarutlåtanden kring pedofili. Hur burdus och dumdristig Hole än är och hur dold mördaren än är så drar allt detta ner tempot så mycket att jag blir helt frustrerad.
Men jag fortsätter alltså läsa om Hole. För nu *vet* jag att reseskildrandet och pratandet ska lugna ner sig i kommande böcker och att det ska bli riktigt bra deckare. Det har jag läst. Måtte jag själv tycka det också!
Titel: Kackerlackorna
Författare: Jo Nesbö
Serie: Harry Hole, bok 2
Orginaltitel: Kakerlakkene
Översättning: Per Olaisen
Ljudbok - uppläsare: Pontus Gårdinger
Förlag: Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här
Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar