F.d elak lord möter f.d blyg stammande arvtagerska och vi får...ett framgångsrikt spelhus??

Med stor förväntan på underhållning öppnade jag  Devil in Winter. Historisk romance! Här skulle mysas, läsas om klänningar, slott och cyniska hertigar och slutligen oändlig lycka!

Jag har plöjt en hel del romantik (även om det nu var ett ganska bra tag sen)(om man nu inte räknar min ganska nyliga genomläsning om Isfolket) och hade rattat in förväntningarna romance-inställning. Genustänk? Mycket lågt ställda förväntningar. (Hey - det ska vara trygga mansbröst och darrande handlingsförlamade små kvinnor med stora ögon i den här sortens böcker) Trovärdighet? Eeeh...nej. Action? Nej, inte det heller. Jag ville roas, mysa och fly verkligheten för ett par timmar.

Vi har här en lord med ett oerhört skamfilat rykte. Sebastian St.Vincent har gjort så hemska saker fram till nu att alla ärbara människor i princip kryllar ihop ögonbrynen av skräck och indignation så fort hans namn yttras. Man Umgås Inte med en sån som St.Vincent. Vi har också här en ung kvinna som tydligen har haft det svårt att ta sig in på äktenskapsmarknaden eftersom hon 1. är blyg 2. stammar och 3. hennes pappa är av tvivelaktig börd (även om hennes mamma är av gott blod). Evangeline, eller Evie, inleder boken med att tvärt emot hela sin natur stega in i hemske hemske lord Sebastians hus och fråga honom om han vill gifta sig med henne. Hon har nämligen gott om pengar (snart, eftersom hennes rike far, han med den tvivelaktiga börden, ligger på sin dödsbädd på det tvivelaktiga spelhus som han äger) och vill fly från sin überdominanta familj. Lorden har ont om pengar eftersom hans pappa är usel på det här med ekonomi (och tycker att en sådan sak som att ha hela skogen utanför slottets ägor upplyst hela nätterna känns som en bra idé, ifall han skulle få för sig att ta en nattlig promenad). Lorden tackar ja till Evies frieri.

Planen är att de ska göra en resa till Gretna Green i Skottland nu på studs, gifta sig, legalisera bröllopet (ja, sex, sex sex alltså), resa tillbaka och fortsätta sina liv på varsitt håll. Han ska sätta sprätt på hennes pengar och hon ska...ja, det framgår egentligen inte men i alla fall ska hon göra vad det nu är hon ska göra långt borta från den där überdominanta familjen. Jo, förresten: först tänker hon sig att sitta på ett deltagande sätt invid sin tvivelaktige faders tvivelaktiga dödsbädd. Hon har nämligen inte tillåtits besöka sin far på mycket länge eftersom han är rätt...tvivelaktig. Typ.

När bröllopet är genomfört och legaliserat (sex, sex, sex!!) ska lord St. Vincent och Evangeline aldrig mer bry sig om varandra. Han ska inte ha med henne att göra eftersom hon 1. är blyg, 2. stammar och 3. har en tvivelaktig...ja ni fattar. Hon ska inte ha med honom att göra eftersom han är en skurk som ligger med alla Londons kvinnor och hon definitivt inte tänker vara en i den långa raden.

Som alla fattar blir det null och intet av detta. De kärar ner sig i varandra. Tyvärr redan ungefär på sidan 2, vilket gör att det blir ganska null och intet av spänningen i den här romanen. De får varandra alldeles för fort! OK - de förklarar inte varandra sin kärlek förrän på någon av de sista sidorna, men att de är kära i varandra begriper vem som helst som läser om den där långa resan till Gretna Green. Hon är så vek, så trött, så frusen, så eländig, så...svag. (redan efter 4 km eller så) Han är så trygg, så snäll, så omhändertagande, så organiserande, så värmande (och tänk - lord St. Vincent fryser aldrig under hela resan. Inte heller blir han trött eller gnällig). Gulligull och fnuttifnutt. Sen gifter de sig och sen legaliserar de så att det står härliga till och sedan kunde väl i princip boken ha avslutats för mycket mer än så händer det inte.

Jo, visst, det reses hinder för kärlek. Det är en grundförutsättning för en romantisk bok. Men det blir liksom aldrig någon reda med de där hindren - de är mest av arten "kan vi inte ha lite sex i alla fall, jag är så sugen? "Nej. Har jag sagt nej så har jag." "Men lite, då?" "OK, då." eller att det dyker upp ett antal ondskefulla personer som vill göra livet surt för lord och lady St. Vincent. Ta livet av dem eller så.

Trots att det inte hände så våldsamt mycket mer efter själva inledningen och bröllopet så läste jag ändå raskt ut boken. Jag var på ett mycket förlåtande humör och kände att jag hittade annat att roas av än handlingen (eller icke-handlingen) och karaktärsutvecklingen (eller frånvaron av den). Ta det här med diverse halsbrytande inkonsekvenser som jag kunde fnissa åt. Till exempel det här med att lord Sebastian på ett föraktfullt vis förklarar att han aldrig skulle få för sig att sköta någon slags arbete. Nej, det passar inte honom som har en helt annan livsstil att sköta och aldrig kan tänka sig att stiga upp före lunch. Varpå han tre sidor senare tar över det där tvivelaktiga spelhuset den tvivelaktige fadern lämnar efter sig efter sin död (som för övrigt sagt är raskt avklarad - Evie behöver bara sitta och badda hans panna i tolv timmar eller nåt sånt). Han inte bara tar över det - han lyfter det ur förfallet, renoverar det, ser över ekonomin och de anställda och gör allt på ett oerhört effektivt, kraftfullt och slå-sig-för-bröstet-duktigt sätt. Helt förvånansvärt med tanke på att karln aldrig har arbetat en dag förut i sitt liv.

Jag undrade en hel del över denne lord Sebastian som skulle vara så hemsk, så elak, så depraverad och otrevlig. Jag fick inte ihop det. När var han det, liksom? För han är ju en omtänksam herre med tryggt bröst att luta sitt lilla uttröttade huvud mot redan på inledningssidorna. Och han blir bara mer och mer trygg och snäll ju längre man läser. En riktig hedersknyffel som är så effektiv att han fixar till spelhusets finanser samtidigt som han ger sin fru multipla orgasmer så där lite i förbifarten.

Jo. Det visade sig när jag hade läst boken att den är nummer 3 i en serie. Och att lord Sebastian i de två föregående böckerna tydligen varit den ultimata skurken. Aha! Hela serien heter Wallflower Series och skulle förstås ha lästs i ordning. Det förklarar även andra saker: Evies två lyckligt gifta väninnor som trånande slingrar sig kring sina beundransvärda makar - de är Wallflower #1 och #2 som blivit bortgifta i #1 Secrets of a Summer Night och #2 It Happened One Autumn. Listig som jag är räknar jag ut att den tredje väninnan, Wallflower #4, kommer att hitta kärleken i #4 Scandal in Spring. Och så fick jag förklaringen till att den här bokens titel äntligen var tvunget att heta något med "winter" för det hade annars liksom ingenting att göra med någonting när jag läste. (Inte heller begrep jag omslagsbilden - lantligt hus i vinterlandskap. Det kanske var något de körde förbi på vägen till Gretna Green? Annars utspelar sig hela boken i London, på ett och samma jämra spelhus.)

Ska jag läsa de andra delarna i Wallflower Series? Alltså, nej. Det finns så oerhört många författare i den här genren som jag inte har provat, så jag söker vidare för att hitta någon som skriver med mer....nerv? Jag vet inte - slutet i en romantisk bok ska ju vara givet, men jag vill ha lite andlös spänning på vägen och tårar i ögonen när paret ifråga äntligen får varandra. Här blev det mest..."Tvivelaktig spelklubb kommer på fötter" eller "De får varandra, de får varandra, de får varandra". Och så vill jag i en romantisk bok få veta varför de blir kära i varandra. Vad säger hon som får honom på fall? Vad gör han som får henne att inse att just han är den ende och rätte? Här sätter de sig i en kall vagn, drar till Skottland, har sex och blir bums kära. Trots att hon är 1. blyg, 2. stammar (fast det slutar hon med när hon har fått luta sig mot lord Sebastians bröst en stund) 3. har en tvivelaktig börd, och trots att lord Sebastian är tvivelaktig hela han.

(och, nej, korta blogginlägg är inte min grej...)

Titel: Devil in Winter
Serie: Ja, tydligen :) Wallflower Series, bok 3
Författare: Lisa Kleypas
Köp den till exempel här eller här