A Storm of Swords: spoilerfritt eller spoilerfyllt. Välj själv.

Så här är det: Jag har efter x antal veckor läst ut tredje boken i A Song of Ice and Fire (Game of Thrones). Nu skulle jag vilja vara duktig och skriva ett präktigt och trevligt inlägg om det utan att spoila handlingen. Här kommer det:

1. Det dör många personer. Man kanske inte riktigt väntade sig att just de skulle dö, faktiskt.
2. Det är väldigt spännande.

Så. Men den delen av mig som inte är fullt så duktig har en enorm lust att skriva så väldigt mycket mer, för dem som också har läst boken. Jag vill spoila. Jag måste spoila. 

Så du som inte har läst A Storm of Swords men har tänkt göra det - LÄS INTE VIDARE. 

Du som följer tv-serien Game of Thrones - LÄS INTE VIDARE. (eftersom säsong 3 bara täcker drygt halva A Storm of Swords)

- SPOILERVARNING-

Nu är ni banne mig varnade med både fetstilt text, kursiverad text och versaler. Nu kör vi.

Jag undrar om inte A Storm of Swords faktiskt är bästa boken hittills i serien. Första boken är fantastisk - men i all sin komplexitet och med sitt höga tempo så är den ändå en inledning där man får lära känna alla och förstå att precis vad som helst kan hända och precis vem som helst kan dö. Andra boken fördjupar: intrigerna, krigen, karaktärerna och framförallt anledningarna till att karaktärerna handlar som de gör. Men i bok tre fullständigt exploderar allting. 

Hotet i norden, det som jag i mina förra två inlägg om GoT tjatade om att alla borde göra något åt i stället för att bråka med varandra? Det exploderar. Hela boken inleds med att the Night Watch's krigshorn ljuder med tre långa signaler. Tre signaler har inte hörts på många hundratals år. Tre signaler betyder att The Others anfaller. Och de svarta bröderna dör som flugor - utom "fege" Samwell som lyckas komma undan, lyckas ha ihjäl en av the Other genom att peta på honom med en kniv av dragonglass, flyr, flyr och räddas av någon som rider på en älg, är svartklädd och har iskalla händer. Denne "någon" vill jag verkligen läsa mer om. Bran försvinner med denna varelse mot slutet av boken också. 

Och det här kungakrigandet? Ja, det tar liksom slut. Inte för att någon vinner över alla de andra, precis. Nä, det tar slut eftersom kungarna tar slut. Martin tar livet av dem, en efter en. Ett av de mest tillfredsställande kapitlen i boken handlar om när vedervärdige Joffrey dör mitt under det att han är som allra vidrigast. Yes! kände jag (troligen ondskefullt) där jag satt i min läsfåtölj. (trist är dock att hela världen tror att det är min favvo Tyrion som ligger bakom Joff's död). Mindre tillfredsställande är the Red Wedding. Jösses - Martin tar livet av både Robb och Catelyn! Under ett bröllop! Och jag som trodde att det skulle bli lite ordning i norden nu. Tji fick jag.

(det mest tillfredsställande i absolut hela boken??? Det är precis i slutet. Det är när man får veta att Tywin Lannister inte skiter guld.)(mmwuuuaaahahahahaha....) 

Och konstellationerna av personer. Det blir så bra! Jaime, som får ha ett av berättarperspektiven här, reser ihop med Brienne av Tarth. Jaime, som visar sig inte bara vara guldlockig och elak utan som också har motiv till allt det han gjort och som nu har seglat upp till att bli en av mina favoritkaraktärer. Arya och Sandor Clegane! Hon, som vill ta livet av honom och han som vill använda henne till att få tillbaka sina förlorade prispengar och kunna göra sig fri från Lannisters och sin bror (eller åtminstone är det vad jag tror att han vill). Arya, som jag trodde också strök med där vid the Red Wedding men som visade sig ha klarat sig och som nu kanske till och med är på väg till Jaqen H'ghar, med Needle i sin hand. Yej! Danaerys och Ser Barristan Selmy...Catelyn och Thoros av Myr... Catelyns kapitel har verkligen inte varit mina favoriter, men en zombie-Catelyn på jakt efter hämnd? Det är något helt annat, det...

Allt händer. På en gång. I alla berättarperspektiven. Och redan från början vet man att precis vad som helst kan hända, så det är aldrig några döda partier någonstans. Jon? Han kommer att bli en av the Wildlings...nej! han kommer att bli nye ledaren av the Wildlings? nej, han blir dödad men lever vidare i Snow...Nej?! Han blir kär, slår sig ner i ett hus i Frostfangs, får små söta rödhåriga barn med Ygritte och har en tam mammut i trädgården...Nej. Han rymmer från Wildlings, och tar sig tillbaka till Night Watch och blir hjälte? Nej...han blir tagen för förräderi och inslängd att ruttna i en cell. Nej. Han rymmer söderut och tar över Winterfell och blir nya kungen i Norden? Nej. Han slår ihop sig med Bran och söker efter den treögda kråkan? Nej. Han blir beordrad av kung Stannis (som dyker upp som en deus ex machina i norden och slår ner the wildlings) att gifta sig, slå sig ner på Winterfell och bränna upp gudaskogen och se till att det blir lite ordning i klassen. Nej. Han blir trots sin ungdom ny befälhavare över the Night Watch? Nej. Eller, jo! So far, i alla fall.
Och detta är ändå bara Jons historia. Tyrions är om möjligt ännu mer oförutsägbar. Och Aryas. Och Sansas. Och Brans. Och...

Jag älskar de här böckerna.

Fast de tar en evinnerlig tid att läsa.

Titel: A Storm of Swords

Serie: A Song of Ice and Fire, bok 3

Författare: George R. R. Martin

Köp den till exempel här eller här

Här kan du läsa vad jag skrev om bok 1 - A Game of Thrones

Här kan du läsa vad jag skrev om bok 2 - A Clash of Kings