Visst – Jo Nesbø är en mästare på att förvilla sin läsare, lägga ut falska ledtrådar och gömma hemligheter i hemligheter. Aldrig kan jag som läsare riktigt veta ”vem som gjorde det”. Men i Smärtans hus blir det alldeles för mycket av småpillspolisarbetet. Jämföra fingeravtryck, leta efter hårstrån, analysera matrester, se filmen från en övervakningskamera som filmat ett bankrån. Om och om och om igen, dessa fem minuter eller vad det är, sekvens efter sekvens efter sekvens för att om möjligt finna ännu en ledtråd till vem den maskerade bankrånaren är. Just denna film, och i förlängningen jagandet efter bevismaterial, är det absolut centrala i den här boken. Smärtans hus, ”House of Pain”, är polisernas namn på filmrummet i polishuset där man tittar på filmer från övervakningskameror från bankrån och sådant.
Och jag ledsnar. Säkert finns det de som älskar att läsa om sådant här noggrant polisarbete – men jag vill ha mer av annat. Intressanta personer, till exempel. Åh, jo, det finns flera intressanta personer i Smärtans hus. Vi har Raskol, som är någon slags bankrånarnestor som dock sitter i fängelse och därifrån ger Hole råd och tips i utredningen. Givetvis mot någon slags betalning. Vi har Beate Lønn, kvinnlig polis som har den egenskapen att hon minns ansiktet på alla människor hon mött. Behändigt, när man ska sitta i House of Pain och kolla på bankrånsfilmer. Och så denne eländige Tom Waaler, poliskommissarie, elak och ond. Han var med redan i Rödhake, och var en läskig typ redan då. Nu fortsätter han med sin ondsinthet, utan att någon fattar något eller gör något åt karln. Himla irriterande är han.
Men även om jag gillar att läsa om personerna i Smärtans hus så är det mest det där långtråkiga detaljpolisarbetet jag minns efteråt. Det, och så det att boken är rätt splittrad eftersom det egentligen handlar om två fall samtidigt. Bankrånet där en i bankpersonalen blir skjuten, och så mordet på Harry Holes f.d. flickvän. Ett mord där han blir personligt indragen. Och där det är Tom Waaler som leder utredningen.
Kanske att jag hade upplevt boken som mindre lång och omständig om jag i stället hade läst den i pappersformat. Nu lyssnade jag på den, och uppläsaren Jan Waldekranz röst tilltalar mig inte heller. Han har en absolut beige röst och betonar sällan något i meningarna. Helt odramatiskt. En del gillar detta, men jag vill gärna ha in åtminstone lite tolkning och färg i en bokuppläsning. Enda gången han ändrar rösten något är det när det är kvinnor som pratar, då gör han rösten lite mjukare och ljusare, vekare liksom. Han är extremt sövande.
Men även om Smärtans hus blev lite långtråkig är jag definitivt inte avskräckt från att läsa om Harry Hole. Jag vet från flitigt bloggläsande och oäkte makens rapporter att jag fortfarande har de bästa böckerna om honom framför mig. Fast jag tror det blir pappersböckerna, eftersom det tydligen är Jan Beigekranz som läser in de nästkommande tre ljudböckerna. Att jag gillar uppläsaren är viktigt för mig när jag ska lyssna på en bok.
Titel: Smärtans hus
Serie: Harry Hole, bok 4
Författare: Jo Nesbø
Orginaltitel: Sorgenfri
Översättning: Per Olaisen
Ljudbok - uppläsare: Jan Waldekranz
Förlag: Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här
Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar