onsdag 26 mars 2014

Jag är bibliotekarie och alltså givetvis intresserad av porslinsmålning, kaninhoppning och karolingisk arkitektur

1.
Medelålders man kommer fram till lånedisken på biblioteket och frågar efter böcker om enskilt avlopp och olika avloppshanteringar (typ trekammarbrunn, filtrering via markbädd, eget reningsverk eller whatnot). Jag hämtar någon bok från hyllan och beställer några andra titlar från andra bibliotek. Den medelålders mannen kastar sig in i en längre utläggning om de olika avloppshanteringarnas för- och nackdelar och frågar mig om mina åsikter i det hela. Jag står ju bevisligen med en bok om avlopp i handen ("har du läst den?" "nej, det har jag inte") och borde kunna uttala mig om markbäddars fördelar kontra septitankars enkelhet att installera?

2.
Kvinna i skolans personal kommer för att hämta en hög med faktaböcker om ADHD och andra diagnoser. Hon bläddrar igenom högen, hummar över titlarna och frågar mig om jag har läst dem? ("nej") "Det här är ju så intressant och det finns så mycket skrivet" varpå hon en längre stund fördjupar sig i ämnet i allmänhet och hennes egna erfarenheter av barn med diagnoser i synnerhet.

3.
Äldre kvinna kommer in på biblioteket och frågar var vi har "böckerna" om en speciell svensk idéhistoriker (tror jag att han var) på 1700-talet. Snabb koll visar att vi inte har någon hel bok om denne person men att man kan hitta info om honom i olika lexikon och handböcker samt att det finns en bok om honom jag kan beställa hit från ett närliggande bibliotek. Hon blir ganska upprörd över det faktum att 1. det finns så  litet skrivet om honom och 2. vi inte direkt kan ge henne en hög med böcker att bära med sig hem utan att hon får återvända efter några dagar för en bok.
När hon sedan återvänder, trots allt glad över att kunna få  hem den fjärrlånade boken, förhör hon sig om vad jag tycker om den idéhistoriske personen ifråga och hans verk/åsikter/etc. (fast jag har trots en alldeles för lång universitetsutbildning aldrig hört talas om karln) "Du kanske har läst boken?" (som vi just fjärrlånat hit) "Nej, jag har inte läst boken".

4.
Yngre man frågar efter boken "Ved" av Lars Mytting. Den finns inne. Jag hämtar den. Och bereder mig förstås på en djupare diskussion om vedeldandets för- och nackdelar. Den kommer. Och frågan också: "Har du också läst boken?"

Den här listan kan göras mycket, mycket lång. Och jag är medveten om att jag låter som en synnerligen sur bibliotekstant nu - men jag stör mig på detta. Jag är bibliotekarie. Jag är duktig på att hitta och förmedla information och material. Detta innebär inte automatiskt att jag också är intresserad av just den informationen och innehållet i materialet. Bara för att jag har lyckats hitta fyra böcker om kaninhoppning innebär det inte att jag tänker skaffa kanin och sätta igång med kaninhoppning pronto. Bara för att jag snabbt kan hitta bra information på nätet om fonder/auktioner/beskärning av äppelträd/name it... så innebär det inte att jag har lust eller tid eller ork att ge mig in i en längre diskussion om fonder/auktioner/beskärning av äppelträd/name it...

Och det här med "om jag har läst boken?" De små barnen tror att alla böckerna på biblioteket är MINA och att det är jag själv som har skrivit dem. De lite större barnen är fullständigt övertygade om att även om jag inte har skrivit alla böckerna så har jag väl åtminstone läst dem alla. De flesta högstadiebarnen vet att jag läser mycket, och är imponerade av hur många böcker jag har läst. De har nu ändå sedan länge förstått att jag inte kan ha läst alla böckerna på biblioteket.
Hur kan det då finnas så  många vuxna människor som nästan tar för givet att jag har läst stora delar av vårt fackboksbestånd?

11 kommentarer:

  1. Lustigt att folk är sådana. Själv är jag sjuksköterska och det brukar medföra att folk vill berätta om sina, och andras, sjukdomar och få råd. Och de blir också förvånade när jag inte kan allt om sjukdomar, mediciner och operationer.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Är det något jag passar mig för när jag pratar med vänner eller såna man hamnar bredvid på en middag eller så, så är det att prata om mina och familjens sjukdomar med dem som råkar arbeta som läkare eller sjuksköterskor. Det är deras jobb och nu träffar jag dem som privatpersoner, och det ska vara skillnad tycker jag. Tydligen tycker inte alla det... Och varför ska en ortoped kunna svara på frågor om svärmors starroperation??

      Radera
  2. Det är som när man möter en elev i korridoren och hen genast frågar mig hur många och vilka böcker hen har på sitt lånekort. Eh, jo, jag har ju hela bibliotekskataligen i huvudet, ska bara tänka fram just dig. Vad heter du förresten? När jag bokpratade häromveckan och stått och berättat om boken en lång stund fick jag plötsligt frågan "Hur vet du allt det om boken?" Eleven går i trean. Då undrar man också hur deras världsbild ser ut. Jomen, jag bara tar någea böcker på måfå och fabulerar ihop ngt och hoppas att det typ stämmer med handlingen...

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Boken var jättebra!" hör man också av eleverna man möter i korridoren. OCH av de vuxna... Det är bara att le glatt och hålla med :) (och inte fundera vidare över vilken av de hundratals böcker jag lånat ut senaste veckorna det kan röra sig om)
      Och bokprat - vadå, beskriver inte du bokens framsida och läser upp baksidan, bara? *Förbereder* du dig???

      Radera
  3. Det finns mängder av människor som har en väldigt skev världsbild och tror att bara för att man är nnnnn så kan man allt om nnnn. Själv jobbar jag inom IT och kan då följaktligen allt om datorer och Internet, inklusive hur Blocket funkar. Det gäller nog alla yrken, men en bibliotekarie måste ju självfallet veta allt om allt. Ni har ju all information där :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så himla bra att få veta det! Nu kommer jag hädanefter att maila dig om alla mina tekniska problem inklusive när mobilen hänger sig och när min bloggläsare verkar konstig och när windows visar felmeddelanden... :)
      Ja - det är nog så för alla, tror jag. Men bibliotekarier vet ju ALLA efter att ha sett filmer och läst böcker att vi är så snälla och engagerar oss till 110% i alla möjliga informationsärenden, gärna även på vår fritid. För det är vårt kall. Typ.

      Radera
  4. Jag skrev nyss en kommentar om fenomenet utifrån en lärares horisont, men det föll bort av någon konstig anledning. Jag lät kanske för gnällig men jag känner igen mycket av det ni skriver... (M)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Synd att den kommentaren föll bort...
      Borde inte du som lärare förresten personligen kunna svara för varför undersökningar visar att elevers läsförmåga minskar och allt det där andra negativa om skolresultat?

      Radera
    2. Jo, absolut, det kan jag verkligen! Men det får bli i ett annat forum tror jag. (M)

      Radera
  5. Jag tror att frågan är ett sätt för låntagarna att småprata med oss som jobbar på bibliotek. Om de inte kommer på något att säga kan de alltid ställa den frågan.

    En dag när jag satt och skrev på datorn i ett av skolbiblioteken där jag jobbar kom en pojke fram och frågade mig "Är du klar snart?" Jag tittade förvirrat på honom och frågade vad han menade. Då sa han att han undrade om jag hade skrivit klart boken för han ville ha något nytt att läsa. Tycker att det är kul och lite läskigt hur mycket folk tror att vi gör/kan/hinner med ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alltså, barn! :D
      Men det är väl klart att du satt där och skrev för att fylla på mediabeståndet?!
      Och, ja, jag förstår att låntagarna vill vara sociala och småprata...men ibland är jag inte på socialhumör och hade tänkt hinna med något helt annat än att småprata pm ämnen jag inte är ett dyft intresserad av. Det är nog de dagarna jag hade passat bättre på en annan arbetsplats. Typ lastbilschaufför.

      Radera